Om att inte kunna vara tyst

Ibland får jag för mig att jag inte är en speciellt politisk person.
Ibland skrattar jag åt den tanken.
 
När jag var liten var jag mobbad.
Just då tyckte jag det var skitjobbigt (som man gör) och kände att jag inte hittat platsen i världen som var min.
 
Nu, såhär som vuxen, kan jag se varför andra var taskiga mot mig.
 
Jag höll inte käft om något var fel.
 
Jag tycker fortfarande inte att mobbing är okej, det säger jag inte.
Men jag fattar också varför jag blev ett sånt lätt byte.
 
Jag höll inte tyst.
 
Oavsett om det handlade om elever som fuskade på prov, satte ihop en virkad bläckfisk i fel ordning eller klankade ner på någon annan.
Jag var TVUNGEN att öppna munnen och säga ifrån.
 
Självklart ångrade jag mig alltid efteråt och fick äta upp mina ord igen och igen och igen.
Jag var inte så bra att argumentera när jag vara liten - kände bara i ryggraden att fel är fel och fel måste upp till ytan.
 
Nu, som vuxen, har jag lärt mig när jag ska hålla käft.
 
Men jag har också lärt mig att säga ifrån är en styrka - det är många som inte vågar.
 
När det snackas om kvinnor som sämre.
Eller när någon pratar nedsättande om homosexuella.
Eller när hudfärgen anses vara något som spelar roll.
 
Då ger jag efter, då håller jag inte tillbaka.
Idag är jag stolt över det.
 
Och jag tror att det är precis det som gör att jag skriver.
 
Jag är en svensk, välutbildad, vit kvinna från ett litet samhälle där jag över lag varit väldigt skyddad.
Ändå vill jag skriva om de utsatta, om de som ibland saknar egen röst.
Mitt liv är ju inte så jäkla spännande...
 
Så, jag tänker ibland att jag är väldigt politisk.
När det gäller allas lika värde - att vi är personer.
Det enda som ska få definera oss är vår personlighet, allt annat är irrelevant.
 
Jag skriver för att beröra - sprida medmänskligheten över världen.
Jag kan inte göra annat; kan inte hålla tyst.

Semester? Bah!

Det finns ett citat som går något i stil med:
"Skapa ett liv du inte vill ta semester ifrån"
 
Där är jag.
 
Jag jobbar sedan två veckor tillbaka, 50 %. 50 % är jag föräldraledig.
Jag älskar mitt jobb och sätter mig i bilen om mornarna med kroppen fylld av förväntan.
Jag älskar att vara föräldraledig där tiden delas mellan bus, matkrig, babysim, barnvagnspromenader och tupplurar på soffan.
 
I lördags hade vi barnvakt för första gången. I tre timmar fick jag och min man äta mat som vi själva sluppit laga, prata ostört utan avbrott och hålla handen. Vad vi skrattade. Gud vad jag älskar oss!
 
Och jag älskar skrivandet, denna passion som liksom fyller igen alla hålen mellan alla andra bitar i mitt liv, får mig att djupandas och yla mot månen samtidigt. Mitt lim.
 
Ibland säger folk att man inte kan få allt man vill ha.
Är ni säkra?
Är ni?
 
För jag kan nog bevisa er fel.

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Jag blir alltid ställd inför frågan.
Hur menar du?
 
Vad är början? Är det när man får den första idén? För den kan ju komma flera år innan man faktiskt börjar skriva. Eller är det när man skriver första raden? Första kapitlet?
 
Vad är slutet? Första utkastet? När man redigerat och skickat in till förlag? När man får bokkontrakt? När boken ges ut?
 
Jamen ni fattar, frågan kan ju tolkas på många sätt. 
 
Så, detta är historien om hur lång tid det tagit att skriva mitt senaste manus, so far.
 
Sommaren 2013 gick jag och planerade ett manus jag skulle skriva; om en kille på högstadiet som förlorade sin pappa och vad sorgen gjorde med honom. Men det gick trögt. Supertrögt. Jag hade några scener i huvudet, men hur mycket jag än tänkte på idén kom det aldrig längre - bara några scener.
 
Och ur intet fick jag en bild i huvudet - två killar som sprang i regnet över en parkeringsplats, tjutande medan de försökte knuffa varandra i vattenpölarna. De kastade sig in i baksätet i en bil och skrattet försvann, det blev några sekunders allvar innan de kysste varandra.
 
Jag försökte putta bort dessa grabbar, jag skulle ju inte skriva om dem, jag hade ju en PLAN. Men icke, de pockade på min uppmärksamhet.
 
Så, till slut gav jag upp med idén jag försökte skriva på, jag kapitulerade. Och släppte in Gabriel och David i mitt liv.
 
Först planderade jag deras historia på post-itlappar på ihoptejpade A4 och den gick jag grundligt igenom med min förstaläsare Kajsa. Planen var att jag skulle skriva manuset under NaNoWriMo i november. Veckan innan kunde jag inte hålla mig utan skrev första kapitlet. Lyrisk. Davids berättarröst kom till mig så naturligt.
 
Sedan börjde november och jag skrev. Minst 1667  ord om dagen, 50 000 ord skulle det bli. Och jag lyckades. När november var slut hade jag ett utkast. På en månad hade jag "skrivit en bok".
 
