Ett ypperligt sätt att börja sin semester på om ni frågar mig.

Jag sammanstrålade med Ingreun (http://www.boktjuven.com/), Annelie (http://dromavglas.blogspot.se/) och Sofia (http://www.sofiafritzson.com/) på café Brogyllen för att ät fin-frukot och prata skrivande. (Nanna var saknad)

 

Återigen är vi flera som väntar på besked från förlag och det är skönt att inte vara ensam i den frustrationen. Precis som det är mycket roligare att dela en positiv refusering med andra.

 

Vi pratade skrivarplaner för sommaren, Bokmässan, skvallarade om författare och tipsade om böcker. 

 

Fyra veckors semester alltså...

Under dem ska jag redigera ett manus. Minst.

 

Skriver ni i sommar?

 

Jag sa att jag skulle redigera tre manus under sommaren.

 

Sommar för mig är juni, juli, augusti.

 

Juni är snart över och jag har redigerat klart ett manus.

 

Till helgen ska jag ta tag i manus nummer två (och då ska jag också träffa skrivgruppen).

Och med tanke på att jag går på semester om en vecka, så känns det som jag ligger riktigt bra till.

 

Manus nummer tre är det som kommer ta längst tid, det är nyast och... svårast.

 

Funderar därefter på att planera nytt och vara med i nanowrimo i november.

Idag är "andra".

Salladen växer.

 

 

De första jordgubbarna är på väg.

 

Att kunna hämta örter på balkongen är vardagsyx.

 

För övrigt, längtar jag efter den här.

 

 

Och så har jag slutfört ännu en redigering.

 

Nu tar jag skrivpaus under några dagar med läsning och träning.

Sedan ska jag på nästa projekt.

Jag har faktiskt vant mig. På riktigt.

Men jag minns hur jobbigt jag tyckte det var i de första gångerna jag skickade in manus till förlag.

 

Man hörde ju talas om personer som bara dagar efter att skickat in sitt manus till förlag blev uppringda och fick frågan om deras manus fortfarande var ledigt. Och jag tänkte att "tänk om jag är en av dem?"

 

Numera vet jag att det är väldigt ovanligt. Väldigt.

Majoriteten gör som jag - väntar.

 

De flesta förlag skriver på sina hemsidor att de hoppas kunna höra av sig inom tre månader. Och ja, det har hänt att jag fått besked inom denna tid, men då har det alltid varit standardrefuseringar.

 

Får du vänta längre än den utsagda tiden är det oftast positivt.

Jag brukar ändå skicka ett mail när tiden gått ut för att kolla läget. Vissa förag är väldig kommunikativa och berättar precis varför svaret dröjer och var mitt manus befinner sig i processen. Andra svarar ingenting.

 

En del förlag lovar nya tider när de återkommer med slutgiltigt besked.

Och om det inte kommer ett besked inom denna tid ska man inte bryta ihop - att det dröjer ÄR bra.

Det betyder att ditt manus är mer intressant än de först trodde. Kanske behöver ännu en lektör läsa?

 

Som längst har jag väntat på ett förlag i nio månader. Jag väntar fortfarande...

Datumet när de kan ge besked flyttas ständigt fram. 

Och eftersom andra som skickat in samtidigt/senare än mig fått refuseringar vet jag att det är bra.

 

Det är klart att det också är frustrerande - jag vill ju komma vidare; skriva om!

 

Men numera låter jag inte det faktum att manus är inne på förlag hindra mig i mitt skrivande.

 

När jag var yngre blev jag totalt förlamad och kunde inte fokusera alls på att skriva nytt. Eller skriva om.

 

Idag har det, som tur är, släppt.

 

Så fort ett manus är ivägskickat till förlag kan jag släppa det. Och vill jag arbeta om ett manus som är inne på förlag - då gör jag det. För jag vill inte låta väntan stå i vägen för mina manus utveckling.

 

Jag tror inte att något förlag kommer se negativt i att jag ständigt jobbar framåt.

 

Hur hanterar ni väntan?

Vågar ni redigera om manus när de är inne på förlag?

Jag är en sån som aldrig fattat vad det är för fel i att vara kär i en av samma kön.

 

Och jag kan inte säga var det kommer ifrån; jag är uppväxt i ett väldigt litet samhälle där det "inte fanns" homosexuella och den enda invandraren var han som ägde pizzerian. 

 

Och ändå backade jag inte en millimeter när jag träffade min första bög. Han hette Per, hade kort, blonderat hår, ljusa jeans och en tight t-shirts med tryck av "Luftens hjältar". Han var konstnär och läspade när han pratade. Det visade sig att vi båda tyckte det var skitkul med krimskrams och en sommar satt vi i hamnen och tömde våra gamla plånböcker när vi köpt nya likadana; svarta, glittriga med en kedja man kunde fästa i den främre skärphällan.

 

Min andra bögkompis hette Magnus. Han var polack, hade rosa tuppkam och tyckte om att gå i klänning. Hans pojkvän var den snyggaste killen jag någonsin sett i kajal. 

 

Strax därefter började jag få lesbiska vänner. Dock är de inte alls lika udda. Eller så är det bara för att jag också är kvinna som gör att jag ser förbi deras egenheter?

 

Och de har blivit så många att jag ibland misstas för att vara lesbisk (för ja, de rör sig tydligen i flock...?) Men jag tar det som en komplimang.

 

Men det var inte om det här jag skulle prata om egentligen; jag ville prata om det samhälle vi bygger upp, fullt av fördommar och hur vi inte bjuder in de som idag ofta hamnar utanför.

 

Jag har en annan vän som aldrig pratar om att hon har en dotter. Hon pratar om sitt barn.

 

Precis som min fästman alltid pratar om mig som sin sambo.

