... att efter man skrivit av sig känns allt så mycket bättre.

 

I fredagens inlägg var jag frustrerad och skrev om min frustration.

 

Igår var jag helt lugn och kände mig inte alls stressad. Jag skrev inte, men det var okej.

 

Un-der-bar-t!

Den här våren har det varit så otroligt mycket prat om cancer i mitt liv; på jobbet, i släkten, på tv, i böcker och i radio.

 

Eftersom nästa skrivprojekt jag planerar handlar om en tonårskille som förlorar sin pappa så får jag väl rida på den vågen. Se det som ett tecken. Jag SKA börja på det manuset i höst.

 

Men när jag igår försökte bolla lite idéer med min fästman säger han att tonårskillar inte vill läsa om döden. De vill inte läsa om sorg. Att de för det första knappt läser och de som läser vill ha fantasy eller mysterier. Inte djupa känslor.

 

Jag blir lite provocerad av det tugget. Bara för att "brukar vara" på ett visst sätt, tycker inte jag att det ska hindra det skrivna ordet. Det som känns rätt att skriva är det man ska skriva.

 

Jag försökte svara med att John Green och hans bok "Förr eller senare exploderar jag" blev jättepopulära trots att boken är skriven av en man och handlar om en kärlekshistoria mellan två cancerpatienter.

 

Men så började jag kolla lite recentioner av boken.

 

Och det visar sig att typ alla tjejer som läst boken ääääälskade den och gav den 4,5-5 stjärnor. När det kom till killarna så var det lite mer spritt. Klart det fanns killar som tyckte att den var bra, men nästan oftare dök det upp recentioner där boken endast fått två stjärnor och där personen i fråga tyckte inte tyckte karaktärerna var särskilt trovärdiga osv.

 

Jag vill inte gärna tänka på att det måste vara skillnad på vilken typ av böcker killar och tjejer läser. Samtidigt är det kanske så...

 

Men VARFÖR är det så?

 

Ligger det i biologin är något som vi absolut inte kan ändra?

Eller handlar det om hur man växer upp? Är det VI som tvingar isär könen när de är barn och säger åt dem vad de ska läsa?

 

Finns det någon där ute som har bra statestik på detta?

Finns det någonstans man kan se vilken målgrupp som gillar vilken bok?

 

Help, please.

 

 

Ps. Operationen gick bra. *lyfter blicken* Tack, gud.

Jag funderade mycket över det där med känslor igår.

Jag har läst tre böcker på raken som fått mig att gråta; och alla tre utav helt olika anledningar.
Ibland är det sorglig gråt och ibland lycklig.

Och igår funderade jag på VAD detta var.

Så i Den andra Will Grayson (John Green och David Levithan) är det de två killar som båda råkar heta Will Grayson som går ihop och tillsammans gör en kupp mot en kompis där de berättar hur fantastisk han är och att de uppskattar honom.
 
I Förr eller senare exploderar jag (John Green) är det den ständigt närvarande döden; att gå in i en kärlekshistoria trots att man vet att den kommer sluta illa. Talen de höll inför Augustus begravning innan han ens hade dött - jisses vad jag lipade!

Och igår läste jag ut En man som hette Ove (Fredrik Backman) och där var det flera saker som fick rörd till tårar:
- När Ove går samma med de andra och räddar Rune, så han  inte blir satt på hem
- När sjuåringen får en I-pad och kallar den buttre Ove för morfar
- När Ove faller ihop efter kalaset och på sjukhuset så krävs det flera sköterskor för att dra ut den utlänska kvinnan från rummet

Och då är detta också en fantastiskt rolig bok.
 
Så nu till min slutsats:
Det som får mig att gråta/bli rörd i böcker är när:
- Döden är närvarande
- Karaktärerna gör osjälviska saker för att visa någon annan uppskattning
- Karaktärer visar att de älskar varandra utan att säga det

De två sista är ju på sätt och vis samma, men ändå.

 

Men det här med att få till det i sina egna manus...

Jag tycker om att skriva mörkt, tycker om att skriva när det är obehagligt. Vändpunkter där det blir så uppenbart att karaktären blivit lurad.

Det där med att få tårarna att rinna är svårt tycker jag. Och då är jag extremt blödig.

Men jag jobbar på det, verkligen. Och ajg ska lyckas. Jag ger inte upp.

 

Vad får dig att gråta när du äser böcker?

Finns det någon speciell bok du kommer ihåg?