Sedan fick manuset vila. Länge.
Jag skulle redigerat det sommaren 2014. Men den sommaren låg jag på soffan och tittade på matlagningsprogram på TV och drömde om när mat skulle börja smaka gott igen. Jag var gravid. 
 
Det var först när sommaren var över och illamåendet gått tillbaka jag kunde börja redigera.
 
Jag gjorde en redigering och skickade sedan manuset till Lisa Bjärbo som lektörsläste och Sofia Fritzson. De kom båda med samma typ av kommentarer - vissa saker var fantastiskt bra, andra behövde göras om. Lisa föreslog dessutom att jag skulle ta bort en jättegrej som hände i slutet. Lugnt, sa jag och strök.
 
Under hösten var jag på en bolagsstyrelsekurs där jag träffade en kvinna som jobbar på förlag. Vi klickade så himla bra och har haft kontakten sedan dess. Jag berättade om mitt skrivande och hon ville gärna läsa. Och efter jag redigerat om efter Lisa och Sofias kommentarer skickade jag mitt manus till henne. Under julledigheten fick jag ett mail med kommentarer. Och vilka kommentarer - hon hade verkligen tagit sig tid att gå igenom hela manuset och kommentarerna gick från stort till smått.
 
Så... jag satte igång med redigeringen igen.
Men det tog emot. 
Min kropp var stor, jag hade fruktansvärda sammandragningar. Kunde bara fokusera i sådär fem-tio minuter i taget.
 
Jag hade tänkt skicka in manuset till förlag innan förlossingen, men till slut fick jag se mig besegrad. Jag hade redigerat 1/4 och det fick vara bra så.
 
Jag gick och la mig på soffan igen.
 
Förlossningen kom och gick. Vi flyttade och min man bytte jobb. Mycket hände som gjorde att skrivandet fick stå tillbaka, av förklarliga skäl.
 
Sedan började vi landa. Bebisen skötte sig ypperligt och jag inredde mitt alldeles egna skrivrum i vårt nya boende.
 
När mannen kom hem på semester klargjorde jag att jag ville ha två timmar skrivtid om förmiddagran. Sagt och gjort, mellan 9-11 fick jag inte vara i vardagsrummet (där han och bebisen hängde).
 
Jag redigerade i skrivrummet, på altanen, på cafeer. Jag redigerade klart manuset. Läste igenom. Gjorde en lista på 17 punkter som behövde åtgärdas och började bocka av dem. Den sista av punkterna var att jobba med den ena karaktärens berättarröst. Jag lyssnade igenom alla hans kapitel högt och listade för varje kapitel vad som behövde förstärkas/åtgärdas. Jag redigerade igenom bara hans kapitel innan jag lät manuset vila en vecka.
 
Sedan läste jag igenom en sista gång för att dubbelkolla stavfel. Jag andades ut. Klar.
 
Jag gjorde dokumentet prydligt och skickad det med ett följebrev till förlag. Åtta stycken.
Det var den 30:e augusti.
 
Så, från första idé till förlag har detta manus tagit två år.
Däremellan har jag dessutom redigerat två andra manus, skickat de till förlag, blivit refuserad på båda två och gått en skrivarkurs. Och fått barn och flyttat till hus.
 
Två år.
Inte så illa pinkat ändå.
 
;)
 
 

Att göra en höna av en fjäder

Det härliga med att precis skickat in mitt manus till förlag är att alla vägar ligger öppna - allt kan ske.
I mina drömmar så kommer detta bli FABULÖST!
 
Så länge inte refuseringsbreven dimper ner kan jag låtsas att allt går bättre än bra.
 
Igår lade ett av förlagen som jag skickat mitt manus ut en kommentar på sociala medier om att de var en tredjedel in i ett manus de gillade. Direkt tänkte jag: En tredjedel... Då läser de det här och det här. Åh, snart kommer de läsa om det där. Iiii!
 
Sanningen är ju säkert att mitt manus ligger längst ner i en hög och det kommer dröja länge innan de hittar dit ner. Men ändå, man måste få drömma.
 
Men det är just det - nu kan allt fortfarande hända.
 
En förlagsperson kan ringa i eftermiddag och berätta att hen stäckläst manuset och ÄLSKAR'T. Vill ge ut bums.
Och imorgon bitti kommer nästa förlag ringa.
 
Och så blir det budgivning och jag får åka runt mellan olika förlag för att känna in "var vill JAG vara?"
 
Just nu är allt möjligt.
Innan refuseringsbreven börjart dimpa ner.
 
Just nu är jag en riktig stjärna.

Jag har ett syfte

När jag läste Sofia Nordins "Det händer nu" tyckte jag inte den var trovärdig.
Jag reagerade ganska starkt på vännernas avsaknad till reaktion när karaktärerna Stella och Sigrid blir ihop. Min erfarenhet var att omgivningen nästan ALLTID reagerar när de får veta att deras nära är homosexuella. Så, jag tyckte inte den var trovärdig.
 
Men jag har fått omvärdera den åsikten.
 
