Suck.

Minns ni manuset som var klart (för typ 14:e gången i rad) och som just nu lästes av en vän?

Ja, hon blev klar igår och mailade mig kommentarerna. Och jag visste att det fanns saker jag skulle behöva jobba om, inget konstigt med det...

Men det som hon verkligen tyckte var problemet i manuset var:
1. För många trådar vilket gör att läsaren ha svårt att hålla fokus
2. Ojämnt språk

Samma kommentarer jag fick från det intresserade förlaget i höstas. Samma kommentarer som jag fick från Lisa Bjärbo. Men SUCK.

Här trodde jag hade gjort stordåd då jag tog bort typ 1/4 av manuset och ersatte den med helt nya scener. Tog bort några trådar OCH karaktärer helt. Och så har jag inte lyckats ändra på någonting... 

Så nu är jag tillbaka på ruta ett. Håller på att planera in lite intervjuer för att stärka upp vissa delar.

Dags att ta fram strykarpennan igen...

Av: Jodi Picoult (2004)

 

 

Det finns två saker som får mig att le när jag läser böcker; den ena är rena humoristika inslag, den andra är scener som är så fint skrivna att jag tror boken jag håller i mina händer ska ta eld av all värme jag känner.

 

 

"Allt för min syster" innehåller båda dessa ingredienser.

 

 

Anna är 13 år när hon bestämmer sig för att stämma sin famlij för att få rätten till sin egen kropp. Hennes storasyster Kate har haft en svår typ av leucemi sedan hon var liten och Anna kom till som ett designat syskon för att kunna donera sitt navelsträngsblod till systern. Detta höll Kate uppe ett tag... sedan fick Anna donera lymfocyter, benmärg... och nu ligger en njurtransplantation inför henne. Och Anna vill inte längre. Donerar hon sin njure kommer detta förändra hennes liv; hon kommer inte längre spela hockey och det kan bli komplikationer när hon själv bestämmer sig för att skaffa barn.

 

 

Så hon stämmer familjen. Låter det inte som en speciellt mysig historia? Den är ybermysig, rolig och skitsorglig.

 

 

Jag nämnde sådant som får mig att le tidigare.

 

 

Det första är advokaten som Anna anlitar, Mr Campbell. Han har med sig sin hund Judge överallt och får ständigt höra kommentaren "hundar är inte tillåtna här" varpå Campell svara:

"Det är en servicehund."

"Men... ni är ju inte blind...?"
Och här kommer Campbell med olika svar varje gång. Några exempel:

Jag har järnlunga och han hjälper mig undvika magneter.

Jag är nykter alkoholist och han ser till att jag inte tar ett glas.

Jag är förgblind och han har koll på när det slår över till röd gubbe vid trafikljusen.

 

 

Love it.

 

 

I historien får man följa flera point of view. Det är Anna, storebror Jasse, pappa Brian, mamma Sara, advokaten Campbell och även Julia som utses till god man för Anna. I vanliga fall tycker jag ofta att historier då man får följa ett flertal personer, men denna historia träffar mig rätt i hjärtat. Det är så otroligt fina scener! Samtidigt som läsaren får följa rättsprocessen får vi också veta hur allt började då läkarna upptäckte Kates sjukdom, valet att skaffa ett designat syskon; alla jobbiga dagar på sjukhuset; alla fina dagar då Kate var frisk.

 

 

En scen som verkligen fick mig att gripa efter mina näsdukar var då Kate vägrar gå ut eftersom hon inte har något hår. Hon känner sig som ett missfoster och är så trött på att alla stirrar. Så hennes mamma får nog. Och rakar av sig allt sitt hår. Och när hon står där på toaletten och håret trillar ner i handfatat kommer lilla Anna in och säger:

"Jag med!"

Sedan åker de in till stan, alla tre, utan hår.

 

 

Det är en jobbig historia. Samtidigt som den är så fylld av kärlek att jag önskar jag kunde få krama om denna lilla familj.

 

 

Okej, kärlek, ni fattar.

 

 

Om det finns något som är mindre bra?

Ytterst få saker.

Möjligen en kärlekshistoria som slutar lite väl lyckligt i slutet, men annars, nej.

