Av: Desirée Fredlund (2011)

I höstas gav Deseriée Fredlund (http://desireefredlund.blogspot.com/) ut sin bok "My" själv. Hon hade tröttnat på att inget förlag nappade och tog saken i egna händer.

Och att göra en sådan sak, ge ut sin bok själv, är ändå lite beundransvärt. Och att sedan inte sälja boken utan skicka ut den till alla som ville ha av första upplagen (gratis!) gör att Deseriées skrivarkarriär ännu märkligare.

"My" damp ner i min brevlåda i mellandagarna (om jag minns rätt) och nu när det börjar dyka upp recensioner av boken på allehanda bloggar tänkte jag att det var dags för mig också att sätta tänderna i "My".

"My" handlar om just My som flyttat hem till Sverige igen efter att jobbat i Frankrike ett tag. Hon botaniserar bland örter, recenserar böcker, inreder sitt hus och tar hand om sina höns och gutefår. Hon startar också upp en egen firma där hon vill hjälpa sina medmänniksor med sånt polisen inte behöver blanda sig i. Det första som händer i boken är att hon träffar Martin, en snygg polis som äger hunden Dunder. My blir störtkär direkt och den mer alldaglige Martin blir indragen i den ena konsiga händelsen efter den andra.

Med tanke på allt arbete Desirée lagt bakom att ge mig ett exemplar av boken känns det väldigt tråkigt att behöva ge boken denna recensionen. För jag tycker inte alls om boken... Jag vet knappt var jag ska börja.

Det finns ingen huvudstory, ingen konflikt som får mig att vilja läsa vidare. Kärlekshistorien mellan My och Martin känns så fruktansvärt klyschig, de är liksom aldrig oense och det finns inte ett bråk med på kartan (okej, de bråkar EN gång i telefonen, men när de sedan träffas igen så pratar de inte alls om det hela). De har fantastiskt sex hela tiden, men vi läsare får inte se detta utan scenerna slutar precis när förspelet börjat. Firman som My startar upp blir väldigt framgångsrik då hon lyckas lösa ALLA fall på första försöket. Jag hade velat ha mycket mer konflikt i boken. Allt går bara enkelt HELA TIDEN. Det är först i slutet som något går på tok och då blir starka My plötsligt jättesvag och accepterar att hon inte kan göra något. Dialogen känns inte trovärdig för fem öre. Karaktärerna är otydliga. Och jag får känslan av att Desirée har ett behov att visa hur duktig hon är. Överallt har hon beskrivit i detalj om de olika örterna My använder; hurdana hönor hon har, var de kommer ifrån och vilken färg det blir på äggskalen; vilken typ av mat My lagar (as in EXAKT vad hon har i) osv. Dessutom hittar jag flera stavfel, meningsbyggnadsfel och ologiska tidshopp.

Finns det NÅT bra i den här boken då?

Ja, det finns två saker. My och Dunder. När My recenserar böcker vill hon "leva sig in". Därför ordnar hon ett stort bål när hon läser om häxor och får plötsligt för sig att hon jagas av zombies när hon läser om just... ja, zombies. Och dessa stunder är ljusglimtar i boken. Finns lite småroliga kommentarer i samband med dessa scener.

Sedan har vi då hunden Dunder. Desirée har i boken skrivit ut vad Dunder tänker och säger, inte så att människorna förstår (de hör att han skäller bara), men läsaren förstår. Och denna hund har sjukt mycket personlighet. HAN får mig att dra på smilbanden.

Jag har hört förut att Desirée fått kommentaren att denna bok är svår att ge ut eftersom den spänner över så många genres. Jag fattar vad det uttalandes syftar på. Det känns som Desirée velat skriva en skönlitterär bok om en stark kvinna i Sverige; och en om olika typer av höns; och en om olika typer av örter och vad de används till; och en spänningsroman; Och en inredningsbok; och en matlagningsbok; och en sexbok; och en tidning full av recensioner av annan svensk litteraur i olika genres. Och för mig funkar det inte alls. Tyvärr.