Johanna Lindbäck pratade vid ett tillfälle i Läs för livet-podden om att hon kvoterar in personer med olika kulturell bakgrund och sexualitet när hon skriver. Och när jag var på en föreläsning med Simona Ahrnstedt för någon månad sedan pratade hon också om sin möjlighet att påverka den värld hon skapar genom att skapa t ex kvinnliga chefer som män inte har några problem med. Och jag tror det var Erik Tituson på Lilla Piratförlaget som sa att manusen de får in idag nästan alltid har en spridning på karaktärerna när det gäller kön, kulturell bakgrund och sexualitet.
 
Och detta har fått mig att omvärdera Sofia Nordins bok.
Man kan ju ha olika syften med en bok.
Antingen vill man berätta precis som det var (men då kallar vi det ju självbiografi) eller vill man skriva skönlitterärt och då hittar man på. Och så länge man hittar på kan man också få skapa sin egen människosyn.
 
Jag som älskar ångest läser ju gärna om hur en homosexuell blir helt ensam när hen kommer ut. MEN om vi ska ändra på synen på det som sticker ut och skapa en mer öppet samhälle kanske det också är bra att det finns böcker där omgivningen inte reagerar. För om den generationen som växer upp läser Sofia Nordins "Det händer nu", så kanske de inte alls tycker homosexualitet är något konstigt. 
 
Hur tänker ni när ni skriver?
Porträtterar ni världen som den ser ut ELLER som ni skulle önska att den såg ut?

Det här med miljö, va...

När jag var yngre hatade jag så fort någon sa att det skulle vara med mer miljö när jag skrev.
Hatade.
För mig var långa miljöbeskrivningar det tråkigaste som fanns och jag tyckte inte det tillförde något till historien. För mig har det alltid varit karaktärerna som spelat roll.
 
När jag skriver råmanus gör jag det fort och utan krusiduller; ofta blir det mycket dialog och jag har fokus på konflikten istället för helheten. Så när jag redigerar har jag alltid fått lägga till. Och lägga till. Och lägga till.
 
Miljö.
 
Men om man läser i handböcker om skrivande eller går på kurser så får man veta att det handlar inte alls om att ge långa miljöbeskrivningar där man radar upp alla möbler som finns i ett rum, hur stort det har, alla färgerna på textilierna osv. Miljön handlar om att peka ut de rätta detaljerna som bidrar till att skapa en stämning. 
 
Så därför tänker jag göra något jag inte brukar göra i vanliga fall; jag tänker lägga ut ett stycke av det manus jag håller på med just nu. Mina karaktärer befinner sig på en pizzeria och tidigare visste man bara det pga de satt och åt pizza. Nu har jag lagt till detaljer för att få en känsla av vilken typ av pizzeria.
Jag har markerat det som faktiskt är miljö med kursivt.
Enjoy!
 

- Kan du inte ha lite bordsskick?

Amanda ser på med äcklad min när Max försöker tvinga in en pizzaslice i munnen utan att bita av.

Hon lutar armbågen mot den rödrutiga vaxduken och lägger huvudet i handen.

- Och nej, prata inte med mat i munnen, säger hon när han försöker avbryta. Titta på David istället, HAN vet hur man äter.

- Vad då? Jag?

David tittar ner på sina händer som håller i både gaffel och kniv.

- Ja, du är uppenbarligen inte uppfostrad av grottfolk.

- Jag tror det är vargar du menar, mumlar Max. Grottfolk kunde nog fortfarande ha någon simpel kniv av någon flintabit eller nåt.

- Spelar roll, du äter som en gris.

- Jag föredrar fortfarande varg.

Max tar upp grillbesticken vars trähandtag har bleknat av alla miljoner gånger i diskmaskinen och börjar skära i pizzan.

- Mycket bättre, säger Amanda och klappar honom på huvudet.

I bakgrunden börjar en telefon plinga som en hel dansorkester innan någon svarar:

- Dannys pizzeria.

David har aldrig tänkt på det förut, att Amanda faktiskt är rolig. Kanske för att hon brukar vara upptagen med att hångla med Max, ingen av dem brukar annars prata speciellt mycket när han umgås med dem.

- Var det inte konstigt, säger Max och tar en tugga av sin pizza och lutar sig mot väggen.

Hans huvud slår nästan i kanten på pizzakonsten som hänger ovanför.

- Det Rebecka sa idag? fortsätter han.

- Din oskuld är en GÅVA, säger David.

- Den ska VÅRDAS eftersom den är given av Gud, fortsätter Max.

- Du ska ge den till någon S-P-E-C-I-E-L-L.

- Mm. Som om vi skulle spara den tills vi gifter oss liksom.

- Jag ska det.

Tystnad.

David och Max tittar på Amanda.

Telefonen ringer i bakgrunden på nytt, fritösen fräser till när en batch pommes åker i.

Max är den som lyckats säga något först:

- Va?

- Ja. Jag tänker inte ha sex förrän jag gifter mig.

Hon rycker på axlarna som det är no biggie.

Max blir likblek.

- Så du menar...

Max sneglar på David, kanske tycker han det är lite jobbigt att han är där.

- Du menar allvar?

Max ler stelt.

Amanda nickar.

- Klart jag gör. Jag tänker inte ha sex förrän jag gifter mig.

Max sjunker ihop.

- Inte ens lite?