Jag är en sån som aldrig fattat vad det är för fel i att vara kär i en av samma kön.

 

Och jag kan inte säga var det kommer ifrån; jag är uppväxt i ett väldigt litet samhälle där det "inte fanns" homosexuella och den enda invandraren var han som ägde pizzerian. 

 

Och ändå backade jag inte en millimeter när jag träffade min första bög. Han hette Per, hade kort, blonderat hår, ljusa jeans och en tight t-shirts med tryck av "Luftens hjältar". Han var konstnär och läspade när han pratade. Det visade sig att vi båda tyckte det var skitkul med krimskrams och en sommar satt vi i hamnen och tömde våra gamla plånböcker när vi köpt nya likadana; svarta, glittriga med en kedja man kunde fästa i den främre skärphällan.

 

Min andra bögkompis hette Magnus. Han var polack, hade rosa tuppkam och tyckte om att gå i klänning. Hans pojkvän var den snyggaste killen jag någonsin sett i kajal. 

 

Strax därefter började jag få lesbiska vänner. Dock är de inte alls lika udda. Eller så är det bara för att jag också är kvinna som gör att jag ser förbi deras egenheter?

 

Och de har blivit så många att jag ibland misstas för att vara lesbisk (för ja, de rör sig tydligen i flock...?) Men jag tar det som en komplimang.

 

Men det var inte om det här jag skulle prata om egentligen; jag ville prata om det samhälle vi bygger upp, fullt av fördommar och hur vi inte bjuder in de som idag ofta hamnar utanför.

 

Jag har en annan vän som aldrig pratar om att hon har en dotter. Hon pratar om sitt barn.

 

Precis som min fästman alltid pratar om mig som sin sambo.

 

 

Det jag vill ha sagt är att vi alla lever i en värld som blir mer och mer mottaglig för förändring och vi har en chans att styra det hela i rätt riktigning.

 

Och det handlar inte om att ta bort könet; jag är stolt över att vara kvinna.

Men när jag samtalar med andra vill jag försöka neutralisera könet; öppna för att alla inte är som mig. 

 

Det behöver inte vara svårare än så.

Ska vi göra samhället jämställt måste vi börja i mötet med nya människor; se dem som människor, inte kön.

Möta dem med kärlek.

Endast.

En timme innan jag ska lägga mig MÅSTE jag sluta skirva.

 

Gör jag inte det blir det som igår; svårt att somna.

 

Och då blir jag trött dagen efter.

 

Och jag är liksom ingen "trött" person.

Jobbar inte så.

 

Over and out!

Och som förlagen visste vad jag var med om igår... idag fick jag en refuseringen.

En personlig med lektörsutlåtande och allt.

 

Och det var mycket positivt i den; mycket som jag kan/gör bra.

Tack!

 

Men... sen är det ju det där som gör att man tippar åt fel håll, inte faller över målsnöret.

 

I mitt fall var det att de ville känna mer.

Och det stör mig. För precis samma ord fick jag från Lisa Bjärbo för bara några veckor sedan när hon läste ett annat manus.

 

Och det där med att man KÄNNER när man läser är ju så oerhört viktigt.

Men det är också något som är oerhört svårt att ta på.

 

Vad är det som får en att verkligen känna det karaktären känner? Att engagera sig? 

Och när känner läsaren tillräckligt?

 

Tips någon?

Jag behöver uppenbarligen bli bättre på det här...

 

Mvh/ Bakom-flötet

 

 

Jag har varit på facklig kurs inne i Borås idag och när den var slut begav jag mig till ett café, köpte en latte och öppnade upp datorn.

 

För mig känns det väldigt lyxigt att sitta på ett fik att skriva. Jag skulle gissa att jag gör det 1-2 gånger i månaden. På café brukar jag ha väldigt lätt att fokusera och ibland är det just där jag kan reda ut scener jag förut bävat inför.

 

Och varje gång jag sitter på café tänker jag alltid: Det är såhär det är att vara författare på riktigt.

 

Jag VET att var författare skriver variera mycket; vissa kan inte alls lämna sitt hus utan måste sitta själva i tystnad.

 

Ändå känner jag mig altid närmare målet när jag sitter på café. För att sitta ute bland folk passar mig väldigt bra när jag skriver och jag tänker att någon gång framöver kommer jag kunna göra det mer. 

Än så länge har jag inte behövt göra massa research när jag skrivit manus. 

 

Jag har använt mig mycket av mitt eget liv; hur såg min skola ut, husen mina vänner bodde i, staden *harkel*jag växte upp i.

