Förlossning, operation, flytt - under två veckor

Hej!
 
Jag lever. VI lever. Håller på att vänja oss vid det nya livet, mycket har hänt sedan mitt senaste inlägg.
 
Fick ett önskemål från en läsare att skriva om min förlossning och ja... någonstans ska man ju börja när man återvänder till bloggvärlden. Så: här förljer min förlossningshistoria, hoppa över om du inte är intresserad.
 
Klockan tolv på natten mellan den 26:e och 27:e februari fick jag förvärkar. Jag har haft mycket förvärkar uder graviditeten och gjorde som jag gjort tidigare; jag gick upp, tog två alvedon och en dusch och satte mig i soffan med värmedynan i ryggen och åt lite kräm med mjölk. 
 
När klockan var tre hade förvärkarna fortfarande inte gett med sig och jag gick och lade mig igen.
 
03:18 fick jag första värken. Och från start kom de 3 stycken på 10 minuter. Från allt jag läst är det ju när de kommer så tätt som man brukar åka in till förlossningen, men mina värkar hade ju bara börjat... Dessutom höll de bara i sig i ca 30 sekunder. Mina förvärkar har kunnat hålla i sig i över minuten.
 
En timme senare ringde jag in till förlossningen och rådfrågade dem. Och de tyckte jag skulle stanna kvar hemma. Så jag tvingade mannen att äta frukost tog en ny dusch och då märkte jag att jag blödde. Slempropp eller nidblödning? Vet inte, men jag vet att när jag såg blodet kändes det verkligen som att det var på riktigt.
 
Inte långt senare kände jag att smärtan blev starkare. Jag bad min man ringa taxi medan jag klädde på mig. Taxichaffören var hur trevlig som helst och jag lade mig raklång i baksätet medan min man ringde till förlossningen och förvarnade om att vi var på väg. 
 
I taxin fick jag första krystvärken.
 
När vi kom till förlossningen hamnade min man i en dispyt med en barnmorksa om jag skulle köras in i en rullstol eller inte. För "så illa kunde det ju inte vara" tyckte hon. 
 
Men han vann diskussionen, en rullstol hämtades och jag rullades in i ett undersökningsrum. Där det direkt konstaterades att jag var helt öppen (!) och jag blev tagen till ett förlossningsrum där det bara var att förbereda förlossningen. 
 
Barnmorksorna och undersköterskonra var så imponerade och pratade om att vi varit så duktiga över att ha skött allt arbete hemma. Jag och mannen bara ryckte på axlarna. Vilket arbete? Klockan var 06:15 och jag hade haft värkar i tre timmar.
 
Det var så konstigt. Jag vet att min mammas förlossningar gått extremt fort, men jag var inte riktigt beredd på att jag skulle ärvt den genen. Maken hade laddat med massa film och böcker som vi skulle hålla oss sysselsatta med under förlossningen. Blev ingen tid för sånt. 
 
Jag fick byta kläder, instruktioner om hur lustgasen fungerade och sedan var det bara att börja krysta.
 
Och här kommer det som verkligen blev en överraskning för mig; att föda var inte speciellt jobbigt. Klart värkarna gjorde ont, men efter att ha haft en lång, smärtsam graviditet var det så skönt att få jobba för något som skulle ta bort det hela. 
 
Lustgasen funkade fin-fint, men gjorde mig lite lulligt vilken maken skrattade åt. Annars minns jag tydligast att han höll mig i handen och serverade äppeljuice
 
Till de som aldrig fött barn har jag sagt: "att föda barn är som att kräkas, fast med underlivet".
 
Det är en kraft i kroppen som man inte kan ignorera, utan man kan bara ta emot den och krysta.
 
08:28 föddes vår son. Från första värken hade det alltså gått fem timmar. 
 
Min son lades på min mage och inledde livet utanför livmodern med att bajsa på min mage. Två gånger!
 
De fick sy fyra stygn och det gjorde för mig mer ont än själva förlossningen.
 
 
 
 
En vecka efter förlossningen hände däremot det som för mig kom att bli mer dramatiskt.
Jag gick och drömde om att ta en promenad i det fina vädret när jag plötsligt började blöda. Istället för promenad fick hela familjen åka ambulan till sjukhuset.
 
Efter en vaginal undersökning (fy FAN vad ont det gjorde när man var öm och hade stygn som höll på att läka) konstaterade de att en bit moderkaka glömts kvar i min livmoder. Så jag skickades till operation där de fick "skrapa rent" och plötsligt kändes det som mitt läkande var tillbaka på noll. Som tur var kunde jag amma trots alla mediciner och det blev min livboj i kaoset. Amning, operation, uppvak, amning. Morgonen efter fick vi åka hem.
 
En vecka efter det flyttade vi till vårt nya boende.
112 kvadrat med trädgård. Och tvättmaskin. Och diskmaskin!
 
Vi älskar det här och har äntligen börjat landa i livet som föräldrar.
Igår blev vår son fyra veckor, en månad. Han är världens sötaste, växer så det knakar och tycker om att småprata när han ligger på skötbordet.
 
Livet alltså!
 
Inget skrivande har blivit gjort än, men jag läser!
Och när jag hinner är jag i mitt skrivarrum (!!!) och plockar upp kartonger. 
 
Livet!


Kommentarer
Sofia Fritzson

Åh! Förlossningshistorier och antagningsbesked är det roligaste jag vet! Ingen annan är den andra lik!

Svar: Antagningsbesked. Kan vi inte hoppas att det är näst på listan...?
Nina

2015-03-28 @ 18:43:23
URL: http://www.sofiafritzson.com
Anna - Boktycke

Tack för att du delar med dig! Har själv inga barn men om det kanske blir om ett par år. Tycker att det är oerhört inspirerande (samt skrämmande) med förlossningshistorier :)

Svar: Min förlossning var bra och inte alls läskigt. Tycker det är viktigt att såna historier sprids också. Finns så många skräckscenarier som ofta hamnar i rampljuset.
Nina

2015-03-28 @ 20:23:58
URL: http://boktycke.se
Mia

Fint med fin förlossning. Mina har inte varit så dramatiska heller, eller inte för mig i alla fall. Graviditeten jobbigare. Men urk för kvarglömda morderkaksbitar. Att läka på nytt, när man liksom var på gång.

Svar: Ja, min graviditet var INTE kul. Och nej, vid barn nummer 2 (när det nu blir...?) så kommer de få undersöka moderkakan med lupp!
Nina

2015-03-30 @ 08:09:07
URL: http://skrifva.blogspot.fi/
Maja-Stina

Åh, läst ikapp mig nu! Så fint berättat och håller med - så härligt att läsa berättelser som inte är skräckupplevelser.

Bra jobbat mamma Nina!

Svar: Tror de berättelserna också är viktiga.
Nina

2015-04-03 @ 18:57:22
URL: http://www.majastina.se
Skriviver

Å vad fantastiskt, med sonen, huset och skrivarrum :D En månad. Det är verkligen inte mycket i ett livsperspektiv, och samtidigt är det så oändligt lång tid när det handlar om en nyfödd en. Jättefint att få läsa hur du haft det.
Kram!

Svar: Tack!
Nina

2015-04-03 @ 23:21:56
URL: http://skriviver.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Ordet är ditt!

- en blogg om skrivande

RSS 2.0