David som lyft burken med cola till munnen frustar till och sätter i halsen, kolsyran bränner upp i näsan.

Max ger honom en mörk blick.

- Och vad flinar DU åt?

- Inget, säger David med hes röst, hörde ett sånt roligt skämt tidigare idag.

- Eller hur.

Amanda tuggar på sin pizza.

Ser inte road ut, inte ens obekväm.

Det där med namn...

När man går och väntar barn så läggs mycket tid på att fundera över namn.
 
Och det är inte bara så att JAG ska hitta ett namn jag gillar, jag ska DESSUTOM komma överens med min man.
 
Så, när vårt barn föddes hade vi ett antal förslag, en favorit.
 
Och så tittar vi på denna lilla skrynkliga bebis och ba: "Näe... INGET av namnen passar!"
 
Det var bara att börja om.
 
Likadant är det när man skapar karaktärer till ett manus. Namnet måste passa karaktären. Det måsta kännas rätt.
 
Jag tänker mycket på det när jag träffar nya människor. Om en person presenterar sig som "Sara", tycker jag hon ser ut som en Sara? Varför? Varför inte?
 
Jag har en gång bytt namn på en ny bekantskap för han hade "fel" namn.
 
- Hej, jag heter Filip, sa han.
Jag tittade på honom; liten med brunt hår och blå ögon. Filip i min värld är långa, pinnsmala med blont flygigt hår.
- Nej, sa jag. Du är Andreas.
 
Sedan vägrade jag kalla honom något annat.
 
Eh... ja, nu har detta inte tänkt att bli ett inlägg om min barnslighet. Men namn är viktigt.
 
Sofia Fritzson har en karaktär som heter Melody i Dödskyssen, en vacker skyddsängel.
 
Jag har också skapat en karaktär som heter Melody i ett av mina manus; en kvinna som är stor som en husvagn, har lika mycket smink som en hel bordell och inte fattar att man ibland ska tänka innan man talar.
 
Och jag tycker att namnet funkar på båda kvinnorna. I en fallet passar namnet personen (aka ängeln) i andra fallet blir namnet och personligheten motsättningar till varandra vilket gör att det funkar.
 
Jag har ett annat manus där jag bytte namnet på min huvudkaraktär TRE gånger under skrivandets gång. Hennes kärleksintresse bytte namn två gånger.
 
Namnet ÄR viktigt.
 
Så, om vi hittat något namn till vår son?
Jovisst, tredje natten på bb när vi bara behövde gå upp var tredje timme (lyckan!) istället för varje timme för att mata kom det.
 
I magen hette han Janne.
Nu heter han James.

Gräv där du står

Det är ett uttryck man ofta får höra i skirivarkretsar.
Dvs skriv om det du känner till.
 
Det finns självklart andra som säger att man ska gräva på helt andra ställen - hitta det som driver skrivandet istället och gärna om sånt man är nyfiken på, men idag tänkte jag inte prata om det.
 
Jag har fastnat i att skriva för ungdomar. 
Det har nog mer att göra med det senare - ett driv, en längtan av att göra skillnad.
 
Men om jag skulle utgå ifrån där jag står - vem jag är - vad skulle jag då producera för manus?
 
Jag är en föredetta lantlolla/smålänning, äldst i en syskonskara på tre.
Jag älskade skolan och böcker när jag var liten men kände aldrig att jag passade in i min klass.
Jag flyttade till Göteborg och tog en master i marinkemi eftersom jag skulle rädda Östersjön.
Men jag träffade kärleken i Göteborg och hamnade istället i Borås där jag jobbar som kemist och väntar på mitt första barn.
Det coolaste jag någonsin gjort var att backpacka SJÄLV under två veckors tid i Skottland.
Jag jobbar också fackligt, sitter med i en bolagsstyrelse och mitt största intresse är att skriva.
Jag är hyfsat duktig på att laga mat och baka.
Och så längtar jag något fruktansvärt efter att bo i hus med trädgård (blir sanning 14:e mars).
 
Jaha...?
 
Vad skulle jag kunna skriva utifrån detta?
 
*blankt*
 
När jag skrev mitt mastersarbete hade jag en professor som bestämde att OM jag någon gång skriver en deckare så måste jag döda ett offer med nodularin - giftet i cyanobakterian Nodularia som finns i Östersjön. Och jag lovar, OM jag skriver en deckare ska jag göra detta. Jag har till och med en miljö och en hjältinna till denna deckare.
 
Båda mina examensarbeten har handlat om den antroprogena påverkan på Östersjön dvs påverkan av människor. Mitt kandidatarbete handlade om utsläpp av kväve och fosfor och mitt masterarbete handlade om klimatförändringar. Så jag skulle kunna skriva om något framtida mardrömssenario.
 
Eller barnböcker med undervattensäventyr som ska lära dem att ta hand om sin värld.
 
*tänker*
 
Eller så går jag tillbaka till barndommen och skriver om mitt småsamhälle som jag då hatade - idag älskar. Om förändringarna som skett där.
 
Eller studentvärlden där jag ändå spenderade fem år.
 
Eller så skriver jag om att bli mamma - där snackar vi om att leva i nuet.
 
Eller så skriver jag en bok om att kämpa, kämpa, kämpa för att bli utgiven med manus, men inte lyckas.
 