 

 

Och slutet, SLUTET! Jag tänker inte avslöja det, men gisses vad tårarna sprutade (och jag satt på en buss och well ingen gillar väl att stortjuta på en buss...?), men det var så omtumlande... Ja... Jag har nog fortfarande inte hämtat mig.

 

Så, nu har jag gjort en rejäl omarbetning av manuset som tidigare varit inne på förlag.

 

Helt galet. Började med att ta bort 10 000 ord (!) och har nu skrivit dit 13 000 ord.

 

Har skickat iväg manuset till en vän som läser just nu och efter hennes kommentarer får jag nog göra ytterligare en omarbetning, sen skicka iväg det till förlag. Äntligen!

 

Har fler manus jag vill komma vidare med; manus som aldrig fått pröva lycka på förlag än och jag vill verkligen ge dem chansen!

 

Men, en tanke. Om ett förlag refuserar ett manus men säger "vi vill att du arbetar om de här delarna och läser gärna igen", betyder det då att de bara vill se att jag kan ta kritik och arbeta om? Eller vill de ha ett "perfekt" manus nästa gång jag skickar in det?

 

Vad tror ni?

Ja. Sedan i december har jag redigerat, redigerat, redigerat. Och det har gått rätt mycket upp och ner när det gäller vad jag tycker om mitt eget skrivande. Och jag har insett två saker.

1. Jag är jäkligt duktig på liknelser
2. Jag har drattabs av som-sjukan

Så fort jag ska skriva en liknelse så binder jag ihop det med ett "som". Och det spelar liksom ingen roll hur bra den där liknelsen är (skitbra i många fall) för den blir liksom helt nersmutsad med det där jäkla "som":et. Lite:

Hallå?! Är du så jäkla dålig? Har du ingen bättre fantasi? Är ditt språk så torftligt?

Suck.
Uppenbarligen.
Borde kanske ta en värktablett.

Av: Johanna Lindbäck (2010)

 

 

Okej, denna recension kommer vara full av spoilers, så vill du läsa boken och bli genuint överraskad, sluta läs nu.

 

Så, några kvar?

 

Okej, Andreas mamma har precis fått jobb i Stockholm. Han vill att hon ska pröva lyckan där och flyttar därför in hos sin pappa, på sin barndomsadress. Han tror att det ska gå lätt, men inser att vara ensam med sin pappa är inte alls samma sak som att vara ensam med sin mamma. Granne till Andreas bor barndomsvännen Erik. Erik och Andreas har glidit ifrån varandra sedan Andreas flyttade och när de nu stöter ihop blir det konstigt och pressat.

 

Andreas är tillsammans med Hanna, men har senaste tiden märkt att det är något som inte stämmer. Hon går runt och är så lättretlig hela tiden. Han försöker prata med sina vänner om det hela, men de är inte intresserade av att lyssna på hans problem.

 

Så en dag fattar Andreas. Det finns någon annan. Och när han konfronterar Hanna förnekar hon det inte. Hon är kär i Andreas (säger hon), men har vid ett flertal tillfällen hånglat med en annan kille. Andreas blir sårad, ledsen. Han försöker finna tröst hos vännerna, bara för att inse att de faktiskt visste om det hela(!)

 

Andreas känner sig som värsta skämtet och vet inte längre vem han kan vända sig till. Men så en dag så berättar han om allt för Erik och sakta, sakta växer vänskapen mellan honom och Erik fram igen.

 

Okej, detta är min nya favvobok när det gäller Johanna Lindbäck. Och det finns en bra förklaring. Johanna skriver gärna om vardagen, hur relationer sakta växer fram. Hennes huvudkaraktärer är byggda för att läsaren ska känna igen sig och det brukar inte vara superdramatiska grejer som händer (ex våldtäckt eller alkoholism). MEN i denna bok porträtterar hon sveket av flickvännen och bästa vännerna samtidigt. För mig som gillar lite mörkare böcker gör det alltså ”Saker som aldrig händer” mer intressant. Love it!

 

Så, jag gillar historien, gillar karaktärerna och gillar Johannas språk. Finns det något som är mindre bra? Ja. Slutet. Jag blev så besviken. (Och det är nu den stora spoilern kommer, så vänd dig bort om du fortfarande vill läsa boken och bli överraskad.)

