Okej, jag har ett förlag som vill att jag omarbetar mitt manus och hör av mig igen.

Det är bra.
Det är jättejättejättejättejättejättejättebra!

Men inget känns som jag trodde. Trodde jag skulle sjunga/dansa/skrika/hoppa och prata i 150 hela tiden. Vänta, stryk det där med att prata, jag pratar alltid i 150. Men ni fattar.

Och jag känner mest lite... Jaha.

Jag vet inte om jag fortfarande är chockad/inte har fattat än... Eller kanske är jag så inne i mitt nya manus jag känner en distas till det "gamla" manust. ELLER om jag tyckte "det var väl för sjutton på tiden!".

Kan ju vara så att jag haft lite mycket att tänka på då jag flyttat i helgen, men ändå.

Hur borde jag känna?

Okej.

Jag har idag fått ett mail från ett av sveriges största förlag när det kommer till ungdomsromaner.
De skickade med en sida med kommentarer, vill att jag skriver om mitt manus och sedan hör av mig till dem igen.

VA?!

*svimmar lite och får adrenalinkick. samtidigt*

Har ni sett det här?
http://attskrivaintenu.blogspot.com/

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har bestämt sig för att skriva en bok ihop OCH ha en skrivkurs!
Lyckliga vi som kan ta del av det hela!

Nu när det börjar närma sig november har det börjat dyka upp massa inlägg om national novel wtriting month (http://www.nanowrimo.org/). Tanken är att skriva en bok, minst 50 000 ord på en månad. Detta innebär att man ska skriva typ 1600 ord om dagen (har inte kontrollräknat, utan detta är på hörsägen).

1600 ord om dagen. Varje dag! Jag har visserligen kommit igång med mitt skrivande nu och skrivit varje dag i snart 3 veckors tid (väldigt stolt över detta), men oftast blir det mellan 500-1000 ord om dagen... Och då känner jag mig duktig...

MEN nu i helgen åkte jag hem till mina föräldrar och spenderade massa tid på tåg/buss. Och lyckades skriva
- drygt 3000 ord på fredagen
- två kortare scener på lördagen (i ett block)
- drygt 4000 ord på söndagen

What?!
Jag vet inte hur det gick till. Det var bara jag, datorn och mitt manus.. och det gick så himla bra. Lyckades till och med få till BRA scener.

Så, 1600 ord. Inte omöjligt längre. Men då skulle jag behöva sitta på ett tåg i en månads tid... Det kan bli lite klurigt...

Jag har fastnat lite i bloggvärden där person efter peson kämpar efter att skriva klart manus och få de publicerade som riktiga böcker.

Och för ett par dagar sedan slog det mig... De flesta som har planer på att blir författare har valt sitt första jobb lite taktiskt. Alla (ty alla) vet att man inte bara sätter sig ner och skriver böcker och blir utgiven på en gång och blir multimiljonär.

Och då har de flesta valt att jobba som lärare, krönikörer, journalister, illustratörer och skribeneter av olika slag. De hankar sig fram och säger med ett leende på läpparna att "jag gör ju ändå det jag älskar!".

Och här sitter jag själv... som kemist.

Hmm. Var det ett dåligt drag? Om jag verkligen vill lyckas, borde jag valt annorlunda?

Jag måste säga nej eftersom jag älskade min utbildning och numera också älskar det jobb jag har. Jag intalar mig att jag behöver båda bitarna; naturvetenskapen OCH skrivandet. De kompliterar varandra. Och ju mer jag har att göra på skolan/jobbet, desto mer skriver jag.

Är det fel också att säga att jag älskar att ha en vettig lön som trillar in på kontot varje månad? För det känns som man ska "kämpa så mycket" om man tänker bli författare, typ knappt kunna betela hyran och leva på skorpor. Klart jag kämpar med skrivandet, men mer dramatisk än så är det inte.

Jobbar dagtid, skriver kvällstid.
Kan jag få vara med i alla fall?

Okej, har ni läst "Välkommen hem", Johanna Lindbäcks nya bok?

Inte jag heller, men jag har börjat.

Och kanske hade jag för höga förväntningar först (såg henne massor på bokmässan och tycker hon är så...kan jag säga trevlig utan att det låter platt?

Så de första sidorna blev jag lite besviken. Det ramlar in en hel drös karaktärer mellan sidorna och jag har svårt att hålla isär dem, men... på sidan 39 händer något. På sidan 39 börjar den finaste första kyssen som jag någonsin läst! Det var så jag själv satt här med rodnande kinder och alldeles för hög puls. Gosh Johanna, gör mig inte så generad! Eller nej, gör förresten!

Och efter den scenen... ja, då var jag ju fast. Självklart.

Jag drog över min lunch 5 minuter för att få läsa lite till.
Jag funderade på om jag kunde skippa att sitta i fikarummet på eftermiddagsfikan och ta med koppen med te till mitt eget kontor istället...?
Och jag bara väntade på att pojkvännen kunde lämna min lägenhet på kvällen så jag kunde läsa lite till.

Gosh Johanna, gör om det igen och igen och igen och igen och...

Som sagt, tack för allt fint peppande!

Jag har skrivit i:
-onsdags
-torsdags
-fredags
-lördags
-söndags

Allt från koncentrerade stunder framför datorn till papper och en pennstump, sittandes i pojkvännens soffa efter en fest.

Som sagt, detta manus måte bli färdigt. Det förtjänar det. Mina karaktärer behöver det. Jag kräver det.

Ha, ha! Tur att det är jag som skriver då.

Tycker vi fortsättar i samma positiva anda resten av hösten.

Tata!

Igår hade jag och Annelie skrivarstuga hemma hos henne. Hon hade köpt massa gott som vi kunde smaska på... men vi hann liksom inte. Vi pratade, skrev, pratade, skrev, skrev, pratade.

Och så var det hemgång. Redan?
Men det blev 700 ord i alla fall. Alltid nåt.

Det där får vi göra om!

Tack för er peppning. Jag skrev 1000 ord nu ikväll!

Woho!

Och imorgon ikväll ska jag och Annelie ha skrivkväll. Hon har lovat att hon har fika hos sig... så det är bäst för henne det!

Den vanligaste ursäkten andra männsikor har för att inte skriva är att "de inte har tid".

Det är den sämsta ursäkten. Ever!

Tid är inget man har, tid är. Skrivandet är något man prioriterar.

Mitt problem är att jag själv kommit ur skrivandet just nu och har svårt att få in det i vardagen. Å ena sidan tänker jag att "det är okej, för jag har precis börjat ett nytt jobb och ska strax flytta till en ny lägenhet". Å andra sidan blir jag skitsur på mig själv. Lite "Ligg inte här och lata dig din jäkla mupp! Det är en hel kvart innan du behöver gå och lägga dig, ta fram pappret och skriv för i helvete". (Ja, jag svär alltid mycket då jag skriker på mig själv).

Har ni några bra pepptips?