Igår ringde min bästa killkompis och påminde mig VARFÖR han är en av mina bästa vänner.

 

Han stod på Systemet och skulle köpa ett vin som passade bra i risotto.

Så i 10 (!) minuter pratade vi om viner och risotto och jag berättade någon anekdot om hur jag haft ett för sött vin i en citronrisotto en gång så den smakade mer citronsorbe (inget att rekommendera).

 

I 10 minuter hade jag ett samtal som inte handlade om:

1) det faktumet att bebisen inte kommit än

2) min kropp

3) mitt mående

4) allt jag borde/kan göra för att få igång förlossningen

 

De 10 minuterna är de bästa på hela veckan so far.

 

Mvh/ Har-aldrig-varit-så-mycket-kropp-tidigare

Innan jul hade jag en plan på att skicka in manuset jag jobbade på till förlag innan bebisen kom.

 

Men pga inte jätterolig graviditet har jag inte haft orken.

 

Det som är komiskt är hur man (jag?) som skrivande männsika hittar andra vägar att komma framåt.

 

Jag redigerade så mycket jag orkade (i detta fall 1/4 av manuset). Och det måste jag ändå säga känns riktigt bra.

 

Sedan fick jag ett tips från en skrivarvän om en manustävling som skulle pågå under februari månad. Ett förlag som sökte "manus från byrålådan" på ett visst tema med löfte om utgivning under 2016. Och tänka sig, PRECIS ett sådant manus hade jag liggande i byrålådan; ett manus som är färdigskrivet, till och med välskrivet, men som jag lagt bakom mig. Manuset fick nu en sista chans. Jag har till och med försökt komma in på detta förlag tidigare, så timingen kändes perfekt!

 

Så, nu har jag skickat in ett manus, trots att det inte var alls det manus som jag hade tänkt.

 

Och när jag inte orkar redigera längre har jag börjat planera på nästa manus. För det är så jag funkar; skrivarhjärnan behöver ha något att leka med.

 

Nu planerar jag ett vuxenmanus (!).

Ett manus om småstadsidyll, gammal vänskap, mörka hemligheter, Spice Girls, rädslor, en mormor som vägrar dö och ett hus fullt av kärlek.

 

Typ så.

 

Mitt stora dilemma är att jag har fyra (!) huvudkaraktärer.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva historien:

- Fyra PoV

- Allvetande berättare

 

Vad föredrar du när du läser böcker med flera karaktärer?

 

För jag gillar nog mer när jag får läsa fler PoV, men de böcker jag läst har som MAX haft tre huvudkaraktärer. Fyra... Blir det en för mycket?

I vanliga fall brukar jag skriva dagbok nästan varje dag. Men jag har varit fruktansvärt dålig på att dokuentera graviditeten. Varför vet jag inte - men just nu känner jag ett behov av en sammanfattning.

 

Allt började med att jag höll på att svimma på jobbet måndagen den 9/6. Redan där misstänkte jag att jag var gravid. Det + att inga av mina "vanliga" tecken inför mens dykt upp. Sedan höll jag på att svimma på tisdagen. Och på onsdagen. På torsdagen skulle mensen kommit, men uteblev. 

 

På fredagen vaknade jag klockan fyra på morgonen hos mina föräldrar (vi skulle åka till Gotland över helgen) och kunde inte somna om. Gick upp och kissade på en sticka jag hade med mig. Ett blått plus.

 

Redan vid midsommar hade jag börjat på en liten mage och hade svårt att dölja den på jobbet. Var lite småillamående, lite trög i magen, åt typ varannan timme och brösten gjorde ont hela tiden.

 

v 6 slog illamåendet till på riktigt. Jag minns EXAKT.

Det var tisdag och jag hade med mig matlåda med fiskpinnar, potatismos och remoladsås till jobbet. Och när jag tog första tuggan av maten trodde jag att jag skulle kräkas upp allt direkt.

 

Därefter följde några veckors helvete.

v 6-12 var illamåendets högborg. Tre av mina fyra semesterveckor låg jag på soffan och såg på matlagningsprogram - drömde om allt jag skulle äta när illamåendet gått över. Jag kunde inte äta något som var stekt eller kryddat. Jag minns att jag började varje dag med att äta ett äpple i klyftor. Funkade det åt jag lite yoghurt med hallon i. Funkade det åt jag lite äggröra. En frukost kunde ta över två timmar. Gurka var gott. Och min man fick laga mat som smakade nada (han visade sig vara en fena på det). Jag klarade inte av att gå ut pga värmen, jag kunde inte följa med i ett vanligt samtal. Det kändes som jag hade två liv; ett i verkligheten där jag inte kunde kommunicera och ett i sömnen och drömmarna. Sömnen var tacksam, jag sov alltid ett par timmar mitt på dagen. Jag såg paniken i min mans ögon: Ska det vara såhär i NIO månader?!