 

Slutet. De sista 20 sidorna tror jag. Andreas och Eriks vänskap växer sig fin och stark och Andreas börjar till och med hittat tillbaka lite till sina gamla vänner. Som läsare har jag tidigare i boken fått hintar om att Erik kanske eventuellt skulle kunna vara homosexuell (alt bisexuell).

 

Och så är det en scen, en fantastisk bra scen där Erik och Andreas sitter skavfötters hemma hos Andreas. De har varit ute och festat hårt och sitter nu och dricker varm choklad. Och så är det ett moment, as in THE MOMENT, när de plötsligt ser på varandra och det finns något annat i deras blickar, ligger något annat mellan dem. Andreas blir väldigt medveten om deras beröringspunkter och förvirrad över att han plötsligt är kåt. Fram till detta är allt bara fint, men jag blir lite fundersam hur Johanna ska lösa detta på de sista 20 sidorna.

 

Jo, då visar det sig att Erik är homosexuell OCH har pojkvän. Och Andreas tänker inte ett dyft mer på kvällen då han kände något för Erik, utan de sista sidorna går åt till att Andreas ska våga berätta för Erik att det är okej att han är homosexuell.

 

Men, va?! Jag ville ju veta mer av hur Andreas skulle hantera att han plötsligt tände på en kille. Och varför var Johanna tvungen att slänga in en pojkvän till Erik? Hmm. Jag har en vän som rekommenderade denna bok till mig och sa ”Det är Johannas bögbok, men jag tycker hon fegar ur i slutet”.

 

Och ja, det tycker jag med. Andreas gör inte upp med sig själv alls när det gäller hans egen reaktion, vilket jag tycker skulle varit mycket intressantare. Och jag säger inte att den skulle slutat lyckligt med att Erik och Andreas blev ihop. Jag gillar ju inte lyckliga slut. Men den hade gärna fått sluta… annorlunda…

 

Ja, jag VEEET. Jag är världens sämstaste bloggare just nu (eller dåligaste om du hellre vill det).

Och det har inte att göra med att jag inte vill berätta saker. Det är nog mer att det händer mycket just nu och jag försöker lägga all tid jag får över på redigerandet.

 

På tal om redigerandet, måste få gnälla lite om det.

 

VARFÖR TAR DET SÅ LÅNG TID? VARFÖR BLIR JAG ALDRIG KLAR? VARFÖR ÄR JAG SÅ PETIG? OCH VARFÖR SLUTAR JAG VARA PETIG OCH SKITER ATT UTVECKLA TEXTEN DÄR JAG SKRIVIT JUST "UTVECKLA"? VARFÖR VILL JAG IBLAND KRÄKAS PÅ MIN TEXT? VARFÖR TROR JAG ÄNS ATT DET ÄR NÅGOT FÖRLAG, EVER, SOM SKULLE VILJA HA DEN HÄR SKITEN? KAN DU SVARA PÅ DET?

 

Sådär, tack.

 

Tillbaka till det relevanta:

 

Jag har en fundering.

När man skriver i tredje person men har en huvudkaraktär som läsaren får följa hela manuset/boken igenom. Kan man då skriva saker i tankar utan "tänkte hon"?

 

Fattar ni inte...? Så, exempel:

 

Scen med Cissi och Jonas. Cissi är huvudpersonen. Jonas har varit ute och festat med sina vänner. Cissi ligger i hans säng och väntar på honom. Han kommer hem och hon vaknar.

 

- Jonas?

- Förlåt, väckte jag dig?

Han sjunker ner bredvid henne. Kroppen är iskall och håret luktar rök.

Trots det makar hon sig närmare och klamrar sig fast vid honom.

- Nejdå, ingen fara. Hade du trevligt ikväll?

Trevligt? Vilket platt ord egentligen.

Jonas gäspar och får fram ett "jaaaau" i utandningen.

 

Näst sista meningen där. Trevligt? Vilket platt ord egentligen. Det är något Cissi tänker. Men jag skriver inte "tänker hon". För jag tycker inte det behövs. Jag tycker det är underförstått. Det är hennes historia och därför tycker jag att man förstår att det är hennes tankar.

Hur tänker ni?