Ni vet hur det är. Man har precis släckt lampan och tänker att man ska sova. Och så är det sådär mörk och tyst och lugnt att man hör sina egna tankar ännu lite klarare...

Och plötsligt får man en idé, en liten tanke. Tänk om jag skulle göra såhär i mitt manus...? Tänk om de här karaktärerna känner varandra sedan tidigare... jag har alltid upplevt att de är sura på varandra, så det ligger något agg där... De kanske var riktigt goda vänner någon gång och så kom något emellan... Tänk om den ena blev kär i den andres bror och så...

Ja, ni vet hur det är? Sova bye, bye!

Jag fick tända lampan, ta fram block och penna och skiva ner mina funderingar.

Sedan släckte jag. Sova, tänkte jag... inte. Utan jag kom på nya funderingar och fick tända lampan igen för att klottra ner dem också.

SEN kunde jag släcka och somna... sådär 1,5 timme efter att jag hade lagt mig.

OKej, jag har fått påbackning för att slutet i min roman är "för öppet". Och det är egentligen precis vad jag vill åstakomma! Jag gillar öppna slut; gärna med en liten positiv glimt, men inte lyckligt. Absolut inte lyckligt!

(Jag är en sådan knäppis som föredrar olyckliga slut framför lyckliga.)

Det finns bara ett tillfälle där jag verkligen ville haft ett lyckligt slut... I en fantasi-triologi som jag läste under tonåren kämpade ett kärlekspar i tre böcker för att få vara tillsammans. Och i slutet av bok tre är de så nära, så nära. Men det går ändå inte. Och de måste vara åtskilda för resten av sina liv.

Jag kunde inte öppna en ny bok på flera dagar efter det...

Men tillbaka till mina funderinag på slut. Ska de vara riktiga avslut? Eller bör de vara öppna så att läsaren kan fortsätta fantisera om de vill?

Hur känner ni där ute inför det hela?

Snubblade över den här länken då jag surfade runt. Spännande tips till dig som vill skriva ungdomsromaner!

http://johannalindback.wordpress.com/2010/10/09/tio-steg-till-att-bli-en-ungdomsforfattare/#comment-213

Min pojkvän har hela tiden dragit sig för att läsa mitt manus. Ungdomsromaner är "inte hans grej", men nu när jag ändå fick lite positiv respons från förlagen blev han plötsligen nyfiken.

Igår läste han klart sista sidan, skrev några kommentarer på baksidan av masnuet och lämnade över det till mig. Jag hade inte förväntat mig att han skulle höja det till skyarna, men blev riktigt fundersam över en del av hans kommentarer.

Någon karaktär var lite för grå, slutet var lite för lamt (läs lite för lyckligt) och en del dialoger behövdes göras om för att bli mer ungdomliga. Men det som verkligen satte mig på pottkanten var hans kommentar:
"Vad är huvudstoryn?"
Och jag kunde inte svara. Jag vet var min huvudtanke var då jag började på manuset för flera år sedan, men sedan dess har det varit flera omarbetningar och upplägget i manuset har helt ändrat skepnad. Det finns nu ett flertal "storys" i manuset... Men då frågan dök upp vilken som var viktigast; vad jag egentligen ville säga, var det bara tomt i mitt huvud.

En vit, tom sida.

Så nu sitter jag här med mitt manus och vet inte alls. Klart jag ska arbeta om det... Men hur? Och när? Och varför?

Jag måste hitta tillbaka till de tankar jag hade när jag först började skriva det. Hitta tillbaka till mitt tonårsjag. Så nu är jag plötsligt väldigt lättad över att förlaget nekade mig att ge ut mitt manus. Det var inte klart. Jag trodde det, men kanske hade jag fel...

Men borde jag nu låta manuset ligga ett tag eller borde jag starta på en gång med att lägga om pusslet; hitta bättre hål för mina bitar? Just nu låter jag hjärnan jobba mer än fingrarna. Kanske ska vara så just nu. Hjärngymnastik.

Jag väntar på besked från förlaget; vad de inte gillade med mitt manus. Men de svarar inte.

Så nu kommer jag nog sända ett nytt mail på måndag. Känner mig lite tjatig. Undrar alltid om det är så förlagen upplever det... Eller kanske tycker det att nyfikenhet är en bra egenskap?

Suck.

"Hej!
Jag ber verkligen om ursäkt för att ditt manus hanterats ovanligt långsamt av oss. Det hamnade på mitt bord efter manusgenomgången, jag läste, gillade, och lät sen en av våra tonårslektörer läsa. Därav den extra förseningen. Jag jagade på henne i helgen och fick just hennes utlåtande. Vi är ganska överens om vad vi tycker – ett bra manus, med bra driv och intressanta karaktärer, dock håller det inte riktigt hela vägen, och vi måste därför tacka nej till att publicera det.

 

Vänliga hälsningar"

Happ. Då blev det ingen utgivningsplanering i vår då... Vet inte om jag ska vara glad över att jag var nära eller bara sur. Väljer nog sur just nu...

När du skrivit klart ditt manus är det dags att lämna det vidare till vänner/respektive/lektörer eller vilka nu kan tänka sig läsa. Att hitta sin egen läsarkrets kan vara knepigt. Jag har själv gått på många nitar då jag haft vänner som så gärna, gärna, gärna vill läsa! Men då de väl fått manuset och man själv väntar på responsen... då har jag insett att det inte kommer någon respons. Jag vet inte om detta mönster är mer vanligt hos studenter där man ändå ägnar så stor tid till läsning, eller om andra också råkat trilla i samma fälla...

Jag har vänner som läst och kommenterat. Vissa kommentarer har verkligen hjälpt mig och fått mig att helt ändra min syn på mitt manus. Andra har inte bidragit alls.

Jag valde ändå till slut att skicka iväg mitt manus till en lektör. Tyvärr kan det vara en kostsam process som man som jag inte har så mycket pengar. Men tack vare den processen blev det manuset färdigställt och utvecklades i en riktning som jag aldrig hade kunnat gissa när jag först började skriva på det.

Det är bra att ta hjälp av andra. Bra att lämna över. Men det är också viktigt att hitta rätt typ av människor som läser ditt manus. Den där typen som kan vara ärlig gentemot dig så att du som författare kan utvecklas mer i ditt skrivande.

Ni vet då man sitter och omarbetar en text. Och så jobbar du med att specefikt stycke. Det är inte jättebra, men det funkar. Och så skriver du in EN ny mening. En mening som blir helt fantastiskt bra! En mening som talar för din profession i skivande! Och du känner dig så stolt, så stolt!


Och så läser du hela stycker... och inser att alla de andra meningarna som står i samma stycke som din nya, fantastiska mening ser ut som vintergråa betonghus i jämförelse.

Suck.
Ett steg framåt, två tillbaka.

Ramlade över Drömmar av glas, författarambitioner och varklighet (http://dromavglas.blogspot.com/2011/03/min-skrivarvardag.html) som skrev om att få in skrivandet i vardagen. Trots plugg, extrajobb, pojkvän, träning OCH hund får hon fortfarande in mellan 1-3 timmar skrivande VARJE DAG. Det imponerade i alla fall på mig. Skrivandet handlar till 90 % (om inte mer) om diceplin!

Så nu försöker jag också sitta lite varje dag. Jag är nog uppe i bara sådär 20 minuter om dagen. Men jag försöker. Det är en början. En början är något.