Mina vänner!
Jag har ju redan bestämt att 2014 ska bli ett fantastiskt år.
Så idag åkte jag till Sofia (http://www.sofiafritzson.com/) för en uppladdning.
Så himla skönt att ha dem, skrivarvännerna.
De som vet hur det är att sitta i sin ensamhet och ändå vara helt överlycklig att man är just det; ensam med sina karaktärer.
De som förstår frustartionen av att kämpa för att bli antagen och misslyckas.
Igen.
Och igen.
De som kan skvallra om vad som händer på bokmarknaden; vem som debuterar, vem som byter förlag och vilket förlag som blir uppköpt.
De som man kan drömma med utan att de ifrågasätter det minsta att man pratar om alla miljoner man ska tjäna utan att ens blivit antagen.
Och som ibland kan prata om helt andra saker än skrivande.
Livet.
Tack!
Ni vet vilka ni är.
Mitt skrivande: Sov på saken
Ibland är det svaret när man står inför ett problem man inte vet hr man ska lösa.
Så jag sov.
Och Sha-sam!
Problem solved!
Så nu är den nya versionen skickad till min förstaläsare.
Själv tar jag några dagar ledig.
Hört att nyårsafton coming up.
Och så har jag "råkat" anmäla mig till en skrivkurs som börjar 6/1.
Så att...
Ska förbereda mig inför den.
På andra sidan det nya året kanske...?
Mitt skrivande: Jag trodde jag visste
Tänk dig att du precis avslutat en rätt stor redigering av det manus du föreställer dig ska bli din debut; du har tagit bort onödiga karaktärer, tightat till dramarturgin och fått ett bättre flöde i händelseförloppet.
Lyckan.
Glädjen.
Och så skriver du ut manuset och tänker; en genomläsning, en sista korr bara, sedan ska manuset få landa hos förlagen.
Lyckan.
Sen börjar du läsa.
Besvikelsen.
De första 10 sidorna är skräp. Först efter 20 sidor hittar du en scen som verkligen berör.
Och vid sidan 50 har u äntligen hittat flytet.
Men vad hjälper det, flytet måste ju finnas med från början. Jag kan ju inte riskera att förlaget tappar intresset efter tio sidor.
Det. Går. inte.
Så nu suckar jag lite.
Ska läsa klart manuset imorgon, men det blir nog att granska de första 20 sidorna under lupp.
Vänta lite till med att skicka in.
Just nu: Tålamod är min bästa vän.
Jag är frånvarande efter som jag...
... redigerar, är tomte, öppnar julklappar, äter massa mat och godis, umgås med folk, äter mer godis, redigerar lite till, läser böcker, ser på film, promenerar i regnet, åker buss i regnet, svär över regnet, svär inte över att jag är ledig, planerar 2014, redigerar.
Återkommer.
Året 2013
Jag tänker inte hymmla om det; det var piss.
Tre cancerbesked (två på jobbet och ett i släkten), byte av chef två gånger, en gammal kursare tog livet av sig, min svärfar (som jag aldrig träffat) dog plötsligt, bara refuseringar och ett evigt tjatande om att "det inte kändes tillräckligt" och mina fyra veckors semester kände jag mig så fruktansvärt ensam då jag FORTFARANDE inte lärt känna någon annan i Borås jag kan umgås med.
2013 är året där jag inte kom framåt i livet. Alls.
Det gick så långt att jag började dricka kaffe varje morgon. Bara för att kunna säga:
"2013 var året jag började dricka kaffe på riktigt!"
"2013 var året jag började dricka kaffe på riktigt!"
Men till och med det har jag sluta med nu.
Om jag ändå ska framhäva det fina med 2013 är det min nya systerson som bestämde sig för att bli en del av vår familj.
Och det faktum att jag återfått kontakten med vänner som jag tidigare glidit ifrån.
Och det är det första året där jag skrivit två råmanus på samma år.
Och jag upptcäkte att jag gillade att odla sånt som växer.
Och jag genomförde NaNoWrMo med strålande resultat.
Men vi glömmer 2013, vi ser framåt istället!
2014, jisses vilket år det kommer bli!
Än så länge har jag planerat:
- Namngivning (1 st, systerson)
- Konfirmation (1 st, lillasyster)
- Student (1 st, min kusins)
- Examen (1 st, min fästans)
- 50-årsfest (1 st, min mammas)
- Bröllop (3, 2 där jag ska vara gäst och 1 där jag ska vara brudpar. Ja, hälften av ett brudpar)
Fatta 2014!
Jag hoppas också kunna skriva in:
Bokkontrakt, bil och hus under det året.
Det fixar jag va?
Jag = sönderstressad
Lever på blåbärssoppa för att magen pajat och läser kärlaksromaner.
Endast kärleksscenerna.
Längtar efter att skriva.
Men bara käleksscener.
Om någon undrar.
Welcome to the dark side
Känner ni också ibland att när dagarna är så korta är det enda som ni faktiskt gör är jobba och sova?
Mitt skrivande: Flyt
Jag var med i NaNo.
Jag kom ur det som en vinnare, helskinad.
Och jag känner mig till och med nöjd med min prestation.
Det manuset får vila nu medan jag redigerar om ett annat.
Och jag var lite orolig, kasta mig från ett manus till ett annat...? Hur skulle det gå?
Men det har gått bra. RIKIGT bra.
Jag vet vad jag behöver redigera om.
Dessutom är min egen läslust väldigt stor just nu.
Jag bockar av böcker som står olästa i min egen bopkhylla.
Gör dem lästa.
Levande.
Rekommenderbara.
Det är ett vackert liv.
David Levithan X2
I somras läste jag Den andra Will Grayson (2011) som är skriven av David Levithan och John Green.
Och som jag älskade den boken!