 

MEN för ca ett år sedan insåg jag att det inte räckte. Jag skrev på ett manus där det huvudpersonen gick igenom två upplevelser jag själv aldrig upplevt; vara kär i någon av samma kön och förlorat sin ena förälder. Och varje gång jag försökte blev det fel.

 

Så, jag bestämde mig för att utreda dessa två situationer; jag intervjuade tre av mina vänner.

 

Och när jag intervjuade fick jag helt nya uppslag och en helt ny insyn.

 

Det som stod klarast för mig var att de två hädelserna var för tunga för att hända samma karaktär, så jag tog bort den ena konflikten och skrev om. Bang! Manuset satt som en smäck.

 

Nu ska jag skriva ett helt nytt manus där konflikt nummer två nu ska blomma ut.

Och i samband med det ska jag göra en ny intervju; denna gång med en för mig främmande kvinna.

 

Jag är jätteglad över att hon går med på att intervjuas.

Och så är jag nervös. Tänk om jag trampar henne på tårna? 

Eller om intervjun inte alls ger nya uppslag...?

 

Men det här med intervju. Kul grej!

 

Har ni provat det?

Hur hittar ni information ni saknar i ert eget minnesarkiv?

 

... som just nu sitter med mitt manus.

 

Jag tänkte bara låta er veta att jag kommer befinna mig i Stockholm den 6:e maj och är helt oplanerad på dagen.

På kvällen ska jag på releaseparty.

 

Bara så att ni vet.

 

 

Och om ni nu tycker manuset om Alex är bra och gillar karaktärerna, här kommer ett litet smakprov.

 

 

Jag satsar på ett långsiktigt författarskap.

Bara så ni vet.

Jag trodde, tills för bara några dagar sedan, att det hette det "täckta" könet.

 

Men nej det "täcka" könet är den korrekta benämningen.

 

Och vad betyder täcka då?

 

Eller; hur skirver jag det här inlägget utan att trampa någon på tårna? 

 

I morse var mitt största problem att jag hade en läkare som inte fattade att jag inte är allärgisk, mina ögon är bara överkänsliga. Och sen ville han ta massa blodprov (och jag som är så nålrädd), vilket gjorde att jag missade bussen till jobbet.

 

Jag landade hemma för att vänta på nästa. 

Och då kom beskedet.

 

Fästmannens biologiska pappa är död.

Hjärtinfarkt.

 

 

Ka-boom.

 

Jag vet inte så mycket om honom egentligen.

Han heter... sorry, hette Ernest, men alla kallade honom Charlie.

Han kommer urssprungligen från Nigeria och när han bodde i Sverige jobbade han som barnmorksa.

Han gillade rostat bröd med ost och mandelmassa på.

Och jag har sett honom på bild en gång, i ett fotoalbum hos fästmannens mamma.

 

Men där slutar infon.

Detta är en man jag aldrig träffat. 

 

En man jag ändå sett fram emot att träffa.

Jag hade hoppats att han skulle gilla mig vara glad över att jag friat till hans son.

Att mina barn skulle fått lära känna sin farfar.

Kanske hade vi åkt på familjeresa till Nigeria och besökt honom någon gång; fått lära oss om landet och kulturen.

 

Kanske hade inget av det hänt.

Han och fästmannen har ingen jättebra kontakt, men det är... var hans pappa och då också en del av hans historia. En del som nu är borta.

 

Men jag hoppades ändå. 

Han kanske inte var en sådan närvarande pappa.

Men vem vet; han kanske hade varit en fantastisk farfar?

 

Något jag aldrig kommer få veta nu...

 

Och hur är det med fästmannen? tänker ni.

 

Oväntat bra.

Men funderingar runt begravningar snurrar; att resa till Nigeria är ju inget man bara gör... Det kostar pengar, krävs planering.

 

Samtidigt, kanske kommer det vara enda gången han får träffa alla sina syskon samtidigt.

Kanske kan döden föra dem samman.

 

Kanske gör döden ingen skillnad.

Jag håller på att skriva på slutet på ett manus; ett manus som jag kämpat med sedan årsskiftet och varit så himla motigt.

 

Nu är jag inne på sluttampen. En vecka till, max två, sedan kommer jag vara klar (!)

 

Och det är ju bra och kul och allt sånt där.

 

Men för att verkligen bli klar har jag gett mig själv läsförbud.

Och jag HATAR att ha läsförbud.