 

v 9 var vi på ett tidigt ultraljud och fick se vår bebis. Och det var också efter det mötet som hen fick arbetsnamnet Janne.

 

Jag fick tips om åksjuketabletter mot illamåendet och efter v 9 började jag äntligen kunna kommunicera med min omvärld.

 

Efter v 12 började det vända. Jag kunde prata med min omvärld igen. Bara att berätta ATT jag var gravid var en lättnad; att slippa smyga längre.

 

v 14 kände jag av Jannes rörelse för första gången, som om hen vinkade på insidan av magen, men då var jag inte säker.

 

v 15 gick jag och tränade för första gången på flera månader. Och jag minns lättnaden, känslan av oövervinnerlighet. Nu, NU vänder det!

 

v 16 kände jag Janne i magen tydligare, som om hen börjat nypa mig på insidan av magen, v 18 kände jag bebisens rörelse för första gången utanpå magen. v 20 kände maken rörelserna för första gången utanpå magen.

 

v 19 fick jag ont i mina magmuskler. Helt normalt när magen växer, men det gjorde för ont för att träna. Och jag hade ju precis kommit igång, precis fått tillbaka livet. Min syrra tipsade om att använda värmedyna och det funkade jättebra. På musklerna. Men när smärtan i dem släppte uppdagades en ny smärta, på höger sida. För mig påminde den om smärtan jag kände vid ägglossning. Och den blev bara värre - det gjorde ont när jag gick, när jag bytte ställning när jag satt eller låg. Att ta på sig skorna om morgonen var ett smärtsamt projekt. Jag har aldrig missat min buss till jobbet så många gånger som under den här tiden.

 

Fem veckor senare och tre besök på förlossningen var det någon som kom på idén att kolla på mina äggstockar. Där återfanns tre cystor på höger äggstock. Det blev remiss till Göteborg för ytterligare undersökning. Ofarligt sa dem, kanske till och emd naturligt. Det var bara att äta alvedon. Ingen sjukskrivning.

 

På jobbet var de väldigt förstående och jag började jobba en dag hemifrån - min räddning just då.

 

I mitten av november kände jag av en sammandragning första gången. Det var läskigt att känna musklerna krampa utan att förstå vad som hände. Andra gången hade jag fattat vad det var och blev istället glad - min livmoder tränade!

 

Jag började få svårt att äta stora portiner pga halsbränna och hittade min nya bästa vän - Gaviskon!

 

Sedan kom december och jag åkte på en kurs i Stockholm. Hade fantastiskt kul, men kände att de där samandragningarna plötsligt kom väldigt, VÄLDIGT frekvent.

 

När jag åkte hem på torsdagen hade jag nästen konstant sammandragningar från kl 14:00 till 23:00. Och det kändes inte rätt. Under i helgen lugnade det ner sig, men när jag var tillbaka på jobbet på måndagen hade jag svårigheter med att både andas och röra mig pga sammandragningarna.

 

På tisdagen ringde jag till barnmorskemottagningen och de sa till mig att sjukskriva mig resten av veckan och jag fick en läkartid på fredagen.

 

På fredagen blev jag inlagd på förlossningen - de var oroliga för en för tidig förlossning. Jag fick två kortisonsprutor som skulle skynda på lungmognaden hos barnet, just in case. Jag läste böcker och lyssnade på Musikhjälpen. Skaffade ett instagramkonto för att inte dö tristessdöden (@ordetarditt). På söndagen blev jag utskriven - men sjukskriven.

 

Så veckorna därefter spenderades på soffan. Från mitten av december till idag, mitten av februari.

 

I början var det bara skönt att få vara hemma och jag skrev mycket. Kändes nästan som semester. Under julledigheten blev jag så ompysslad av min man - han hade laddat ner massa roliga serier och såg till att jag asgarvade minst en gång om dagen. Att skratta har varit viktigt den här graviditeten...

 

Men sedan drog även förvärkarna igång och jag blev mer och mer fånge i min egen kropp.

 

v 35 hade jag ett litet breakdown över att allt var så jobbigt/obekvämt.