*suck*
 
*blir inte klokare*
 
Tänker ni på att "Gräva där ni står"?
 

Om bebis, kön och det som driver mitt skrivande

Ett av de första besluten man tar när man fått veta att man ska få barn är att bestämma när man vill få veta könet på barnet: på ultraljudet eller vid själva födseln.
 
Eftersom vi nästan bara har tjejnamn tyckte jag att det vore praktiskt att få veta könet tidigare; ett problem mindre liksom. Men min man ville inte.
 
Och ja... så viktigt var det inte för mig. Förr eller senare kommer ju bebisen ut, jag kunde vänta.
 
Vi kallar bebisen Janne eller Baby Jane, växlar mellan ett killnamn och tjejman, bara för att.
 
Och idag är jag så himla glad över att jag faktiskt inte har en aning om barnets kön.
För det betyder att jag/vi fått lära känna bebisen i min mage utan att sätta en kön-stämpel. Hen är en person, inte ett kön.
 
Idag kan jag säga att Janne/Baby Jane tycker om att dansa i min mage när:
- det spelas musik med mycket trummor
- actionscener i filmer/serier
- pappa kommer hem från jobbet
- jag pratar i telefon
 
Janne/Baby Jane tycker inte om sammandragningarna/förvärkarna utan leker mission impossible så fort sammandragningarna släpper och försöker bryta sig ut ur livmodern.
 
Och varje kväll somnar vi alla tre till matcher i Dota 2, då pratet från skärmen verkar vara det enda som lugnar bebisen i magen.
 
Jag är tacksam, könet är inte relevant.
 
Någonstans har jag också insett att det är ju detta som ligger till grunden för mycket av mitt skrivande; att slita sig lös från de fördomar som omger oss.
 
Mitt första fullängdsmanus var en kärlekshistoria mellan två tjejer. Den grundade sig i att jag då (på gymnasiet) hade vänner som kom ut som lesbiska/bögar och fick så mycket motstånd bland vänner/familj. Och jag fattade verkligen inte - vad sjutton spelade det för roll vilket kön de blev kära i? Och jag insåg någonstans att det i andra människor fanns en rädsla för det som var annorlunda, det man inte kände igen.
 
Vi människor vill gärna dela in allt i fack; det skapar trygghet för oss. Och till viss del hjälper det oss att sortera vardagen och förstå vad som händer i våra liv. Men ibland tar den där rädslan för det som är främmande över och det har blivit drivande i mitt skrivande.
 
Idag har det blivit mer särpräglat i mina manus - vad är normerna och hur kan mina karaktärer slå sig fria från dem? 
 
Varför är vi så rädda för det som sticker ut? 
Och hur kan jag - genom mitt skrivande - öppna upp ögonen för andra? 

Dagens undran...

Vad läser Fredrik Backman när han vill läsa något roligt?

Dialog

Något av det roligaste jag vet är att skriva dialog. Och jag tror det märks, eftersom en av de grejerna jag oftast får komplimanger för är mina dialoger.
 
För ett tag sedan började jag fundera på det där.
Vad är en bra dialog? Och vad är det som jag tycker om så mycket med just dialoger?

På något sätt hör dialoger och undomsromaner ihop; det finns ett driv i dialoger som ofta används i ungdomsböcker som ett verktyg. Dialoger säger dessutom så mycket om boken; om vilka karaktärerna är, om deras relationer, om deras bakgrund. Och något som är viktigt att inte glömma; när de är tysta.
 
En av anledningarna till att jag verkar ha hyfsat lätt att skriva dialoger skulle jag säga beror på tv-serier.
 
Eftersom tv-serier kräver lite mer än filmer, man vill ju att den som tittar ska komma tillbaka nästa vecka och se nästa avsnitt. En av de grejerna som får mig att återkomma till serier är bra dialoger.
 
Och jag tänkte dela med mig av tre tips.
 
Gilmore girls
 
Här är det främst relationerna inom den egna familjen som visas. Mamman Lorelai och dottern Rorys samstämmighet, medan Lorelai har en helt annan approch mot sina föräldrar. I detta avsnitt vänder på sin pappas ord. 
 
http://www.youtube.com/watch?v=J-QD7tbpOIE
 
Greys anatomy
 
Jag vet att det finns mycket kärlek i denna serie, men för mig är det mest vänskapen som inspirerar mig, och då främst mellan "the twisted sisters" Meredith och Christina. Här en samling av olika klipp. Är rätt långt, men ni fattar nog ganska snabbt.
 
http://www.youtube.com/watch?v=Sa9wfqYyw7U
 
Big bang theory
 
En serie jag tycker är lite extra rolig eftersom jag själv är naturvetare och därför också fattar en hel del av vad doktoranderna pratar om. Men det som jag uppskattar mesr här är de duster som sker mellan Sheldon och Penny. Sheldon är en doktorand som ser sig för lite mer än alla andra och har ingen aning om  det socaiala spelet mellan männniskor fungerar. Penny har en dröm att bli skådespelerska, men har fastnat som servitris på the cheesecake factory. Tur för oss råkar de bo grannar.
 
http://www.youtube.com/watch?v=raVqiQhU-Fw
 
 
 
 
Vad inspireras ni av när ni tänker dialog? Finns det någon tv-serie/bok/film som du tycke är lite extra bra?

