Jag och Baby James drog igår till Borås.

Dagen till ära hade jag fått på mig både smink och nagellack för första gången sedan jag var gravid. 

Jag var så himla glad att träffa Sofia igen, men kände mig som världens tråkmåns. Medan hennes skrivliv travar på med kontrakt på både e-böcker och ljudböcker så är mitt liv just nu bara fyllt med bebis, bebis, bebis. Och det är ju inte konstigt. men jag hade gärna kunnat säga NÅGOT om mitt eget skrivande, något som inte var två månader gammalt...

 

Och som vanligt hade Sofia massa böcker med sig som hon rensat ut. Känns som det finns ett visst tema...

 

 

Efter lunchen drog vi vidare till Plantagen och köpte bärbuskar till min nya köksträdgård. Jag hade med mig en babybjörn-sele, men väl där visade sig att de hade vagnar med klockrena stolar för spädbarn. Att lyfta stora säckar jord blev mycket lättare utan ett barn på magen.

 

 

Vi avslutade Borås-vistelsen med ett besök hos ortopeden där vi äntligen fick beskedet att vi kan sluta använda den ortopediska byxan. Lyckan!

 

Väl hemma fick jag ett mail om att jag inte var vinnare i den manus-tävling jag varit med i februari. Å ena sidan är jag besviken för att jag inte vann eftersom jag tyckte tävlingen passade mig och jag är väldigt förtjust i förlaget. Å andra sidan är jag lättad efter som bebis/få iordning i huset/bygga trädgård/ skaffa ett socialt liv i nya staden tar lite tid/kraft. Ibland kommer livet emellan och det måste det få vara okej.

 

Sedan var jag inne och läste om vinnaren på förlagets hemsida (HÄR) och och fattar precis; JAG vill läsa den tjejens bok. Grattis Rebecka!

När man går och väntar barn så läggs mycket tid på att fundera över namn.

 

Och det är inte bara så att JAG ska hitta ett namn jag gillar, jag ska DESSUTOM komma överens med min man.

 

Så, när vårt barn föddes hade vi ett antal förslag, en favorit.

 

Och så tittar vi på denna lilla skrynkliga bebis och ba: "Näe... INGET av namnen passar!"

 

Det var bara att börja om.

 

Likadant är det när man skapar karaktärer till ett manus. Namnet måste passa karaktären. Det måsta kännas rätt.

 

Jag tänker mycket på det när jag träffar nya människor. Om en person presenterar sig som "Sara", tycker jag hon ser ut som en Sara? Varför? Varför inte?

 

Jag har en gång bytt namn på en ny bekantskap för han hade "fel" namn.

 

- Hej, jag heter Filip, sa han.

Jag tittade på honom; liten med brunt hår och blå ögon. Filip i min värld är långa, pinnsmala med blont flygigt hår.

- Nej, sa jag. Du är Andreas.

 

Sedan vägrade jag kalla honom något annat.

 

Eh... ja, nu har detta inte tänkt att bli ett inlägg om min barnslighet. Men namn är viktigt.

 

Sofia Fritzson har en karaktär som heter Melody i Dödskyssen, en vacker skyddsängel.

 

Jag har också skapat en karaktär som heter Melody i ett av mina manus; en kvinna som är stor som en husvagn, har lika mycket smink som en hel bordell och inte fattar att man ibland ska tänka innan man talar.

 

Och jag tycker att namnet funkar på båda kvinnorna. I en fallet passar namnet personen (aka ängeln) i andra fallet blir namnet och personligheten motsättningar till varandra vilket gör att det funkar.

 

Jag har ett annat manus där jag bytte namnet på min huvudkaraktär TRE gånger under skrivandets gång. Hennes kärleksintresse bytte namn två gånger.

 

Namnet ÄR viktigt.

 

Så, om vi hittat något namn till vår son?

Jovisst, tredje natten på bb när vi bara behövde gå upp var tredje timme (lyckan!) istället för varje timme för att mata kom det.

 

I magen hette han Janne.

Nu heter han James.

... jag och Anders gifte oss.

 

Sedan dess har vi skaffat bil, köpt ett boende med trädgård i en ny stad och fått barn.

Anders har dessutom tagit sin examen som lärare, fått sitt första jobb OCH nu fått sitt andra jobb i staden vi precis flyttat till.

 

Vilket år!

 

Jag kan ärligt säga att jag inte saknar något i mitt liv...

 

 

...utom ett bokkontrakt.

I Norge finns det något som heter "påskekrim" - dvs på påsken så kryper man upp i soffan och läser deckare.

 

Härligt!

 

Jag som inte läst deckare på många år har blivit väldigt inspirerad av "Deckarna" som gått i svt (ursäkta tjatet).

 

Läste ut Katarina Wennstams "Smuts" tidigare i veckan och har nu gett mig i kast med Anna Janssons "Stum sitter Guden".

 

 

Bra tradition där!

 

Vad läser ni i påsk?

... när man möts av denna poster utanför kulturhuset:

 

Igår var det första april.

Och medan vi åt frukost satt jag och maken och tittade på nyheterna på TV:n... och gissade vad som var sant och vad som var ett aprilskämt.

 

Det var en rätt rolig syssla; vad är det som avslöjar personer om de talar sanning eller ljuger?

 

Efteråt kom jag att tänka på att det är ju just det här vi skrivande människor gör varje dag - vi skapar en illusion som vi vill att läsaren ska ta för sann. Även om man skriver fantasy så måste vi skapa magisystem som läsaren kan tro på.

 

Vi ljuger.

Eller berättar en annan version av sanningen.

Kanske en bättre? 
En mer spännande?

 

Oavsett är det viktiga att inte bli påkommen - att få läsaren att engagera sig så i texten att hen inte ifrågasätter vad som händer.

 

Och första april är en dag då alla kan bli författare, en dag då alla kan ljuga och se om omgivningen går på lögenen.

 

Hur långt drog du det igår?

Lyckades du lura någon?