Eller mest kanske; som jag älskade den ena Will Grayson!
Boken handlar nämligen om två killar som som båda heter Will Grayson och stöter ihop av misstag en kväll i Chicago. Den första Will har kärat ner sig i skolans coolaste och smartaste tjej, den andra slits mellan viljan att ta livet av sig eller att döda alla andra; den enda som förstår honom är Isac som han pratar med på internet om nätterna.
Och kanske hade deras vägar inte korsats mer än så, om det inte vore för Tiny Cooper; jättebögen som är den första Wills bästa kompis.
Boken berättas ur båda Wills perspektiv, de får varannat kapitel att komma till tals. Det som gjorde boken så bra förtom att den var rolig, rörande och hade oväntade twists var att det är så stor skillnad på de två olika berättarrösterna. Jag har försökt hitta info om författarna skrivit om varsin karaktär eller skrivit hela manuset ihop, men inte hittat något svar än.
Det enda som irriterade mig något var att det tog så lång tid innan de två olika Will faktiskt träffades. Känns ju som att det är DET mötet som faktiskt får händelserna att börja rulla.
Idag har jag läst ut David Levithans första vuxenbok; Liten parlör för älskande (2012).
Och detta är en sådan Nina-bok att jag knappt vet vad jag ska ta vägen.
Under bokens gång skriver jaget sig igenom alfabetet och under varje ord står det en text kopplad till ordet, men också till förhållandet med ett du.
Det är en kärlekshistoria som inte är utan hider och scenerna kommer knappast i kronologisk ordning.
Men de är så klockrena att de får mig att både skratta högt och nicka igenkännande.
T ex.
anakronism, s.
"Jag går och hämtar hästen och kärran", kan du säga.
Och jag svarar: "Och jag som trodde vi skulle ta svävaren!"
Eller:
rygga, v.
Det var jag som sa att vi borde flytta ihop. Och redan när jag uttalade orden insåg jag att det skulle betyda att det blev jag som fick skulden om alltihop gick snett. Sen tröstade jag mig med detta: Om allt gick snett skulle det inte spela någon som helst roll vems fel det var att vi hade flyttat ihop.
Eller:
överträdelse, s.
Jag ville inte veta vem han var, eller vad han gjorde, eller att det inte betydde något.
Eller:
epitet, s.
Jag tror det värsta du någonsin kallat mig var fittpropp.
"Menar du att jag ör en tampong?" frågade jag. "Är jag en tampong för att jag inte låter dig köra?"
Jag skrattade. Det gjorde inte du. I varje fall inte förrän du nyktrat till.
U-N-D-E-R-B-A-R-T David!
Susanna Alakoski
I tisdags var jag på Forum för poesi och prosa på biblioteket där Eva Ribich och Susanna Alakoski skulle entra scenen och berätta om sina böcker och sitt skrivande.
Eva skriver dikter och började med en kortare presentation innan hon läste från sin senaste bok Vi vaknar som utspelar sig under ett dygn och där varje sida innehåller en haiku.
Sedan tog Susanna vid. Åh, Susanna!
Jag älskade Svinalängorna när den kom. Läste om den innan hennes besök och älskar den fortfarande; svärtan, humorn, detaljerna för att beskriva tiden (maten, möblerna, drickandet, stämningen), livet.
Men i tisdags pratade Susanna om sin nya bok Oktober i fattigsverige: dagbok, och boken är som den låter, Susannas biografi.
Hon berättade om sin bakgrund, om sin familjs historia, om att leva fattigt och om att klättra upp ur misären. Hon pratade om fattigdomen idag och om sin mormor analfabeten. Hon hade ett fantastiskt bildspråk och när jag efter hennes framträdande frågade om det inte var svårt att skriva om sitt liv på det sätt hon gjort svarade hon:
Att måla med färgen svart kan också vara lustfyllt.
Den meningen kommer jag nog bära med mig resten av mitt liv.
Att måla med färgen svart kan också vara lustfyllt.
NaNoWrMo: Utvärdering
Efter att nu utsatt mig själv för detta experiment och November nått till enda kanske det är dags att prata lite om hur det gick.
+
Manuset gick bra att skriva, RIKTIGT bra!
Jag kom över 50 000 ord redan i måndags, flera dagar innan tiden gått ut. Och jag är så himla glad/nöjd/stolt. Jag vet att jag kommer ha en hel del arbete framför mig under redigeringen, men för ett halvår sedan hade jag aldrig kunnat drömma om att skriva ett manus som detta.
Jag grät till mina egna scener för första gången.
Så himla kul att kunna följa statestiken; hur det går för mig, men också mina vänner. För mig blev detta mer peppande än stressande.
Kul grej i novembermörkret. Vad annars skulle man pysslat med den här månaden
-
När jag sa till min sambo att jag skulle vara rätt upptagen i november och inte hinna med att hjälpa till med hushållet lika mycket, tänkte jag i min enfaldhet att han kankse kunde ta lite större ansvar...
Vi har levt i en svinstia.
Träning. Eller frånvaro av träning.
Frånvaro av läsning. Har inte läst en bok under hela november...
Om jag kommer göra det igen?
Absolut!
Memo to myself
Nästa gång du känner dig nere/vilsen/osäker.
Ring Svenne.
Ring fantastiska Svenne som kommer säga att du är underbar och the best.
Ring Kaka. Skit i att hon är i Nepal eller Tyskland eller USA. Ring henne.
Eller ring Leon eller Kajsa.
Nej, ring inte Kajsa.
ÅK till Kajsa, Göteborg är inte så långt bort.
Låt henne lura i dig kaffe eller martini.
Messa Sofia.
Du har fantastiska vänner.
Tyck inte synd om dig själv.
Känn dig inte ensam.
Du är INTE ensam.
