Mitt skrivande: Tåg bara funkar
Jag har ett manus jag försökt omarbeta flera gånger i höst, men jag har fastnat. På ett ställe vet jag att jag måste skriva in ännu ett kapitel för at länka samman två andra och det har bara inte gått. Jag har varit borta över helgen och åkt tåg både i igår och idag. Så jag chansade och packade ner ett nytt skrivblock och mitt manus i ryggsäcken. Och mycket riktigt. När jag väl satt på tåget var det inget svårt alls att skriva ner kapitlet. Det är absolut inte perfekt och behövs säkert omarbetats ett par gånger, men nu finns det på pränt!
Jag hade sånt flyt att jag passade på att skriva om slutet på historien. Ännu ett steg närmare ett färdigställande!
Även om det är lång väg kvar...
Skrivartips 9: Spara, spara, spara!
Att spara ditt dokument (om du nu skriver på dator) är extremt viktig; och då menar jag inte bara på ett ställe utan gärna två, kanske till och med tre. På datorn och ett USB är ju en bra grej. Men USB:n kan lätt tappas bort/glömmas (fråga mig!) och en dator kan ju alltid gå sönder... Så hitta gärna en tredje plats t ex dropbox som finns på internet. Där uppdateras ditt manus automatiskt med de senaste ändringarna då du är ansluten till internet. Mycket smidigt!
Har ni blivit av med något ni skrivit? Glömt skrivboken på bussen? Tappat datorn i sjön?
Berätta gärna!
Mitt skrivande: Tacka gud för utbytesstudenterna!
Igår, runt lunch, började fundera på nästa kapitel jag ska skriva på mitt nya skriv projekt. (Jag var på skolan och skrev ut artiklar). Jag tänkte på kapitlet hela vägen hem och borde ha satt mig direkt när jag kom innanför dörren. Istället åt jag lunch, lästa lite, såg lite på tv, lästa lite till och lite till och lite till, lagade middag, diskade (borde jag ha gjort, men gjorde inte), läste lite till och kvart i åtta tänkte jag att nu, NU är det dags att sätta sig.
Så jag började rota runt efter mitt USB där den senaste versionen var sparad. Hittade inte mitt USB. P a n i k !!!! På samma USB hade jag haft alla de ariklar jag tidigare på dagen skrivit ut i skolan. Jag hade alltså glömt mitt USB i skolan. Det är inte första gången det händer, men det är första gången då senaste versionen av mitt senaste skrivprojekt fanns sparat därpå. Och ja, vad gör man?
Gråter en skvätt? Bryter ihop? Tar livet av sig?
Knappast! Jag stack till pojkvännen och lånade hans passerkort (eftersom mitt gått ut), misslyckades med att ta mig in genom ytterdörren (han hade gett mig fel kod.... så jag lyckades dessutom spärra kortet), men en student var plötsligt på väg ut och jag passade på att smita in. Sedan behövde jag komma in i själva datasalen. För det krävs också passerkort (vid detta tillfälle visste jag inte att koden jag fått inte fungerade, trodde bara alla kortläsare i hela huset bara vägrade att släppa in mig...).
Så där stod jag. Med en dörr mellan mig och mitt USB (om det äns fanns kvar i rummet). Suck.
Jag skulle precis gå då jag fick syn på en utbytesstudent (skulle gissa på indier) som var påväg in i en annan datasal. Jag stoppade honom, förklarade mitt problem, såg ytterst ynglig ut och visst kunde han släppa in mig! Och därinne, i datorn jag använt tidigare på dagen, satt mitt USB-minne.
Tacka gudarna för utbytesstudenterna!
Absolut Per Nilsson- the very best of
Per Nilsson har länge varit en av mina favoritförfattare då det kommer till svensk ungdomslitteratur och jag har lästa nästan allt han gett ut. Och har man läst nästan allt han gett ut är denna bok som ett smörgåsbord. Under år av författarskap har Per bygt upp en egen värld av sina karaktärer. Och det har hänt mer än en gång att man sett en karaktär från en tidigare bok skymta förbi i bakgrundan. Ibland har han till och med skrivit in sig själv i historien.
Nu har han då skrivit en ny bok där alla de karaktärer vi tidigare älskat/hatat dyker upp och vars liv krockar med varandra. Vi har Zarah och Anaon från "Du och du och du". Vi har Andreas från "Anarkai". Vi har Hanna från "Ett annat sätt att vara ung". Vi har Jonathan från "Sjutton". Till och med Ritva från "Korpens sång" glider förbi i kulisserna. Det hade kunnat vara som att sitta och titta i ett gammalt familjealbum; hemtrevligt och tryggt. Men sedan är ju Per Per. Och denna gång har han skrivit in sig själv i historien på allvar. Som Gert Urban Davidsson aka G. U. D.
Historen är udda och karaktärerna bedårande. Själv är jag så jäkla svag för Anon som har en pappa som är gud och en mamma som är en helt vanlig kvinna. Som ständigt krockar med lyktstolpar och som tidigare alltid gick klädd i gummistövlar. Innan Zarah klippte sönder dem...
Språket flyter lätt och trots många huvudkaraktärer som alla får komma till tals (mer eller mindre) har Per gett varje karaktärer en egen röst; en egen ton i berättalsen. När han själv kliver in och börjar domdera och styra sina karaktärers liv blir jag dock lite nervös. Tänker "Får han göra så?". Jag blir orolig att karaktärerna ska ta illa upp. Själva poängen med att vara författare är ju att lyssna på karaktärerna och berätta deras historia, inte tvärt om och säga till dem vad de ska göra, säga, tycka, tänka.
