I vanliga fall brukar jag skriva dagbok nästan varje dag. Men jag har varit fruktansvärt dålig på att dokuentera graviditeten. Varför vet jag inte - men just nu känner jag ett behov av en sammanfattning.

 

Allt började med att jag höll på att svimma på jobbet måndagen den 9/6. Redan där misstänkte jag att jag var gravid. Det + att inga av mina "vanliga" tecken inför mens dykt upp. Sedan höll jag på att svimma på tisdagen. Och på onsdagen. På torsdagen skulle mensen kommit, men uteblev. 

 

På fredagen vaknade jag klockan fyra på morgonen hos mina föräldrar (vi skulle åka till Gotland över helgen) och kunde inte somna om. Gick upp och kissade på en sticka jag hade med mig. Ett blått plus.

 

Redan vid midsommar hade jag börjat på en liten mage och hade svårt att dölja den på jobbet. Var lite småillamående, lite trög i magen, åt typ varannan timme och brösten gjorde ont hela tiden.

 

v 6 slog illamåendet till på riktigt. Jag minns EXAKT.

Det var tisdag och jag hade med mig matlåda med fiskpinnar, potatismos och remoladsås till jobbet. Och när jag tog första tuggan av maten trodde jag att jag skulle kräkas upp allt direkt.

 

Därefter följde några veckors helvete.

v 6-12 var illamåendets högborg. Tre av mina fyra semesterveckor låg jag på soffan och såg på matlagningsprogram - drömde om allt jag skulle äta när illamåendet gått över. Jag kunde inte äta något som var stekt eller kryddat. Jag minns att jag började varje dag med att äta ett äpple i klyftor. Funkade det åt jag lite yoghurt med hallon i. Funkade det åt jag lite äggröra. En frukost kunde ta över två timmar. Gurka var gott. Och min man fick laga mat som smakade nada (han visade sig vara en fena på det). Jag klarade inte av att gå ut pga värmen, jag kunde inte följa med i ett vanligt samtal. Det kändes som jag hade två liv; ett i verkligheten där jag inte kunde kommunicera och ett i sömnen och drömmarna. Sömnen var tacksam, jag sov alltid ett par timmar mitt på dagen. Jag såg paniken i min mans ögon: Ska det vara såhär i NIO månader?!

 

v 9 var vi på ett tidigt ultraljud och fick se vår bebis. Och det var också efter det mötet som hen fick arbetsnamnet Janne.

 

Jag fick tips om åksjuketabletter mot illamåendet och efter v 9 började jag äntligen kunna kommunicera med min omvärld.

 

Efter v 12 började det vända. Jag kunde prata med min omvärld igen. Bara att berätta ATT jag var gravid var en lättnad; att slippa smyga längre.

 

v 14 kände jag av Jannes rörelse för första gången, som om hen vinkade på insidan av magen, men då var jag inte säker.

 

v 15 gick jag och tränade för första gången på flera månader. Och jag minns lättnaden, känslan av oövervinnerlighet. Nu, NU vänder det!

 

v 16 kände jag Janne i magen tydligare, som om hen börjat nypa mig på insidan av magen, v 18 kände jag bebisens rörelse för första gången utanpå magen. v 20 kände maken rörelserna för första gången utanpå magen.

 

v 19 fick jag ont i mina magmuskler. Helt normalt när magen växer, men det gjorde för ont för att träna. Och jag hade ju precis kommit igång, precis fått tillbaka livet. Min syrra tipsade om att använda värmedyna och det funkade jättebra. På musklerna. Men när smärtan i dem släppte uppdagades en ny smärta, på höger sida. För mig påminde den om smärtan jag kände vid ägglossning. Och den blev bara värre - det gjorde ont när jag gick, när jag bytte ställning när jag satt eller låg. Att ta på sig skorna om morgonen var ett smärtsamt projekt. Jag har aldrig missat min buss till jobbet så många gånger som under den här tiden.

