Till Annelie

Ofta pratar om hur lycklig man ska vara om man blir refuserad med kommentarer från ett förlag. Att man då är så nära, så nära att bli utgiven att man nästan kan fira med champange.
 
Men idag vill jag prata om något annat, om de som ger så mycket mer än förlaget; vännerna.
 
Jag gick idag igenom gamla refuseringar och insåg en sak. Första gången jag skickade in till förlag fick jag rätt bra respons. Då fattade jag inte själv hur ovanligt en sån sak var. Men så arbetade jag om, skickade in igen och tänkte: Nu så!
 
Och så fick jag bara standardrefuseringar till svar. Meh!? Vad sjutton gjorde jag för fel?
 
Jag var knäckt och fattade inte alls. Hur går man vidare UTAN att ha de där kommentarerna...? Jag famlade lite i blindo, tills jag hittade en skrivarvän. Eller om hon hittade mig, det är fortfarande idag lite oklart.
 
En stockholmsbrud som också skrev för ungdomar. Och som råkade bo i samma stad som mig. Och vara i samma ålder. Man skulle kunna säga att "det sade klick".
 
Under en period var hon den jag pratade med mest. Jag minns så himla tydligt sommaren då jag försökte omarbeta detta manus. Jag var arbetsös och kände mig helt meningslös. Här hade jag gått en femårig utbildning, och så fick jag inget jobb. Och eftersom jag inte hade några sparade pengar fick jag dessutom gå på socialbidrag.
 
Den sommaren kämpade jag och slet med detta manus, trots att jag varken hade ork och lust.
 
Då var det hennes mail som höll mig uppe. Hennes peppande, tankar om skrivande och feedback på min text. 
 
Jag vet jag kunde skirva ett meddelande, skicka och sedan bara sitta och vänta på att svaret skulle dimpa ner i min inkorg. 
 
Hon lärde mig att skirva trovärdiga dialoger. Shit va duktig hon är när det gäller dialoger!
 
Tack vare henne tog jag mig igenom den sommaren, jag fick manuset klart och skickade in det precis efter bokmässan (då hon och jag också träffades första gången IRL).
 
Och något hade jag gjort rätt. För några månader senare fick jag ett mail från ett av förlagen. Med lektörsutlåtande och en önskan om att jag skulle höra av mig till dem igen.
 
Så, förlag i all ära, men när det kommer till utvecklingen i mitt eget skrivande, då finns det andra jag vill tacka.
 
Tack, Annelie!
Utan dig vore jag så mycket mindre.


Kommentarer
caroline

WOW! Vad vore livet utan sådana vänner. Otroligt fint skrivet och vilken härlig känsla att få följa och peppa varandra på det sättet! Lycka till med din bok! Vi behöver fler bra ungdomsböcker!

Svar: Jag är lyckligt lottad...
Nina

2012-11-08 @ 15:32:33
URL: http://skrivarstudio.blogspot.com
Annelie

Först och främst: sthlmsbrud? Haha..
Andra och främst: tack.
För antat att det är jag ;)

Svar: Det är SÅ du.
KRAM!
Nina

2012-11-08 @ 17:11:55
URL: http://dromavglas.blogspot.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Ordet är ditt!

- en blogg om skrivande

RSS 2.0