Om typ en månad kommer jag befinna mig på skrivarkurs i Stockholm som leds av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo (http://attskrivaintenu.blogspot.com/p/var-skrivarkurs.html). Inför kursen har vi medverkande fått i uppdrag att läsa "Hungerspelen" av Suzanne Collins. Och jag är glad att jag började läsa boken INNAN jag insåg vilket ståhej det är runt boken/filmen. Har svårt för hypade böcker. Läser dem helst flera år efter att de blivit populära...

Johanna Lindbäck pratade om boken på radio för lite sen (se länk nedan) då Hungerspelen jämfördes både med Twilight och Battle Royal.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4283&artikel=5011112


Så okej, hela världen verkar bara äääääälska den här boken. Och Johanna uttrycker själv att hon skulle vilja sno de två första kapiteln i boken för de var så bra.

Och nu kommer det:

Ursäkta? Vaddå sno? Jag höll på att somna!

Okej, konflikten är rätt spännande (men det tar ett tag innan själva "spelet" kommer igång). Okej, jag gillar huvudkaraktären. Tycker möjligen att det är kul att kärlekshistorien inte är så självklar. Men där är det stopp. (Okej, jag är lite förtjust i Cinna också...)

Jag tycker inte om språket (varierar mellan fina, unika liknelser till rena klichéer), blir förvirrad över denna värld som är är vår och ändå inte (utspelar sig tydligen i Nordamerika, men allt är annorlunda ifrån hur världen ser ut idag... och läsaren får aldrig veta NÄR historien utspelar sig), har svårt för alla konstiga tidshopp där jag inte vet om det gått en timme, en dag eller en vecka. Jag VET att huvudkaraktären Katniss är tonåring, men hon beter sig som en vuxen och hon verkar heller aldrig göra fel.

Så jag vet inte... Eftersom detta är första delen i en triologi så kommer jag läsa de andra två. Men jag förstår inte vad hypen handlar om. Alls.

MEN jag kommer att se den på bio i påskhelgen. Jag har lättare för hyper när det gäller filmer än böcker...
Är inte DET konstigt?

Så komiskt hur livet ibland bara... ni vet.. talar till en...

I förra inlägget gnällde jag över ett av mina manus. Sedan dess har jag beslutat att:
1. Dela upp innehållet i TVÅ böcker.
2. Börja om från början HELT med manuset/en.

Vaddå helt?

Jo, jag började skriva manuset för nästan tio (!) år sedan. Och jag har utvecklats så himla mycket i mitt eget skrivande att manuset idag därför känns splittrat efter alla omarbetningar. I manuset har jag idag inte skrivit mitt bästa. OCH, komiskt nog, när jag tänkt detta hittade jag dessa två inlägg om precis det här

Amanda Hellberg:
http://allaharenbok.blogspot.com/2012/03/skriver-du-ditt-basta.html

 och Christin Ljungqvist:
http://www.christinljungqvist.se/2012/03/sag-hur.html

Märkligt hur man ser teckan ibland.