Jag var född redo!
Okej, "vi går ut vid typ sju" är inte samma sak som "just nu är klockan över halv åtta och vi har ingen aning om när vi egentligen kommer gå ut..."
/Mvh tröttnat-på-att-sitta-på-café-och-vill-"gå ut och ta en öl"
Det förlovade paret
Eller som min kusin sa:
Det förgiftade paret.
Ps. Känns som jag är inne i en matkoma som jag (kanske) kommer kunna ta mig ur lagom till nyår.
Jul är som bäst med familjen
Denna dagen innehöll allt:
- Ett dignande julbord (jag fick beröm för den vegetariska grönkålsgratängen)
- En soffa fullt av människor som pratade med i replikerna till Kalle Anka (en kusin gjorde till och med ljudeffekterna)
- En soffa fullt av människor som sov i slutet av Kalle Anka
- Hemgjort julgodis
- Systerkramar under fleesefilt
- Ett barn som klagade över att vi aldrig öppnade julklapparna (han är snart 21)
- Julgröt, utan mandel, men som fick besök av en skumtomte i stället. Som substitut.
- Klappar, klappar och åter klappar.
- Sms från diverse mer eller mindre kända människor
- Tomtebesök
- Familjespel där pappa konstant klagade över att vi var tvugna att spela, men var med ändå
- Snö!!!
Saknade syster nummer två, men kusinerna funkade oväntat bra som stand in.
Nu är det sängen innan julfirandet fortsätter imorgon.
Mm. Sängen...
Kära mamma och mormor
På annandagen ska ni komma hem till mig och min nya lägenhet och äta lunch innan ni drar vidare till Småland.
Jag gissar att ni då kommer gå runt och kommentera hur nära jag har till allt, hur fräsch lägenheten är och hur glada ni är för min skull. Gör gärna detta, för all del.
Men ni kommer säkert också lägga märke till att mina gardiner i sovrummet och vardagsrummet är för långa och går ner i golvet.
Innan ni kommenterar detta vill jag bara säga:
Kom ihåg det här ögonblöicket när jag blir stor, känd författare. För att fålla upp gardinerna är precis en sån grej jag valt bort till förmån för att skriva på mina romaner.
Okej?
Tack till er båda.
Välkomna!
Who am I kidding...?
Kände mig sjukt hipp när fästmannen såg upp från datorn när jag tog på mig ytterjackan.
Han: Vart ska du?
Jag: Och träna!
Pussa honom på kinden och gick sedan ut.
"Danse fusion" stod på schemat. Aldrig varit på ett sånt pass tidigare. Men tänk att 20 kvinnor i alla åldrar står och dansar loss i alla möjliga dansstilar; magdans, salsa, samba, bollywood, reggeton... Och allt på en timme!
Efter vi dansat en stund ser jag mig omkring och inser att jag är 1. blekast och 2. smalast i rummet.
Alla andra såg så kvinnliga ut med sina kurvor och såg ut att ha en egen sol som liksom sken innifrån.
Bara därför var jag tvungen att ta ut rörelserna rejält när jag skulle skaka rumpan (som jag inte har) eller skaka brösten (som jag inte har).
Måste sett helt sjukt ut.
Men kul var det!
God Jul!
Jag brukar inte ta pauser från bloggandet, men jag tänkte göra ett undantag.
De två förlagen har meddelat att de inte kommer höra av sig förrän efter nyår och jag tänkte då ta chansen att börja skriva på manus nummer tre. Jag har skrivit råmanus på en månad tidigare, så jag kanske kan lyckas med det igen.
Så, förrutom att skriva manus tänkte jag pyssla med följande:
- träna
- läsa massa böcker
- fira jul med familj, kusiner och fästman
- krama massor på min minsta syster som kommer hit över jul
- krama lika mycket (om inte mer) på fästmannen
- upptäcka närmsta simhall
- undersöka biblioteket
- fika med vänner
Hur ska jag hinna med?
Och då har jag inte ens tänkt på nyår än; det är ett stort svart hål.
Ja, ja.
God jul på er!
Önskelista
Så, nu börjar julen verkligen närma sig.
Tänkte därför ge en kort önskelista på böcker (om någon känner att de vill köpa mig något lite extra)
- Så gör jag: konsten att skriva av Bodil Malmsten
- Bridge of Clay av Markus Zusak (författare till Boktjuven)
- Valfritt av Amanda Lind (aka Johanna Nilsson). Förslagsvis Francys evangelium
- Styggelsen av Amanda Hellberg (jag veeeet, jag är SÅ efter)
- Konsten att skriva en bestseller av Lina Wennerstam och Katarina Lagerwall
- En man som heter Ove av Fredrik Backman
- Miss Mary Bennets självständighet av Colleen McCullough
- Vad som av Jules Hardy (utom Mister candid, den har jag redan)
Vad önskar ni er?
Ps. Kommer på massor jag vill ha som inte kommit ut än, så får väl återkomma med en lista med vad jag ser fram emot att läsa under 2013.
Vissa dagar...
Delete.
Annat magiskt
Min far!
Min dator gick sönder i torsdags morse (gör den inte ALLTID det när jag är inne i sista redigeringsfasen på ett manus?).
På fredagskvällen försökte jag starta den igen. Skärmen var svart.
