Åkte in till förlossningen i fredags för att kolla upp sammandragningarna.

Och de lade in mig...

 

 

Jag är snart 30 och har aldrig tidigare varit inlagd på sjukhus. Så... jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Ingen tv på rummet och inget internet... Jag menar, vad gör man för att inte dö tristessdöden?

 

Mannen åkte hem och kom tillbaka med en laptop med bra film, pyjamas, tandborste, raggsockor och en kasse choklad. Och så fick jag låna hans favoritsovtröja. Kärlek.

 

 

En kvart efter att han åkt hem var jag uttråkad.

 

Jag har också fått lära mig att den "röda klockan" inte betyder "PANIK! JAG HÅLLER PÅ ATT FÖDA!!!".

Utan att man kan få ringa på den när man behöver hjälp med att fälla upp ryggstödet på sängen, få fler filtar eller behöver alvedon. All personal har varit hur fin som helst.

!!!

 

På lördagen ringde jag till alla jag kunde komma på. Och läste bok. Och lyssnade på musikhjälpen.

Tänk vad mycket kärlek det finns i världen!

 

 

Och på kvällen kom mannen förbi; vi gick på fikadejt i sjukhusets café och trängde sedan ihop oss i min sjukhussäng och såg på film.

 

 

Austinland. Rekommenderas!!!

Mannen skrattade så han skrek. Det var bästa stunden på hela helgen.

 

Jag har introducerats till stödstrumpor som känns riktigt festliga.

 

 

Och idag fick jag/vi åka hem.

 

HEM! 

Och det är lika kaotiskt som när jag äkte i fredags, men det spelar ingen roll.

Det är mitt!

Med tv, internet och make.

 

Jag är sjukskriven en månad framåt.

Behöver inte vara sängliggande, men ska ta det lugnt.

Känns så skönt!

 

Så, ingen panik.

Vi mår bra.

Eller ja... nu verkar maken dragit på sig en förkylning och tar en nap.

 

Men HEMMA!

Älskar hemma!!!

 

Ps. Jag har skaffat mig Instagram. Det är sånt man gör för att inte dö tristessdöden. Tydligen. Finns på @ordetarditt