Kanske kände jag mig lite extra ensam då min man fått tillbaka till jobbet efter en 2,5 veckors lång julledighet.

 

Veckan efter hade magen sjunkit ner något och jag kunde andas igen!

Men att barnet sjunkit ner innebar också att huvudet börjat trycka på nerver i benen, vilket resulterade att det ilade/brände ner i underlivet, ner i benen. Först var det bara ena benet. men sedan förekom det att det skedde i båda benen och maken har flera gånger fått plocka upp mig från köksgolvet då jag tappat känslen i båda benen.

 

Så, nu sitter jag här.

Jag är i v 39 + 3. Beräknat datum är 21:a februari, dvs på lördag.

 

Och den här veckan har det kännts lite "på gång".

Tydligare förvärkar, mer tryck av barnets huvud neråt, ont i ryggen och att magen liksom "kommit igång".

 

Så, nu går jag bara och väntar. 

Jag försöker sysselsätta mig OCH ta det lugnt samtidigt. Äter ofta, känner ett mycket större kaloribehov än annars. Är plötsligt helt galen i smågodis.

 

Snart är graviditeten över.

Och detta längtar jag efter lite extra just nu:

 

- Få träffa Janne

- Ta på mig förlovnings- och vigselringarna igen

- Ta promenader

- Kunna variera min klädsel lite

- Kunna träffa folk

- Äta brie och getost

- Sova på rygg

 

- Att flytta (även om det inte alls påverkas av graviditeten)

 

Så, nu ska jag sluta prata om min söndriga kropp och återgå till att prata skrivande.

Efter att jag ätit ett mellanmål...

När jag gick på gymnasiet hade jag en lärare som inte ville ha barn pga "världen är så grym".

 

Och när jag gick på gymnasiet så tyckte jag världen var rätt... kass. Kanske var den bara vanligt tonårs-kass, but still, kass. Så mycket trångsynthet, rädsla för det som är annorlunda och oförståelse för hur man tar hand om varandra.

 

I helgen har jag spenderat en del tid framför TV:n.

 

På fredagkvällen såg jag Benny Andersson (från ABBA) i Skavlan där han berättade om hur han och hans son räddade filmprojektet till boken Cirkeln. Och så pratade han om feminism. Med i programmet var också Alice Bah Kuhnke (vår kultur och demokratiminister) som delade med sig om sin syn på kärnfamiljen och berättade om hur hon lärt känna både flyktingar och sverigedemokrater för att förstå båda sidorna.

 

På lördagen hamnade jag av en slump framför QX-galan på fyran där det delades ut pris till män som vågar gå i kvinnokläder, hockeyspelare som spelar i regnbågströjor, personer som anordnar pridefestivaler (29 stycken under 2014!!!) och artister vars låtar spränger barriärerna.

 

Och jag satt där i soffan, klappade mig på gravidmagen och kände mig så stolt.

 

Du är så välkommen till denna värld, lilla bebis. 

Den är fylld av förebilder och folk som kommer stå upp mot förtryck.

Den håller på att förändras, till det bättre.

 

Den är redo, för dig.

 

Välkommen!

Det är ett uttryck man ofta får höra i skirivarkretsar.

Dvs skriv om det du känner till.

 

Det finns självklart andra som säger att man ska gräva på helt andra ställen - hitta det som driver skrivandet istället och gärna om sånt man är nyfiken på, men idag tänkte jag inte prata om det.

 

Jag har fastnat i att skriva för ungdomar. 

Det har nog mer att göra med det senare - ett driv, en längtan av att göra skillnad.

 

Men om jag skulle utgå ifrån där jag står - vem jag är - vad skulle jag då producera för manus?

 

Jag är en föredetta lantlolla/smålänning, äldst i en syskonskara på tre.

Jag älskade skolan och böcker när jag var liten men kände aldrig att jag passade in i min klass.

Jag flyttade till Göteborg och tog en master i marinkemi eftersom jag skulle rädda Östersjön.

Men jag träffade kärleken i Göteborg och hamnade istället i Borås där jag jobbar som kemist och väntar på mitt första barn.

Det coolaste jag någonsin gjort var att backpacka SJÄLV under två veckors tid i Skottland.

Jag jobbar också fackligt, sitter med i en bolagsstyrelse och mitt största intresse är att skriva.

Jag är hyfsat duktig på att laga mat och baka.

Och så längtar jag något fruktansvärt efter att bo i hus med trädgård (blir sanning 14:e mars).

 

Jaha...?