 

Fem veckor senare och tre besök på förlossningen var det någon som kom på idén att kolla på mina äggstockar. Där återfanns tre cystor på höger äggstock. Det blev remiss till Göteborg för ytterligare undersökning. Ofarligt sa dem, kanske till och emd naturligt. Det var bara att äta alvedon. Ingen sjukskrivning.

 

På jobbet var de väldigt förstående och jag började jobba en dag hemifrån - min räddning just då.

 

I mitten av november kände jag av en sammandragning första gången. Det var läskigt att känna musklerna krampa utan att förstå vad som hände. Andra gången hade jag fattat vad det var och blev istället glad - min livmoder tränade!

 

Jag började få svårt att äta stora portiner pga halsbränna och hittade min nya bästa vän - Gaviskon!

 

Sedan kom december och jag åkte på en kurs i Stockholm. Hade fantastiskt kul, men kände att de där samandragningarna plötsligt kom väldigt, VÄLDIGT frekvent.

 

När jag åkte hem på torsdagen hade jag nästen konstant sammandragningar från kl 14:00 till 23:00. Och det kändes inte rätt. Under i helgen lugnade det ner sig, men när jag var tillbaka på jobbet på måndagen hade jag svårigheter med att både andas och röra mig pga sammandragningarna.

 

På tisdagen ringde jag till barnmorskemottagningen och de sa till mig att sjukskriva mig resten av veckan och jag fick en läkartid på fredagen.

 

På fredagen blev jag inlagd på förlossningen - de var oroliga för en för tidig förlossning. Jag fick två kortisonsprutor som skulle skynda på lungmognaden hos barnet, just in case. Jag läste böcker och lyssnade på Musikhjälpen. Skaffade ett instagramkonto för att inte dö tristessdöden (@ordetarditt). På söndagen blev jag utskriven - men sjukskriven.

 

Så veckorna därefter spenderades på soffan. Från mitten av december till idag, mitten av februari.

 

I början var det bara skönt att få vara hemma och jag skrev mycket. Kändes nästan som semester. Under julledigheten blev jag så ompysslad av min man - han hade laddat ner massa roliga serier och såg till att jag asgarvade minst en gång om dagen. Att skratta har varit viktigt den här graviditeten...

 

Men sedan drog även förvärkarna igång och jag blev mer och mer fånge i min egen kropp.

 

v 35 hade jag ett litet breakdown över att allt var så jobbigt/obekvämt.

Kanske kände jag mig lite extra ensam då min man fått tillbaka till jobbet efter en 2,5 veckors lång julledighet.

 

Veckan efter hade magen sjunkit ner något och jag kunde andas igen!

Men att barnet sjunkit ner innebar också att huvudet börjat trycka på nerver i benen, vilket resulterade att det ilade/brände ner i underlivet, ner i benen. Först var det bara ena benet. men sedan förekom det att det skedde i båda benen och maken har flera gånger fått plocka upp mig från köksgolvet då jag tappat känslen i båda benen.

 

Så, nu sitter jag här.

Jag är i v 39 + 3. Beräknat datum är 21:a februari, dvs på lördag.

 

Och den här veckan har det kännts lite "på gång".

Tydligare förvärkar, mer tryck av barnets huvud neråt, ont i ryggen och att magen liksom "kommit igång".

 

Så, nu går jag bara och väntar. 

Jag försöker sysselsätta mig OCH ta det lugnt samtidigt. Äter ofta, känner ett mycket större kaloribehov än annars. Är plötsligt helt galen i smågodis.

 

Snart är graviditeten över.

Och detta längtar jag efter lite extra just nu:

 

- Få träffa Janne

- Ta på mig förlovnings- och vigselringarna igen

- Ta promenader

- Kunna variera min klädsel lite

- Kunna träffa folk

- Äta brie och getost

- Sova på rygg

 

- Att flytta (även om det inte alls påverkas av graviditeten)

 

Så, nu ska jag sluta prata om min söndriga kropp och återgå till att prata skrivande.

Efter att jag ätit ett mellanmål...