 

Bara senaste veckan har jag läst massa utlåtanden om böcker som jag tror jag skulle uppskatta.

Och sen ba: Nej, du får vänta.

 

Jag försöker ha det hela som morot just nu; om jag skriver på kommer jag få läsa bok snabbare.

 

Är det en bar eller dålig morot?

Har ni läsförbud när ni skriver, eller får ni det att funka ändå?

 

 

 

Har också kommit på att jag måste skaffa mig någon form av musikspelare (troligast en mobil med spotify) eftersom jag blir distraherad av typ allt när jag åker buss till jobbet.

 

Inte okej.

Efter att jag skrivit gårdagens inlägg stod jag plötsligt inför ett val: se på Masterchef Sverige eller skriva?

 

Jag tänkte efter och insåg att jag inte hade koll på EN ENDA deltagare i årets säsong.

Varför ska jag då se programmet?

 

Så jag lät TV:n va och satte mig vid datorn istllet. Skrev på ren glädje i en timme.

 

Och i morse; utvilad, med god frukost i magen och håret med perfekt volym, satte jag mig på bussen till jobbet. Skrev HELA VÄGEN. I totalt 40 minuter.

 

*klapp på axeln*

 

Och jag är inte klar än. Har både hemvägen och kvällen kvar.

Tror mars kommer bli en helt fantastisk månad!

En av de vanligaste förklaringarna till att folk som vill skriva böcker inte gör det.

Det finns inte tid.

 

Och jag tycker det finns något sorgligt över det tankesättet: jag har inte hunnit.

Oavsett vad det gäller, om jag säger att jag inte hunnit så känner jag mig som en misslyckad människa.

För jag antyder ju att det var planerat, men inte hanns med.

 

Så går man runt och har dåligt samvete för att man borde hinna mer på den tid man har.

 

Så jag har slutat med det.

 

Jag ser det såhär istället; det handlar inte om vad man hinner med, det handlar om vad man prioirterar.

 

Istället för att se det du INTE hinner med, se det du GJORT.

 

En gång i tiden sydde jag mycket kläder till mig själv. Det var något jag uppskattade både under skapandeprocessen och efter när jag hade på mig det nya plagget.

 

När någon senare frågade mig om jag sytt något nytt plagg svarade jag; jag har inte haft tid.

Och då kändes det sorgligt; som om min garderob saknade alla de där plaggen jag BORDE ha sytt.

 

Sen kom jag på: i min värld så är det egentligen inte att jag slutat sy, egentligen är det att jag har lagt min energi på skrivande istället.

 

Nu när någon frågar om jag sytt något nytt svarar jag: Nej, jag har prioriterat skrivandet.

 

Och vips så känner jag mig vuxen och som att jag verkligen har ett mål med mitt liv; jag prioriterar.

Jag fokuserar på det jag gör, inte på det jag INTE gör.

 

Sedan ska jag självklart erkänna at det finns tillfällen då jag prioriterar helt uppåt väggarna (ser på Top Model istället för att skriva. Eller Project Runway. Eller Trinny och Susanna stylar om Sverige). Men man kan inte prioritera rätt alla gånger. Kanske finns det en del i mig som saknar mina egensydda kläder...

 

Det jag vill säga är bara att tiden är din och det är DU som bestämmer vad du ska använda den till.

Jag hoppas att jag någon gång i framtiden vågar vara så kaxig som Bodil Malmsten; när hon har flow lämnar hon inte datorn trots att hon är bortbjuden på kalas.

 

Eller som Eva på Debutantbloggen säger när hon räknar upp vad som vi skyller på för att vi inte hinner skriva:

Jag hade planer på att skriva något bra pm skrivande.

 

Men kropp samarbetar inte riktigt.

 

Igår när jag vaknade jag hade jag ont i ögonlocken.

Visste inte ens man kunde ha det...

När jag var liten så fanns den frågan alltid med när man skulle skaffa nya vänner. 

Om det inte var någon som frågade direkt, var jag ändå tvungen att bestämma mig när jag jag skrev i hennes (tror inte killar hade sånna?) "mina vänner"-bok.

 

Det var alltid så svårt att välja. Jag hade länge Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" som favvo.

 

När jag blev äldre och skrev mer själv  började jag undera på VARFÖR jag tyckte de där boken var så bra. Jag funderade över språket, över karaktärerna, dialogen. Vad var det som fångade just mig?