Dramarturgi shamarturgi

Senaste veckan har jag tänkt mycket på det här med dramarturgi och konflikt.
 
Och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att böcker med en väldigt stark konflikt blir mer spännande att både skriva och läsa.
 
Jag gick igenom mina egna manus och tycker själv att det manuset som är bäst är det som har en väldigt tydlig konflikt; omöjlig kärlek.
 
Och just den konfliken verkar folk aldrig tröttna på; två personer som av någon anledning inte kan få varandra. Det är inte en tillfällighet att Romeo och Julia blev stor. Precis som Förr eller senare exploderar jag har väckt starka känslor. Jag menar, hur kan man misslyckas om man skriver om två cancersjuka människor som blir kära? Vi vet ju redan från start att det inte kommer sluta bra. Ändå läser vi vidare. Konflkten som vi älskar att älskar, älskar att hata.
 
Kärlek, en av de saker som alla kan sätta sig in i och förstå.
 
Hur fruktansvärt det vore om den var omöjlig, förbjuden.
För alla vill vi själva ha vårt happy ending. Vi vill precis som Miss Elisabeth få vår Mr Darcy och "hela kungariket".
 
Jag har försökt komma på andra typer av konflikter som också kan locka till läsning, men ingen av dem känns lika tydlig, lika engagerande.
 
Och även om man har en annan huvudkonflikt t ex någon form av självförverkling/utveckling eller en deckarhistoria så verkar det alltid finns med en bikonflikt som bygger på kärlek som inte borde vara.
 
Är jag helt insnöad, eller finns det andra konflikter som är lika starka? Kanske till och med starkare?
 
Och när det kommer till dramarturgin; finns det någon konflikt som är så förutsägbar och ändå så tacksam, eftertraktad?
 
Kille och tjej kan inte få varandra.
Kille och tjej träffas och tycke uppstår (gärna ovetande om att de inte akn få varandra).
De försöker hålla sig ifrån varandra, men kan inte.
De har ett förhållade i smyg som tär på dem båda.
Gärna ska någon bikaraktär ta skada av det hela vilket gör att de försöker hålla sig ifrån varandra igen.
Men NEJ, de klarar inte av att vara ifrån varandra, det är helt enkelt helt omöjligt eftersom de älskar varandra så otroligt mycket.
Fin scen där det verkar som att det kanske kommer funka.
Slut 1) De får varandra *tårar*
Slut 2) De får inte varandra *tårar*
 
Ridå!

Är det författaren eller förlaget som är stjärnan?

Och vad menar jag med detta?
 
Jo, det senaste året har jag insett att om jag hittar en författare jag gillar kan jag ibland se att olika böcker varierar i kvalité. Ibland är detta inget konstigt; att en författare blir bättre ju mer hen skriver är ju rätt naturligt (och kul).
 
Men nu har jag också märkt att författare som levererat en viss jämn kvalité på ett visst förlag levererar bättre/sämre på ett annat.
 
Och då får det mig att undra.
Är skillnaden en ren tillfällighet pga vissa idéer är bättre än andra?
Eller handlar det om hur bra förlaget är på att förvalta författarens råmanus?

Love is in the air

Om jag sitter och skriver på mitt manus och blir sugen på att läsa "andra heta kärlekshistorier".
 
Betyder det att jag kan katigorisera mitt manus som en "het kärlekshistoria"?

*snyft*

Det manus jag skriver nu utmanar mig verkligen.
Det är mycket känslosamma scener som är fruktansvärt sorgliga.
 
Så jag jobbar mot att bli tårögd, att gråta.
 
Mitt problem är att jag inte är van att reagera med tårar när jag skriver.
 
Så varje gång jag känner att tårarna är på gång, känner rörelsen i ögat tänker jag:
YES! Det är såhär det ska vara, där satt den.
 
Och då försvinner stämningen, jag tappar flödet helt.
 
Så, jag behöver uppenbarligen öva mig på att inte bli så exalterad över mitt eget skrivande.
 
Hur gör ni?

About me

10 saker du vill göra innan du dör:
1. Vara mamma
2. Gifta mig
3. Äga hus
4. Titulera mig författare

5. Ge ut massa böcker
6. Få priser för mina böcker
7. Hålla i skirvarkurser för unga
8. Signera böcker
9. Prata i radio

10. Göra skillnad

 

9 saker om dig själv:
1. Går inte prata med när jag tittar på tv eftersom tv:n är ett elakt monster som hypnotiserar mig
2. Väntar på att fästmannen ska plugga klart så vi kan komma igång med vårt gemensamma liv

3. Reagerar alltid med att gråta när jag känner något starkt (oavsett känsla, verkar förvirra folk)

4. Äter hellre hembakade kakor än lösgodis och chips
5. Är jag stressad är att sticka bästa sättet att lugna ner mig
6. Dricker (plötsligt) kaffe varje morgon
7. Äter tre-fem frukter om dagen
8. Älskar att tappa kontrollen aka dansa
9. Tränar helst explosivt tills jag måste skrika ut smärtan

 

