Ja, ni känner kanske igen känslan av att "Nu är den klar!"? Ja, jag har varit där några gånger. Samma roman har omarbetats (jag vet inte hur många gånger) och varit inne och vänt på förlag vid tre olika tillfällen. Varje gång har jag tänkt:
Men nu så, nu är den klar!

Och när jag sedan låtit någon annan läsa den har de hittat massa nya saker jag kan förbättra. Och så har jag petat och:
Nuså! Nu är den klar.

Men icke...

Några dagar tillbaka har jag trätt in i en ny fas i skrivandet; en fas jag aldrig varit inne i tidigare. Jag ser plötsligt helheten. Jag ser hela historien. Var det haltar och var det flyter på. Tempoväxlingar. Var det är för vuxet. Var dialogerna sviktar. Vad som ska strykas och vad som ska förstärkas. Relationerna mellan karaktärerna, hålen som behövs täppas till med nya scener och de lösa trådarna som är lite för fransiga i ändarna. Nu SER jag.

Märklig upplevelse. Fantastisk upplevelse! (har ni varit DÄR någon gång?)

Alla refuseringar och alla kritik har tagit mig hit och jag tror, verkligen tror, på att jag kommer kunna slutföra den här historien på ett riktigt bra sätt. Och nästa gång den skickas in till förlag kommer det gå mycket, mycket bättre. Det känns så nära nu.

Tihi!