Mitt skrivande: Sådär ja!
Mitt skrivande:Klar, men ändå inte
Jag skrev klart mitt manus; med en penna i ett block.
Å ena sidan är jag alltså klar å andra sidan måste jag skriva in de sista scenerna i datorn.
Orka göra det när man är klar, fast ändå inte.
Memo to myself:
Tänk dig för när du skriver klart nästa manus
Har du ett författarnamn?
Är det bara konstigt, eller är det fler som gör det?
På X-Publisching debuterade Ester Roxberg nu i höstas. Och jag kan inte låta bli att tänka: "Wow! Vilket namn! Bara namnet skriker intressant person."
Å ena sidan tänker jag att författaren gör namnet. Men å andra sidan vet jag inte om mitt författarjag är mitt efternamn. Jag har alltid tänkt att jag ska byta efternamn då jag gifter mig... men hur gör jag om jag blir publiserad innan?
Psedonym känns lite småfånigt om det inte är så att jag vill vara anonym och det vill jag inte. Hell, jag kommer nog snarare trycka "författare" i min panna när det väl blir aktuellt.
Känns lite som "dagens i-landsproblem", men ändå. Det känns viktigt. och svårt. Mest svårt.
Mitt skrivande: Att ljuga vitt
Mitt skrivande: Amen åhhh!
Två sekunder senare började jag tänka på en triologi som jag haft i bakhuvudet ett tag (typ två år). Ja, nu har jag ju snart avslutat mitt fjärde manus, så en triologi kanske vore på sin plats.
Inte kunde jag sova mer sen...
Mitt skrivande: Slowly...
Jag har bara ett par-tre scener kvar innan jag kan sätta punkt, ändå känner jag ingen brådska.
Det är skönt att skynda sakta.
Jag funderar massa så jag inte glömt infoga viktiga scener tidigare i texten (vilket jag självklart kommer på och skriver på dem istället för slutet).
Jag trodde det skulle gå fortare. Att jag skulle vara pepp och tangenterna skulle ta eld...
Men jag kommer sakna det här manuset så mycket! Ni kan inte fatta. Är fortfarande helt kär i en av karaktärerna... Vill ju inte lämna honom liksom (Psst! Säg inget till min pojkvän).
Och detta trots att jag kommer göra minst en (läs typ tjugo) omarbetning innan jag säger att manuset är helt klart för att ett förlag ska titta på det.
Har heller aldrig skrivit ett manus såhär fort tidigare. Brukar ta många år (skriver i perioder annars), men nu började jag i slutet av augusti och kommer vara klar i november. Så 3 månader typ. Lite drygt.
Ja, jag känner mig stolt i alla fall!
Hur lång tid brukar det första utkastet på ett manus ta för er?
Och får ni också ångest då slutet närmar sig?
Bloggaward!
Okej, detta är så weird! Hittade en kommentar från denna Katarina (http://thewritefulblog.blogspot.com/) i min blogg för några dagar sedan. Och när jag går in på hennes blogg har hon gett mig ett litet pris.
*Tackar och bockar* Kul att du hittat hit till mig!
1. Klistra in awarden på din egen blogg.
2. Tacka personerna som gav er awarden och länka till bloggarna.
3. Välj ut några personer (helst fem) som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till sina andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra!
Jag väljer att skicka vidare detta pris till:
Annelie (http://dromavglas.blogspot.com/): Annelie, Annelie, Annelie! Vad skulle jag göra utan dig i mitt skrivande liv!?
Amanda (http://allaharenbok.blogspot.com/): Du är en stor inspirationskälla. tack för alla råd!
Lisa (http://onekligen.blogspot.com/): Dina citat från Rufus får mig ofta att skratta högt.
Johanna (http://johannalindback.wordpress.com/): Älskar dina böcker
Fia (http://www.sofiafritzson.com/): Tycker om att du verkligen anstränger dig och skriver tankfulla kommentarer här.
Och en sista till Josefinast (http://stjarndamm.blogg.se/): Underbart att du hittat skrivandet, vännen.
Mitt skrivande: Uppdatering
Fast beskedet jag fick då var inte så mycket till besked än så länge.
Två på förlaget har läst mitt manus, en tredje person håller på.
De kommer fatta beslut om manuset i mitten av december.
Och jag vill inte avslöja vilket förlag det handlar om, man jag vill ändå skryta om det fantastiska bemötandet jag fått. Jag har ju ändå blivit refuserad ett gäng gånger och detta ibland med rätt kall hand (ni som varit där vet hur det är).
Men det här förlaget alltså! De mail jag får är så himla personliga! Jag känner mig så... sedd. Och det känns som om de ändå tackar nej till manuset kommer de komma med lite tips och råd och hålla koll på vad jag tar för mig i framtiden...
De har liksom redan bett mig skicka in andra manus jag har liggande hemma (typ tre). Men de måste omarbetas först...
Mitt nya favvoförlag!
Mitt skrivande: Fan också!
