Medgivandeblanketter på vift
Publicerat 2014-01-19 20:47:00 i
Vardag
Ni vet hur det är; känslan av att skriva ut sitt manus, lägga det i ett kuvert, följebrevet överst. Skriva förlagets adress och posta.
Och vänta, åh, denna väntan!
Sedan, beskedet.
Jag har varit där massor av gånger.
Det värsta som kan hända är att jag blir refuserad.
Och det värsta som kommer av en refusering är att jag frå skriva om manuset och skicka in igen. Eller skriva nytt.
Men så länge jag skriver så kan jag fortsätta försöka, det finns alltid en andra chans.
Nu befinner jag mig i en liknande situation; jag har skivit ut papper, lagt i kuvert, postat.
Och nu väntar jag.
Men tyvärr finns det ingen andra chans.
Får jag ett nej så är det nej.
Tänk vilken makt totala främlingar kan ha... det är dem som får bestämma vilket efternamn jag ska ha resten av mitt liv.
Kommentarer
Svar:
Åh, nu känner jag mig extremt otydlig...Jag kommer aldrig sluta skriva, det är som du säger, som att andas. Jag behöver det för att kunna vara.
Det inlägget egentligen handlar om är att jag och min fästman ska gifta oss och i samband med det vill vi ta ett efternamn som vi biologiskt inte har rätt till, även om hela hans släkt bär det namnet. Det gör att vi måste få medgivande fån ALLA som bär det namnet i dag eller har rätt till att bära namnet. I detta fall finns det fyra personer registrerade som inte tillhör hans släkt. Säger en av dem nej, så är det nej och vi får inte ta namnet.
Därför drog jag parallellen till att skicka in manus till förlag; då kan man försöka om och om och om igen.
I etta fall har vi bara en chans. Tyvärr.
I båda fallen är det främlingar som bestämmer.
Klarare nu?
Nina
Svar:
Omskrivningen går bra. Ett manus läses just nu en sista gång av mina beta-läsare innan det ska gå igenom ännu en redigering (sista hoppas jag) och sedan ska jag skicka in det. Ett annat manus redigeras nu i en skrivkurs jag läser. Hoppas det är klart i april för att skickas in. Full rulle!
Nina
Svar:
Inga problem.Finns mycket att hålla tummarna för i år!
Nina
Trackback