 

 

Det jag vill ha sagt är att vi alla lever i en värld som blir mer och mer mottaglig för förändring och vi har en chans att styra det hela i rätt riktigning.

 

Och det handlar inte om att ta bort könet; jag är stolt över att vara kvinna.

Men när jag samtalar med andra vill jag försöka neutralisera könet; öppna för att alla inte är som mig. 

 

Det behöver inte vara svårare än så.

Ska vi göra samhället jämställt måste vi börja i mötet med nya människor; se dem som människor, inte kön.

Möta dem med kärlek.

Endast.

Har ni tittat på Dan Wells när han förklarar strukturen hur man bygger en historia?

Liten nostalgitripp när han går igenom Harry Potter, Sagan om ringen, Matrix, Star Wars och Stolthet och fördom.

 

 

Rekommenderas!

 

Ps. Tittade igenom alla fem avsnitten och kollade därefter hur jag bygger upp spänningen i två av mina manus.

Ett följde hans 7-stegsmetod exakt.

Det andra kände jag för att kasta...

Har ont i ryggen och är trött. Ögonen går i kors.

 

 

Har försökt läsa igenom manus en sista gång innan jag skickar iväg det på läsning.

Men manuset har bara legat ett par dagar och i trötthetens luddighet känner jag att jag redan kan alla orden.

 

Så det får vara just nu.

 

Värmedyna för ryggen och choklad för... mig!

En timme innan jag ska lägga mig MÅSTE jag sluta skirva.

 

Gör jag inte det blir det som igår; svårt att somna.

 

Och då blir jag trött dagen efter.

 

Och jag är liksom ingen "trött" person.

Jobbar inte så.

 

Over and out!

På Debutantblooggen (http://debutantbloggen.wordpress.com/) pratar tjejerna om sin skrivprocess den här veckan. Och jag vill ju inte vara sämre jag.

 

När jag börjar få nya idéer kladdar jag ner dem varthelst jag kommer åt. För några år sedan sommarjobbade jag i en matbutik och då var baksidan av kvitton inte helt ovanligt för mina idéer.

 

Efter ett tag brukar jag skaffa en egen skrivbok för just DET projektet. Detta brukar dock inte hålla i längden, för jag får alltid nya idéer, som jag kladdar ner varthelst jag kommer åt...

 

Jag skriver ner det som faller in; idéer till karaktärer, idéer till scener, konflikter, ibland hela scener, dialoger, stämning, ritar dramaturgiska kurvor.

 

Sen kommer jag till en punkt där jag känner att ja, det här kan nog verkligen bli något.

 

Då gör jag en synopsis.

I mitt fall betyder det att dra fram post-itlapparna! De färgglada.

Varje färg brukar betyda något visst t ex scener med en viss karaktär eller en viss konflikt.

Lapparna sätter jag upp på ihoptejpade A4-papper. (Numera markerar jag också klimax/vändpunkter)

 

När jag känner mig klar brukar jag diskutera synopsisen med någon (oftast min förstaläsare Kajsa, ibland med Fästmannen).

 

Efter vissa korrigeringar är det dags att börja skriva på riktigt!

 

Sedan 2 år tillbaka använder jag mig av Scrivener (http://literatureandlatte.com/). Älskar detta program och har övergett Word helt.

 

Här skriver jag in synopsisen i ett nytt dokument och fyller sedan på i scenerna. Ibland har jag uppvärmningsskrivande innan jag börjar skriva (typ 5 minuter), ibland skriver jag scenerna i ordning, ibland hoppar jag i dokumentet. Men tack vara scriveners uppbyggnad är det lätt att se vad man gjort/inte gjort. Ibland har jag musik på. Ibland behöver jag sitta helt tyst.

 

När jag skriver låter jag bli att läsa, det bara förvirrar. Och jag försöker skriva varje dag.

 

Efter första utkastet får manuset vila i minst en månad.

 

Sedan gör jag en första redigering för att täppa till alla logiska luckor och korrigera så mina karaktärer är konsekventa. Skriva in lite fluff (fluff = miljö).

 

Därefter skickar jag iväg manuset på läsning till vänner.

 

En andra redigeringsrunda.

 

Läsning igen.

 

Redigering. Redigering. Redigering.

 

Sen till förlag.

 

En del tycker om att flödesskriva fram hela manuset. Jag kan inte jobba så. Jag behöver ha en riktning, veta vart jag ska. Klart det händer att jag får stanna upp och dubbelkolla min synopsis för att något inte känns rätt. men då tar jag bort/lägger till/flyttar om några scener och sedan skriver jag på igen.

 

För mig underlättar all denna planering också så att jag fortare kommer in i skrivandet. Jag vet vilket mål jag har och ofta har jag även skrivit in vilken stämning jag vill ha i synopsisen. Lätt att bara ta vid där jag slutade sist.

 

Vet att vissa författare slutar sina skrivpass mitt i en mening. Jag har försökt, men det går liksom inte för mig. Jag vill helst skriva hela scener när jag sitter framför datorn. Avskyr att avsluta mitt i en scen.

 

Så, nu vill jag utmana er andra; hur ser era processer ut?

Berätta gärna på era bloggar!

Jag planerar mycket just nu.

Planerar vilket manus jag ska redigera i vilken ording.

 

Vilka scener jag ska skriva till.

Vilka scener jag ska ta bort.

 

Vilka karaktärer/konflikter jag behöver ändra.

 

Jag har inte börjat riktigt än.

Jag... planerar.

 

Borde kommit förbi den fasen snart tycker jag...?

 

Har fått kommentarer på mitt senaste manus från tre testläsare. Och de är väldigt överens:

Bra idé, men skelettet behöver mer kött.

 

Jag kan skriva fram mer kött.

 

Promise!