8 sätt att vinna mitt hjärta på:
1. Klä dig i kostym och lukta man
2. Få mig att skratta
3. Vara en broken beauty (dvs ha något som bryter av ditt perfekta utseende)
4. Utmana mig
5. Säga att jag vill ha dig innan jag vet om det själv
6. Gör mig arg
7. Var en pajas
8. Ha en mörkare hudfärg

 

7 saker du ofta grubblar på:
1. Vad har gjort mig till den jag är
2. Om lycka verkligen är lycka
3. Hur andra människor står ut med sig själva
4. Hur skulle mitt liv kunnat vara annorlunda
5. Är annorlunda bra
6. Hur jag kan påverka människor att vara mindre trångsynta
7. Varför jag inte blir utgiven¨

 

6 kändisar du tycker är snygga:
1. Patrick Dempsey
2. Brad Pitt (i ”Troy”, endast där)
3. Taylor Lautner (i ”Twilight”, första filmen där han var långhårig)
4. Taye Diggs
5. Jay Ryan
6. Adrien Brody

 

5 saker du aldrig skulle vilja göra:
1. Bada i en isvak
2. Hoppa fallskärm
3. Gå barfota över krossat glas
4. Förlora mina systrar
5. Leva på friterad mat

 

4 saker du köpt under den senaste månaden:
1. Mat
2. Juklappar
3. Födelsedagspresenter

4. Skrivarpapper

 

3 saker som får dig att skratta:
1. När folk som har en ”fin” titel gör bort sig
2. När min fästman fånar sig

3. Knäppa regler som sätts ”bara för att”, inte för att de faktiskt tillför något

 

2 favoritlåtar just nu:
1. “The fox” - Ylvis
2. “Feels like home” Edwina Heyes

 

1 sak folk inte visste om dig:
Jag är idag expert på att se när folk försöker manipulera andra och använda härskartekniker. Dock är jag ingen expert på att sätta dem på plats. Än.

Insikt

Om man lägger på ett p på oetiskt blir det poetiskt.
 
Just saying.

Det värsta med att inte vara publicerad...

... är inte själva publikationen saknas.
 
Självklart längtar jag efter att se mina manus som färdiga böcker (oavsett format), men överlever jag.
 
Att jag heller inte ens kan ställa in tanken på att jag någon gång kanske kan gå ner i tid på mitt brödjobb för att skriva mer, det är självklart något jag också längtar efter, men det är okej än så länge.
 
Och visst kan jag verkligen se mig själv åka på författarbesök och stå framför en klass och prata om böcker, skrivande och livet, men det går.
 
Det VÄRSTA med att att inte vara publicerad är att inga historier får bli klara.
 
För drygt två år sedan började jag satsa på skrivandet mer målmedvetet. Sedan dess har jag färdigsällt tre manus och står nu inför att skriva mitt fjärde.
 
Och jag älskar varje historia, varje karaktär och tycker att varje manus innehåller komponenter som gör det unikt. Men jag får liksom aldrig känna att jag är helt klar med ett manus och lägga det bakom mig för att lämna plats för nya.
 
Nu har jag plötsligt fyra manus som bråkar om min uppmärksamhet. "Skriv mig!" säger ett, "redigera mig!" säger ett annat. Det börjar bli lite crowded in here!
 
Och svårt att prioritera.
Hur ska jag veta vilket av mina manus som faller ett förlag bäst i smaken?

Om kvinnligt och manligt och lite annat

I mötet med nya människor försöker jag att inte ha fördommar.
Samtidigt är det svårt; vår hjärna är uppbyggd för att katagorisera, vill använda kända referensramar.
 
Jag har en vän som är bättre än mig på detta.
När jag läste hennes manus i våras (som handlade om två killar) skrev jag kommentarer som:
"Vet killar vad cardigan är?"
"Skulle en kille verkligen säga accessoar?"
 
Och hon blev rätt upprörd över mina kommentarer; att jag ville könsbestämma vissa ord.
Detta var något jag gjorde helt omedvetet, men det fick mig också att börja tänka på hur vi pratar om böcker/skrivande.
 
Det finns nämligen två sätt att skriva:
Antingen skriver du för en tänkt läsare som du vill möta och skapa en läsupplevelse som hen kan relatera till.
Eller så skriver du för en framtida läsare, där hen är mer otydlig; där du inte har bestämt vem hen är.
 
Jag ska förklara.
 
Ibland brukar man prata om att varje människa är unik.
Och om man påstår att detta är sant, då är det enda som möjligen skiljer oss åt våra kön. Man kan dela in oss i män och kvinnor beroende på kön, men that's it.
 
Men om man bortser från själva könet; finns det då något som är manligt och kvinnligt? Eller är det en efterkonstruktion av samhället?
 
I somras började jag planera för en bok jag ville skriva; om en ung kille som förlorar sin ena förälder. Jag ville skriva om hans sorg. Och jag fick kommentaren "Killar vill inte läsa om sånt".
 
Vem har bestämt det?
Handlar det om att killar HISTORISK inte läst sånt dvs det finns inte med i deras kultur?
Eller är det bara att det inte finns den typer av böcker tillgängliga idag?
 
