Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Av: Jonas Gardell (Nordstedts, 2012)
 
Jag har redan nämn Gardell och hans bok/tv-serie ett antal gånger, men nu är det fokus på boken.
 
"Torka aldrig tårar utan handskar - kärleken" är första delen i triologin som är tänkt att belysa hur livet var under 80-talet, när HIV eller den nya pesten (som man då kallade det) spred sig bland honomsexuella killar i Sverige. Jonas har under många år gått och samlat underlag för att kunna skriva triologin. Han var själv med när unga killar, hans vänner och älskare, inte bara insjuknade och dog, utan också blev förnekade av sina familjer och samhället. Det här är hans berättelse om vad som hände.
 
I första boken får vi möta Benjamin och Rasmus, två killar som båda längtar efter att bli älskade för dem de verkligen är, och deras resa till att hitta varandra. Rasmus är värmlänningen som precis flyttat till Stockholm och som tar all beröring han kan få, från vem som än är villig att ge den till honom. Benjamin är en medlem i Jehovas vittne och i församlingen är han en förebild för de yngre, sin faders stolthet. Båda kommer de möta Paul som påstår att han är jude och beskriver sig som en kärring med lite klass. Han tar dem båda under sina vingar, vill hjälpa dem ur sin vilsenhet. Det är hans förtjänst att de möts på hans julmiddag. Men detta sker först i slutet av boken.
 
Innan dess får vi djupdyka i både Benjamin och Rasmus liv. Berättandet hoppar mellan nuet då de båda är 20-nånting och deras barndom. Då och då bryter Jonas av och berättar om hur det var då. Berättar om var man som homosexuell ung man gick för att hitta sällskap i Stockholm. Eller var man gick för att känna samhörighet. Eller vad politikerna sa om det hela. Rädslan och oförståelsen. Utanförskapet.
 
"Kärleken" är briljant skriven. Jag som läsare har inga problem med att följa med i vem scenen handlar om eller när det hela utspear sig. Det finns så mycket osäkerhet, så mycket kärlek och vänskap mellan boksidorna. Det finns så mycket smärta.
 
I vanliga fall brukar jag sträckläsa böcker jag verkligen tycker om. Men det gick inte med "Kärleken". Jag var tvungen att läsa den sakta, några kapitel i taget. Jag behövde insupa alla orden och låta dem få landa, låta dem få växa.
 
Jonas har berört mig många gånger tidigare via sitt författarskap. Inte minst i hans bok "Jenny" (2006). Men detta är något helt annorlunda. Det är något som inte bara berör, det stannar kvar, det gror sig fast. Och även om vi vet mer idag, både om homosexuallitet och HIV, så finns förtrycket fortfarande kvar; rädslan för det som skiljer sig från mängden. Och det är okej att vara rädd, att vara rädd är mänskligt. Men det är inte okej att se ner på människor för att de är annorlunda, att tro att vissa är mindre värda; oberoende av sexuell läggning, klädstil, hudfärg eller fysiskt tillstånd.
 
Det är dags att öppna ögonen. Vi bygger våra barns framtid.


Kommentarer
Heléne

Åh, blir så sugen på att läsa boken! Har inte ens sett serien ännu. Men den finns kvar på play i 50 dagar till, väntar till något speciellt tillfälle när allt är lugnt och stilla, inga avbrott. Jonas förtjänar sin stämning ;).

Svar: Kolla up'et!It's an order!
Nina

2012-10-30 @ 15:31:26
URL: http://writefully-by.blogspot.com/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Ordet är ditt!

- en blogg om skrivande

RSS 2.0