 

När jag skickade in manus till förlag första gången tänkte jag inte så mycket på till vilka förlag jag skickade. Jag skickade till de jag kunde komma på jag hört talas om som gav ut ungdomsböcker; till de största och några mindre. Och sen väntade jag.

 

Redan när jag fick mina första refuseringar började jag fatta mer tycke för vissa förlag än andra; ett nej kan ju fortfarande vara trevligt.

 

Detta medförde att jag slutade se enstaka böcker; jag började se förlag.

 

Vad tycker jag om det intryck förlaget ger mig med sina böcker?

Hur bra är kvalitén på slutresultatet?

Finns det bra driv?

Hur känns baksidetexten?

Titeln?

Lockar omslaget mig att ta ner boken från hyllan?

Har jag sett deras böcker i bokhandeln på stan?

 

Och när jag väl började tänka förlag istället för enkild bok blev det mycket lättare att bestämma mig för vilka förlag jag tror skulle passa mig bäst. Vilka som lever upp till mina förväntningar och vilka jag tror skulle kunna uppmuntra mitt skrivande på rätt sätt.

 

Nu vet jag ju fortfarande inte om de håller med mig; de kanske tycker att jag inte har där att göra...

 

I alla fall, jag tror det är bra att se över de förlag man tycker verkar spännande.

 

Och själv tycker jag det är rätt underhållande; nu upptäcker jag inte böcker längre, nu upptäcker jag förlag!

Ja, jag vet vad jag sa, juluppehåll och bla, bla, bla.

 

Men idag har jag varit ledig och tänkt på det hela...

 

Och när jag väl fått lite tid och tänka verkar det ju vara en jättedålig idé. Jag menar jag har ledigt och är inte julstressad och ska inte åka iväg någonstans. Varför skulle jag låta bli att skriva på bloggen?

 

Skitdum idé!

 

Bara idag har jag kommit på typ fyra kul/bra grejer jag ville blogga om. Och så lät jag bli för att "jag hade ju sagt att jag inte skulle".

 

Så, jag skiter vad jag har sagt. 

Jag har haft nog med julledighet.

Mig blir ni (uppenbarligen) inte av med.

 

Ta-ta!

Är det någon mer än jag som tänkt på hur kul det vore om man gjorde en variant av "Så mycket bättre" fast för författare istället för artister?

 

Ni vet, tänk sju författare som träffas ute i något svenskt sommarparadis och under en vecka (sju program) berättar om sitt liv, sitt skrivande, osäkeheten och glädjen. Och sedan tolkar varandras verk på sitt eget sätt.

 

Och sedan, när programmet är slut, ges det ut en liten bok med alla texterna (kortare sådana, typ noveller eller dikter).

 

Jag tycker själv det är extremt kul när en författare ger en ny vinkel på en viss historia.

 

Typexemplet för mig är "Gregorius" av Bengt Ohlsson där han helt enkelt snott pastorn från Hjalmar Söderbergs "Doktor glas" och visar hur han upplevde det.

 

Igår trillade jag över ännu en "stöld" (Boktjuven - detta måste ju vara något för dig att skriva om!).

Ni minns väl Jane Austins "Stolthet och försom"? Denna klassiker! Ja, nu har Colleen McCullogh kommit ut med "Miss Mary Bennets självständighet" som handlar om Mary; den lite pryda, tråkiga systen Bennet. Ved hände egentligen sen, när Jane och Lissy gift sig? Jag menar, sånt här är ju skitkul!!!

 

Så, vad tror ni?

 

Skulle jag kunna få filmrättigheter till idén med "Så mycket bättre" för författare och sedan bli miljonär på den?

Tycker det vore lämpligt.

 

PS. Dela gärna med er av tips på författare som snor karaktärer av varandra.

Jag väntar i detta nu på besked från två förlag.

 

Det ena har ett av mina manus.

Det andra har två av mina manus.

Jag vet att båda just nu läser och funderar.

 

Och att de dröjer tolkar jag som något bra.

 

Men nu när det snart är jul skulle jag vilja önska mig något.

Jag önskar mig att dessa två förlag hör av sig innan jul; oavsett om de refuserar eller *gulp* vill ge ut det jag skriver.

 

Skulle bara underlätta julefriden menar jag.

Seriöst, VEM kom på det?

 

Tråkigaste som finns...

 

 

 

 

 

 

Och när jag inte tvättar BH:ar slutförde jag mitt manus och skickade in det till det väntande förlaget.

 

Så, gissa vad jag vill ha i julklapp?

*blink, blink*