Jag läste Sofia Nordins bok "det händer nu" för något år sen. Och gillade den inte alls. Jag tyckte nämligen att kärlekshistorien var för konfliktfri; alla vännerna bara accepterade den homoxeuella kärlekshistorien. Ingen hade ett problem med att deras tjejekompisar plötsligt var ett par. Detta störde mig, för genom berättelser från vänner vet jag att det inte så det är.
 
Men frågan är; var den boken tänkt att berätta om hur det ÄR, eller kanske mer tänkt som en bok om hur det BORDE vara?
 
För det är ju så jag skulle vilja ha det; att vännerna inte gör en grej över att det dykt upp ett homopar i vänskapskretsen.
 
Eller ta de gånger jag sitter och pratar med mina skrivarvänne roch vi läst någon bok där en kvinnlig författare skrivit om en manlig huvudkaraktär och säger "Det märks att det är en kvinna som skrivit det. Huvudkaraktären är alldeles för tjejig".
 
Men VARFÖR får inte en manlig karaktär vara kvinnlig?
Eller VARFÖR måste vi ens lägga in en könsaspekt?
 
Jo, för att man vill att boken ska vara trovärdig.
 
Men vad är trovärdigt?
Böcker är ju ofta hitte-på.
 
Eller som när jag nyligen läste om en författare som såg "kvinnliga läsare som gillar romantiska böcker" som sin läsarkrets.
Stänger man ute männen från att läsa hennes böcker genom att säga så?
 
Igår fick jag frågan av en vän vem som jag skriver för, vem är min läsare.
 
Och jag har alltid tänkt mig mitt tonårs-jag.
Och här blir det ju knepigt; för jag är ju tjej.
 
Men jag har aldrig tänkt att jag skriver för mig som tjej; jag har tänkt att jag skriver för mig som person.
 
Som en tonåring som bara trampar snett och behöver läsa om liksainnade.
 
När jag var ung läste jag böcker skrivna av manliga författare med manliga hududkaraktärer.
Och jag kände igen mig så mycket.
 
Mest i "Vi kallar honom Anna" av Peter Pohl.
Och i "Hjärtans fröjd" av Per Nilsson.
 
Jag tänkte inte på att böckerna handlade om killar.
Jag tänkte bara; det här är en bra bok som rör vid mitt inre och får mig att känna mig mindre ensam.
 
Så jag ska nog försökta tänka på att inte sätta kön på ord; ord är ord, könslösa.
Och jag tänker skriva böcker om killar som jag vill skriva dem, som jag vill läsa dem. För jag kan inte skriva dem annorlunda, hur jag än försöker.
 
Men jag vet inte riktigt om jag vill skriva böcker om en drömvärld där det är bättre än idag; där acceptansen är större. För det gör att jag känner mig lurad. Eftersom jag vet att verkligehten är konflikfylld.
 
Och även om böcker är hitte-på, vill jag känna igen mig.
Känna att karaktärerna/historien/miljörena SKULLE KUNNA vara på riktigt.
Som om den verkliga världen är större än det man ser.

När man växer

När jag var yngre hände det ofta att jag satt och hade djupa samtal  med vänner och drack te långt in på natten. Och många av dessa samtal bidrog till att jag lärade mig något nytt om mig själv/min ovärld/andra människor.
 
Tyvärr verkar vuxenlivet innehålla mindre av dessa samtal, i alla fall mitt liv.
Och jag saknar det. Så. Fruktansvärt. Mycket.
 
Men det blir svårt när man bor på en ort där man inte känner någon annan och ens nära vänskap med bästa vännerna reduceras ner till artighetsfraser över telefon och ursäkter över att man inte hörs/ses oftare.
Då är det svårt att komma in på de djupa frågorna.
 
Men, så ibland, överraskar livet.
 
Inatt satt jag och pratade med en kille (man? karl?) som var polyamorös; den första jag någonsin träffast som pratar så öppet om det.
Jag var full av nyfikenhet, och han delade med sig.
 
Kan man vara förälskad i flera personer samtidigt?
Kan man ha flera sexpartners?
Kan man ha ett barn man är pappa åt, bo ihop med en annan människa, ha sex med en tredje?
Kan man längta efter tvåsamheten?
Kan man fördela sin kärlek på andra flera människor utan att svartsjukan tar över?
 
Klockan var två på natten när vi (läs: min fästman) tyckte att det var dags att sova.
 
Och jo, det var väl dags.
Men jag kände mig inte det minsta sömning.
 
Låg sedan i sängen och försökte få en bild av detta liv; så annorlunda från mitt eget.
Så likt mitt eget.
Det finns så många sätt att älska.
Och jag började se personer framför mig, började höra röster.
 
Och jag insåg att det för mig mycket är nyfikenheten som driver mig framåt.
Jag är jag.
Jag hara bara ett liv.
Jag kan inte leva om det jag redan gjort.
Jag har ingen aning om vad som ligger framför mig.
 
MEN jag är så nyfiken på hur det är att inte vara jag.
Att vara homosexuell.
Att vara svart.
Att vara starkt troende.
Att vara förälskad i flera personer samtidigt.
Att vara kille.
 
Vad är det som är lätt?
Vad är det som är svårt?
 
Det är det som driver mitt skrivande framåt.
Vad är det jag ännu inte upptäckt?

Ordet är ditt!

- en blogg om skrivande

RSS 2.0