Manuset jag håller på och skriver har haft en tydlig början, slut och mitten då jag planerat det. Jag gjorde en plan full av post it och jag har följt den ganska bra. Mest lagt in scener som behövs för att dra ner tempot, påminna läsaren om en viss karaktär eller gör historien lite mer trovärdig. Men jag har hela tiden varit på väg emot slutet; ett slut som ger lite hopp, men inte slutar med några kyssar eller applåder i bakgrunden.
MEN (självklart kommer det ett men), jag berättade för ett par veckor sedan om mitt manus för en vän. Hon fick läsa de två första sidorna och sa:
- Men... borde inte de här två karaktärerna bli kära i varandra... Det känns lite så på sättet de beter sig... Att någon av dem borde få känslor.
Och det var just det som jag hade tänkt INTE skulle hända. Ingen kärlek mellan just specefikt dessa två karaktärer. Nada!
Men så funderar jag lite... Och råkade skriva in en scen där tjejen tänker "hade vi varit kära nu hade det här tillfället varit prefekt för den första kyssen".
Och veckan efter det trillade det in andra tankar om att de "hörde ihop, men inte på det där giftassättet". Och där funderar hon även hur det skulle vara att vara ihop med honom. Vem skulle vara stora skeden och vem skulle vara lilla?
Men, men, ingen fara skedd tänkte jag. Det behöver fortfarande inte bli några kyssar. Inget mer än lite tonårstankar från henne. Ingen fara alls.
Och vad gör jag idag? Skirver kysscenen. Så klart!
Så nu är jag helt ställd; ska de kyssas, eller ska de inte? Och ska det bli lite applåder ändå? Eller ska någon av dem inse att det är jättefel?
Jag hade tänkt jag skulle skrivit klart manuset (första utkastet) i november och nu sitter jag helt lamsalgen.
Hur sjutton ska den här historien sluta. Egentligen?
Mitt skrivande: Ibland får man ligga på
Och av alla de förlag jag hört av mig till har jag fått svar av alla utom ett. Ett förlag som jag så gääääärna skulle vilja komma in på. JAG skulle liksom passa så bra där.
Så jag mailade det förlaget och sa att jag fått kommentarer från ett annat förlag, men att jag vill vänta med en omarbetning innan jag fått något besked ifrån dem (rörigt när man inte vill avslöja VILKA förlag det gäller, yea I know).
Detta blev väldigt positivt bemött. Och ifrån att vänta ytterligare några månader fick jag beskedet "jag läser det i helgen".
Saaaay whaaat?
Så, gissa vem som har haft lite svårt att sova i helgen.
Inte hört något än, men bara att de tog tag i läsandet så fort är ju himla härligt!
Nu ska vi prata sex!
Att skriva långa vs. korta scener
Jag skriver mycket i scener och försöker att inte avsluta dagens skrivande mitt i en scen. Mellan två scener funkar perfekt, men mellan... då är det som att det kliar i mig tills jag får sätta mig vid datorn nästa gång.
MEN förra helgen gjorde jag en upptäckt och nu har jag funderat över det hela och konstaterat att det ÄR så.
Jag skriver längre scener när jag har längre tid på mig (ledig typ 3-4 tinmmar och sitter på tåg/buss och inte kan göra så mycket annat än skriva) än då jag bara skriver en halvtimme innan jag ska gå och lägga mig.
Det är väl inte ett konstigt koncept kanske,men det som stör mig är att jag nu kanske skrivit ett gäng scener som hade blivit mycket längre om jag hade haft mer tid på mig då jag skrev dem.
Jag har svårt att skriva långt och mina manus blir aldrig så långa som jag hoppats från början. Och efter första utkastet får jag lägga till, lägga till, lägga till. Men kan det vara så att problemet egentliegn inte ligger i att jag skriver för korta manus, utan att jag skriver för korta scener? Jag skyndar lite för mycket?
Kommentarer?
Mitt skrivande: Ja, jag är kanske lite dum i huvudet
Pga nyfödd bäbis och söndrig bil fick jag ta buss till jobbet i morse. När jag fick beskedet igårkväll var jag inte alls glad.
Gick och lade mig vid halv nio OCH lyckades somna. Så när väckerklockan ringde vid 04:15 i morse var jag riktigt utsövd. Sedan började jag min resa på 2 timmar och 40 minuter. Enkel resväg!
MEN jag sov första timmen och när jag klev av i Borås gick jag och köpte mig en crossant (nej, jag pratar inte ett ord franska och försöker inte ens stava det rätt) och en mugg te och satte mig och tittade på morgontrafiken en stund. Jag kände mig som en oerhört kulturell storstadskvinna. Fast det såg nog inte så lyxigt ut som det kändes. Så jag kände mig som en oerhört kulturell storstadskvinna light.
Sedan skrev jag en timme. En timme där jag fick umgås med mitt manus alldeles, alldeles ensam!
(Får man älska sitt manus och vara alldeles, alldeles upp över ögonen kär i sina karaktärer? Får man det? Va? Va? Va?)
Har inte jäspat en enda gång på jobbet och läääängtar tills jag får åka hem. TVÅ timmars skrivande! Och då ska jag banne mig inte sova ett dyft.
Cheeers!
