Åh, vad jag längtar!!!

 

Det är en vecka sedan jag skickade mitt manus till förlag.

Och jag har gått och... väntat på inspirationen, nej LUSTEN att skriva igen.

 

Än så länge har den lyst med sin frånvaro.

 

Och det känns så... konstigt.

Att INTE skriva.

Vem är jag när jag inte skriver?

 

Det är som att en bit av mig saknas. Som att jag inte är riktigt hel.

 

Hur roar ni er när skrivlusten inte finns där?

Jag vet att det varit rätt tyst.

Det blir så ibland, men det betyder inte att skrivandet legat på is.

 

Jag har under sommaren redigerat om ett manus som förlag velat läsa igen.

Och i tisdags skickade jag in det.

Så. Himla. Skönt.

!

 

Så nu har jag en läs-paus där jag samlar lite stoff till nästa nya idé. Hoppas på att kunna vara med i NaNo Writing i november.

Har börjat ladda inför Bokmässan och skrivit in mig på en skrivarcirkel.

 

Har ni några höstplaner, nu när rusket börjat tränga sig på?

 

 

Jag älskar mitt liv som det är:

- mitt jobb

- min fästman

- att bo i Borås

- mitt skrivande

- min träning

 

MEN det är så mycket död närvarande i år.

 

Fick just veta att en kille jag pluggade med på universitetet tagit livet av sig.

Vi var aldrig nära, men han var en bra kille.

 

Mina tankar går ikväll till honom och hans familj.

Den här våren har det varit så otroligt mycket prat om cancer i mitt liv; på jobbet, i släkten, på tv, i böcker och i radio.

 

Eftersom nästa skrivprojekt jag planerar handlar om en tonårskille som förlorar sin pappa så får jag väl rida på den vågen. Se det som ett tecken. Jag SKA börja på det manuset i höst.

 

Men när jag igår försökte bolla lite idéer med min fästman säger han att tonårskillar inte vill läsa om döden. De vill inte läsa om sorg. Att de för det första knappt läser och de som läser vill ha fantasy eller mysterier. Inte djupa känslor.

 

Jag blir lite provocerad av det tugget. Bara för att "brukar vara" på ett visst sätt, tycker inte jag att det ska hindra det skrivna ordet. Det som känns rätt att skriva är det man ska skriva.

 

Jag försökte svara med att John Green och hans bok "Förr eller senare exploderar jag" blev jättepopulära trots att boken är skriven av en man och handlar om en kärlekshistoria mellan två cancerpatienter.

 

Men så började jag kolla lite recentioner av boken.

 

Och det visar sig att typ alla tjejer som läst boken ääääälskade den och gav den 4,5-5 stjärnor. När det kom till killarna så var det lite mer spritt. Klart det fanns killar som tyckte att den var bra, men nästan oftare dök det upp recentioner där boken endast fått två stjärnor och där personen i fråga tyckte inte tyckte karaktärerna var särskilt trovärdiga osv.

 

Jag vill inte gärna tänka på att det måste vara skillnad på vilken typ av böcker killar och tjejer läser. Samtidigt är det kanske så...

 

Men VARFÖR är det så?

 

Ligger det i biologin är något som vi absolut inte kan ändra?

Eller handlar det om hur man växer upp? Är det VI som tvingar isär könen när de är barn och säger åt dem vad de ska läsa?

 

Finns det någon där ute som har bra statestik på detta?

Finns det någonstans man kan se vilken målgrupp som gillar vilken bok?

 

Help, please.

 

 

Ps. Operationen gick bra. *lyfter blicken* Tack, gud.

När de man älskar får cancer känns livet overkligt.

 

På onsdag är det 3 500 scouter som ber för att din operation ska gå bra, Ingela.

3 500 scouter.

 

Och så jag.

Jag funderade mycket över det där med känslor igår.

Jag har läst tre böcker på raken som fått mig att gråta; och alla tre utav helt olika anledningar.
Ibland är det sorglig gråt och ibland lycklig.

Och igår funderade jag på VAD detta var.

Så i Den andra Will Grayson (John Green och David Levithan) är det de två killar som båda råkar heta Will Grayson som går ihop och tillsammans gör en kupp mot en kompis där de berättar hur fantastisk han är och att de uppskattar honom.
 
I Förr eller senare exploderar jag (John Green) är det den ständigt närvarande döden; att gå in i en kärlekshistoria trots att man vet att den kommer sluta illa. Talen de höll inför Augustus begravning innan han ens hade dött - jisses vad jag lipade!

Och igår läste jag ut En man som hette Ove (Fredrik Backman) och där var det flera saker som fick rörd till tårar:
- När Ove går samma med de andra och räddar Rune, så han  inte blir satt på hem
- När sjuåringen får en I-pad och kallar den buttre Ove för morfar
- När Ove faller ihop efter kalaset och på sjukhuset så krävs det flera sköterskor för att dra ut den utlänska kvinnan från rummet

Och då är detta också en fantastiskt rolig bok.
 
Så nu till min slutsats:
Det som får mig att gråta/bli rörd i böcker är när:
- Döden är närvarande
- Karaktärerna gör osjälviska saker för att visa någon annan uppskattning
- Karaktärer visar att de älskar varandra utan att säga det

De två sista är ju på sätt och vis samma, men ändå.

 

Men det här med att få till det i sina egna manus...

Jag tycker om att skriva mörkt, tycker om att skriva när det är obehagligt. Vändpunkter där det blir så uppenbart att karaktären blivit lurad.

Det där med att få tårarna att rinna är svårt tycker jag. Och då är jag extremt blödig.

Men jag jobbar på det, verkligen. Och ajg ska lyckas. Jag ger inte upp.

 

Vad får dig att gråta när du äser böcker?

Finns det någon speciell bok du kommer ihåg?