 

Vad skulle jag kunna skriva utifrån detta?

 

*blankt*

 

När jag skrev mitt mastersarbete hade jag en professor som bestämde att OM jag någon gång skriver en deckare så måste jag döda ett offer med nodularin - giftet i cyanobakterian Nodularia som finns i Östersjön. Och jag lovar, OM jag skriver en deckare ska jag göra detta. Jag har till och med en miljö och en hjältinna till denna deckare.

 

Båda mina examensarbeten har handlat om den antroprogena påverkan på Östersjön dvs påverkan av människor. Mitt kandidatarbete handlade om utsläpp av kväve och fosfor och mitt masterarbete handlade om klimatförändringar. Så jag skulle kunna skriva om något framtida mardrömssenario.

 

Eller barnböcker med undervattensäventyr som ska lära dem att ta hand om sin värld.

 

*tänker*

 

Eller så går jag tillbaka till barndommen och skriver om mitt småsamhälle som jag då hatade - idag älskar. Om förändringarna som skett där.

 

Eller studentvärlden där jag ändå spenderade fem år.

 

Eller så skriver jag om att bli mamma - där snackar vi om att leva i nuet.

 

Eller så skriver jag en bok om att kämpa, kämpa, kämpa för att bli utgiven med manus, men inte lyckas.

 

*suck*

 

*blir inte klokare*

 

Tänker ni på att "Gräva där ni står"?

 

Ett av de första besluten man tar när man fått veta att man ska få barn är att bestämma när man vill få veta könet på barnet: på ultraljudet eller vid själva födseln.

 

Eftersom vi nästan bara har tjejnamn tyckte jag att det vore praktiskt att få veta könet tidigare; ett problem mindre liksom. Men min man ville inte.

 

Och ja... så viktigt var det inte för mig. Förr eller senare kommer ju bebisen ut, jag kunde vänta.

 

Vi kallar bebisen Janne eller Baby Jane, växlar mellan ett killnamn och tjejman, bara för att.

 

Och idag är jag så himla glad över att jag faktiskt inte har en aning om barnets kön.

För det betyder att jag/vi fått lära känna bebisen i min mage utan att sätta en kön-stämpel. Hen är en person, inte ett kön.

 

Idag kan jag säga att Janne/Baby Jane tycker om att dansa i min mage när:

- det spelas musik med mycket trummor

- actionscener i filmer/serier

- pappa kommer hem från jobbet

- jag pratar i telefon

 

Janne/Baby Jane tycker inte om sammandragningarna/förvärkarna utan leker mission impossible så fort sammandragningarna släpper och försöker bryta sig ut ur livmodern.

 

Och varje kväll somnar vi alla tre till matcher i Dota 2, då pratet från skärmen verkar vara det enda som lugnar bebisen i magen.

 

Jag är tacksam, könet är inte relevant.

 

Någonstans har jag också insett att det är ju detta som ligger till grunden för mycket av mitt skrivande; att slita sig lös från de fördomar som omger oss.

 

Mitt första fullängdsmanus var en kärlekshistoria mellan två tjejer. Den grundade sig i att jag då (på gymnasiet) hade vänner som kom ut som lesbiska/bögar och fick så mycket motstånd bland vänner/familj. Och jag fattade verkligen inte - vad sjutton spelade det för roll vilket kön de blev kära i? Och jag insåg någonstans att det i andra människor fanns en rädsla för det som var annorlunda, det man inte kände igen.

 

Vi människor vill gärna dela in allt i fack; det skapar trygghet för oss. Och till viss del hjälper det oss att sortera vardagen och förstå vad som händer i våra liv. Men ibland tar den där rädslan för det som är främmande över och det har blivit drivande i mitt skrivande.

 

Idag har det blivit mer särpräglat i mina manus - vad är normerna och hur kan mina karaktärer slå sig fria från dem? 

 

Först hade jag en två timmars lång lunchdejt med Ingerun och Sofia. Tänk att de tog sig till Borås för att ses. Och så himla härligt det var! Känns som alla har roliga projekt på g. Och så skvallrade vi lite om det senate inom förlagsvärlden...

 

Väl hemma läste jag ett inlägg på Åsa Hellbergs blogg som fick mig att skratta hög, läs HÄR.

Fantastiskt Åsa! Hon säger som det är när det kommer till att skriva böcker.

 

Och så avslutar jag med Deckarna på svt ikväll.

 

Inte skrivit ett ord, men ibland behöver bara bägaren fyllas på!