I mötet med nya människor försöker jag att inte ha fördommar.
Samtidigt är det svårt; vår hjärna är uppbyggd för att katagorisera, vill använda kända referensramar.
Jag har en vän som är bättre än mig på detta.
När jag läste hennes manus i våras (som handlade om två killar) skrev jag kommentarer som:
"Vet killar vad cardigan är?"
"Skulle en kille verkligen säga accessoar?"
Och hon blev rätt upprörd över mina kommentarer; att jag ville könsbestämma vissa ord.
Detta var något jag gjorde helt omedvetet, men det fick mig också att börja tänka på hur vi pratar om böcker/skrivande.
Det finns nämligen två sätt att skriva:
Antingen skriver du för en tänkt läsare som du vill möta och skapa en läsupplevelse som hen kan relatera till.
Eller så skriver du för en framtida läsare, där hen är mer otydlig; där du inte har bestämt vem hen är.
Jag ska förklara.
Ibland brukar man prata om att varje människa är unik.
Och om man påstår att detta är sant, då är det enda som möjligen skiljer oss åt våra kön. Man kan dela in oss i män och kvinnor beroende på kön, men that's it.
Men om man bortser från själva könet; finns det då något som är manligt och kvinnligt? Eller är det en efterkonstruktion av samhället?
I somras började jag planera för en bok jag ville skriva; om en ung kille som förlorar sin ena förälder. Jag ville skriva om hans sorg. Och jag fick kommentaren "Killar vill inte läsa om sånt".
Vem har bestämt det?
Handlar det om att killar HISTORISK inte läst sånt dvs det finns inte med i deras kultur?
Eller är det bara att det inte finns den typer av böcker tillgängliga idag?
Jag läste Sofia Nordins bok "det händer nu" för något år sen. Och gillade den inte alls. Jag tyckte nämligen att kärlekshistorien var för konfliktfri; alla vännerna bara accepterade den homoxeuella kärlekshistorien. Ingen hade ett problem med att deras tjejekompisar plötsligt var ett par. Detta störde mig, för genom berättelser från vänner vet jag att det inte så det är.
Men frågan är; var den boken tänkt att berätta om hur det ÄR, eller kanske mer tänkt som en bok om hur det BORDE vara?
För det är ju så jag skulle vilja ha det; att vännerna inte gör en grej över att det dykt upp ett homopar i vänskapskretsen.
Eller ta de gånger jag sitter och pratar med mina skrivarvänne roch vi läst någon bok där en kvinnlig författare skrivit om en manlig huvudkaraktär och säger "Det märks att det är en kvinna som skrivit det. Huvudkaraktären är alldeles för tjejig".
Men VARFÖR får inte en manlig karaktär vara kvinnlig?
Eller VARFÖR måste vi ens lägga in en könsaspekt?
Jo, för att man vill att boken ska vara trovärdig.
Men vad är trovärdigt?
Böcker är ju ofta hitte-på.
Eller som när jag nyligen läste om en författare som såg "kvinnliga läsare som gillar romantiska böcker" som sin läsarkrets.
Stänger man ute männen från att läsa hennes böcker genom att säga så?
Igår fick jag frågan av en vän vem som jag skriver för, vem är min läsare.
Och jag har alltid tänkt mig mitt tonårs-jag.
Och här blir det ju knepigt; för jag är ju tjej.
Men jag har aldrig tänkt att jag skriver för mig som tjej; jag har tänkt att jag skriver för mig som person.
Som en tonåring som bara trampar snett och behöver läsa om liksainnade.
När jag var ung läste jag böcker skrivna av manliga författare med manliga hududkaraktärer.
Och jag kände igen mig så mycket.
Mest i "Vi kallar honom Anna" av Peter Pohl.
Och i "Hjärtans fröjd" av Per Nilsson.
Jag tänkte inte på att böckerna handlade om killar.
Jag tänkte bara; det här är en bra bok som rör vid mitt inre och får mig att känna mig mindre ensam.
Så jag ska nog försökta tänka på att inte sätta kön på ord; ord är ord, könslösa.
Och jag tänker skriva böcker om killar som jag vill skriva dem, som jag vill läsa dem. För jag kan inte skriva dem annorlunda, hur jag än försöker.
Men jag vet inte riktigt om jag vill skriva böcker om en drömvärld där det är bättre än idag; där acceptansen är större. För det gör att jag känner mig lurad. Eftersom jag vet att verkligehten är konflikfylld.
Och även om böcker är hitte-på, vill jag känna igen mig.
Känna att karaktärerna/historien/miljörena SKULLE KUNNA vara på riktigt.
Som om den verkliga världen är större än det man ser.