Men så finns Hanna. Han kan inte bemästra henne som de andra och hon gör uppror mot att Per skriver hennes liv.
Boken är härlig annorlunda och kanske till och med lite förvirrande. Men det känns som det är så det ska vara. Det är ofta så det blir när Per är i sitt esse.
Jag borde kanske inte vara så orolig. Jag vet ju att per bryr sig om sina karaktärer. Det måste han ju. För allt löser sig ju. Till sut. Trots blåmärken, tårar, bråk och krossade hjärtan. Allt löser sig på slutet. Det är bra att veta. Det blir skratt. Det bli mer tårar. Det blir en flytt som blir oförglömlig.
Men ska du läsa "Absolut Per Nilsson- the very best of", rekomenderar jag att du läser lite av hans andra verk först. Vilka böcker spelar ingen roll men jag, personligen, rekomenderar varmt "Du och du och du", "Hjärtans fröjd" och "Anarkai". För kanske är det som Per säger, blir vi aldrig äldre än sjutton.
Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann
Jag har alltid haft lite svårt med böcker som är tänkt att vara komiska. På något sätt duggar ofta skämten för tätt för att jag ska kunna uppskatta historien i sig. Därför var jag något tveksam när jag började läsa Jonas Jonassons debutbok. Den skulle ju tydligen vara "såååå rolig!".
Och ja. Det var den!
Boken handlar om Allan som på sin 100-årsdag bestämmer sig för att rymma från det äldreboende där han befinner sig. Tanken var nog egentligen inte att rymma, han bara glömde berätta att han inte ville bo kvar där längre. Då Allan saknas skickas en skallgångskedja ut, polisen tillkallas, men ingenstans finns Allan att finna.
Boken igenom får vi sedan följa både Allans resa genom Sverige (som inte går riktigt som det var tänkt) och tillbakablickar på Allans uppväxt och liv; det liv han hade innan han fyllde 100. Hade de på äldreboendet vetat vilken dyrgrip som satt mitt ibland dem hade han kanske blivit behandlad lite bättre.
Jonas debutroman är minst sagt underhållande. Han har satt Allan i de mest märkliga situationer, vilket jag nu i efterhand kan förstå; för är det någon som alltid kommer undan så är det Allan. Berättelsen känns otroligt levande (kanske pga alla historiska händelser som är invävda och där Allan själv spelade en viktig roll ) och Jonas framställan av Allan är helt underbar! Jag har egentligen inte så mycket att klaga på. Jag har lite svårt för då det ljugs ihop en historia om biblar som skulle fraktas i slutet... Men jag låter det gå mig förbi. Även den bäste får göra ett litet snesteg.
Jag väntar med spänning på Jonas nästa roman! Frågan är bara hur han ska kunna ersätta Allan. Det blir inte lätt...
Skrivartips 8: Våga lita på din magkänsla
Jag har ett manus som är inne på förlag nu för andra året i rad. Jag har än så länge blivit refuserad åtta gånger.
- Blir du inte trött?! säger mina vänner
- Hur orkar du skicka in det igen?
För mig är det inga konstigheter; jag tror på mina idéer.
Min coach har vid flera tillfällen försöka locka mig till att ge ut min bok själv. Idag finns det många möjligheter att ge ut böckerna själv via olika företag där du själv betalar tryckningen. Eller genom att starta upp ett eget förlag.
Här har jag satt mig emot varje gång. Jag har själv dåliga minnen av då en lärare på mitt gymnasium startade upp ett eget förlag. Hon hade skickat in sina manus på förlag i flera år med aldrig blivit utgiven, så hon tog saken i egna händer. Och det kan säkert vara en lösning. Men i hennes fall tog det henne ingenstans. Det hon har skrivit är tyvärr inte tillräckligt bra (rent skrivteckniskt) och det enda hon lyckades åstakomma var två novellsamlingar som endast hennes vänner köpte.
Jag vill inte hamna där. Jag vill bli accepterad av förlagsvärlden. Och om de säger att det jag skrivit inte är tillräckligt bra, ja, då accepterar jag det. Arbetar om manuset ännu en gång och skickar in på nytt.
Eftersom jag dessutom skriver lite annoslunda har min coach också pratat om att jag skulle kunna skriva något som är mer lättsmält och säljbart. Lättare att få publicerat. Men skrivandet är en så pass stor del av min själ att jag aldrig skulle kunna skriva något som jag sedan inte kan stå för. Som jag inte tror på.
Magkänslan har alltid varit viktig för mig när det kommer till skrivandet och jag tror att magkänslan kan bygga en författare. Vågar du lyssna på din historia kommer du komma mycket längre i ditt skrivande.
Mitt skrivande: Något nytt!
Nu provar jag något nytt. Jag har varken tid eller ork till att skriva ett "vanligt" manus. Så jag har bestämt mig för att prova på något som går lite mer år prosalyrik. Än så länge är det bara pusselbitar om hittat sin väg till skärmen. Jag vet inte ens hur historien kommer sluta, men det viktiga är at jag skriver igen. Känns annorlunda och nytt för mig. Och rätt spännande! Behöver den extra kicken just nu.
