Jag har hållit på och skrivit länge, länge.
Men jag ser det som för 1,5 år sedan då jag verkligen började hitta rätt i skivandet; rättare sagt hösten 2011.
Sedan dess har jag färdigställt två manus som jag skickat in till förlag.
Nu håller jag på med manus tre.
Och det är så kämpigt. Vissa dagar vill jag bara spy för att jag inte få något flyt.
Och så tänker jag:
"När jag skrev manus ett DÅ skrev jag det på typ en månad!"
eller
"När jag skrev manus ett DÅ skrev jag typ 3000 ord om dagen!"
eller
"När jag skrev manus två DÅ hade jag flyt exakt hela tiden"
eller
"När jag skrev manus två DÅ hittade jag het fantastiska formuleringar direkt".
Så fort man (läs jag) glömmer...
Sedan några år tillbaka för jag skrivardagbok. Jag skriver inte i den varje dag jag skriver på något av mina manus, men jag skriver däri med jämna mellanrum; när det går extra bra eller extra dåligt.
Och jag kan nu konstatera att jag går runt och ljuger för mig själv.
Jag skrev inte alls manus ett på en månad. Jag började i september och var klar i novemer = tre månader. Och skulle jag skrivit 3000 ord varje dag skulle det manuset slutat på typ 90 000 ord. Och eftersom manuset efter alla omredigeringar slutade på 47 000 ord inser jag att det inte heller stämmer.
Och när det gäller manus två skrev jag första hälften under två veckors tid. Och då hade jag verkligen flyt. Sedan fick jag semester, min första betalda semester! Och det blev italienresa, hälsa på föräldrarna i Småland, hänga med vännerna... Att komma igång igen med skrivandet när jag väl hade börjat ha semester på riktigt kändes omöjligt.
Och att jag sedan redigerade om mina manus sådär sex gånger innan de åkte in till förlag OCH att jag haft flera skrivvänner som läst versionerna emellan, det verkar jag också förträngt...
Är det inte konstigt som man glömmer?
Är det inte fantastiskt hur bra det blir trots att ma siter där och svär och tycker man suger?
(efter alla de där omarbetningarna)
Så nu när jag sitter där och vill riva ut scenen jag precis har skrivit eller jag inte ens lyckas skriva ett enda ord tänker jag; jag har varit här förut.
Och jag har klarat mig ur det.
Och det blev ett manus.
Det är bara uppförsbacke just nu.
Håller jag ut kommer jag ramla över krönet.
... hoppas jag.