Om du tar disken, så kollar jag på datorn, sa pappa.
När disken var klar hade han lagat datorn.
Magi!
Trots att de inte är röda och glittriga...
... men jag tror mina skor är magiska.
Jag har varit så trött i huvudet nu i november. Fått huvudvärk flera gånger och känt mig totalt stillastående på jobbet. Kommer ingenstans.
Tills igår.
Allt bara funkade!
Jobbet gick skitbra och det var som att ALLA var på lite bättre humör än vanligt. Kändes som det var länge sen det skrattades runt fikabordet t ex.
Och efter jobbet åkte jag med en arbetskollega hem. Fick träffa hennes lilla familj och äta risotto. Himla bra avslut på dagen.
Så, förlag, nu är det okej att höra av sig.
Jag har införskaffat de magiska skorna.
Ni kan inte ge mig dåliga besked.
Mu-haha!
i-lands matematik
Jag var nere på stan efter jobbet och köpte mig ett par vinterskor.
Och eftersom jag var så duktig och faktiskt hittade ett par (för drygt tusenlappen) beställde jag en klipptid och köpte en macka på subway för att belöna mig själv.
Boråshäng med Linköpingsbor
Trots novemberrusk har jag haft en helt underbar helg!
Min bästa killkompis var och hälsade på i Borås med sin fästmö. Visade sig att de är ett riktigt kul par att umgås med för mig och Anders. Vi åt god mat, gick promenad i Borås, såg på massa bra film och skrattade sjukt mycket.
Sedan pratade vi en hel del om det kommande bröllopet för min vän och hans fästmö. Jag har tidigare blivit tillfrågade om jag skulle vilja vara toastmaster på deras middag. Vilket fick mig att nästan börja att grina. Nu frågade de om Anders ville toasta tillsammans med mig. Perfekt!
Det kommer bli årets fest 2013!
Men jag hade ju goda intensioner
I söndags: Jag storhandlade massa mat och var sjukt nöjd över att jag bara skulle äta vegetariskt i veckan.
Igår kväll: Jag stekte falukorv.
Skyller på att jag tränade igår och kroppen kände ett plötsligt behova av kött. Typ.
Chockad!
Vaddå, BRUKAR det vara såhär mörkt?
Och kallt?
Jag har inge minne av det från förra året...
Kanske är det annorlunda i Göteborg än Borås...?
Åkte hem från jobbet med bultande huvudvärk. Migrän på g?
Lyckades ta mig till Sportlife där jag tänkte fixa träningskort. Så dags.
Och så visade det sig att jag kunde få en prova-på-månad för 100 kr. Ja tack!
Sedan släpa jag mig hem.
Och min sambo-särbo-pojkvän hade diskat! Och gått ut med soporna!
Jag tänder ljus och plottar lite.
Och planerar veckans träning. Migrän, skingra dig!
Vad har ni för er?
Ni vet hur det är...
Jag skulle ner på stan och köpa ett par vinterkängor.
Kom hem med:
- fyra par strumpor (extra långa, såna som slutar vid knät, värmer bra om vintern)
- deo
- mascara
- underlakan (2 st)
- volymgrej till håret
- två kassar med mat
Så att...
Negerslakt?
Igår skulle jag och min sambo-särbo-pojkvän åka från Borås till Göteborg. Klockan var typ... tio (?) på kvällen. Så vi hoppar på en överfull buss vid Knalleland för att ta oss till rececentrum. Bussen är full av hormonstinna, fulla gymnasieungdomar som tycker det är en förträffligt bra idé att ropa "HORA!" och slå i bussens väggar/tak samtidigt. Jag och min SSP står längst fram vid chaffören och skakar på huvudet åt det hela. Ungdomar, liksom...
Sen kliver ett gäng av dem av och vi får möjlighet att ställa oss lite längre bak i bussen, ni vet platsen som är avsedd för barnvagnar.
Och när vi står där så börjar några av dessa killar (typ sju?) ropa:
"VIT MAKT, NEGERSLAKT!"
Och först tänker jag "Men Guuuud, väx upp!".
Sen inser jag att de egentligen står och skrikar om min SSP, Anders. Han är mulatt. Och det hela blir så surrialistiskt. Sju småkillar är så dumma att de skriker att han borde slaktas, men så pass smarta att de fattar att de inte ska försöka slå ner honom (de håller sig på bra avståd). Man bråkar inte med en bredaxlad kille på 1,93 i onödan.
När vi sen ska kliva av inser en av killarna i detta högljudda gäng att vi ska av samtidigt; "negern" och "negerhatarna". Och jag tror han blir rädd. För ni är på väg ut genom bussdörren så vänder han sig plötsligt till min SSP och bara:
- Hej, hej!
Smart kille där. För om man hälsar på "negern" minskar man nog chanserna att bli nedslagen.
Suck.
Jag har varit tillsammans med Anders i snart två år och aldrig riktigt uppmärksammat problematiken runt hans hudfärg förut. Jag vet att vi pratade lite om det då Anders åkte fast i säkerhetskontrollen när vi skulle flyga till Stockholm en gång. Förklaringen: "Hans bok i resväskan såg konstgt ut". Yea right...
När andra ropar negativa saker om mörkhyade (typ negerjävel eller nåt annat klyftigt) så brukar jag inte reflektera över det; jag är inte medveten om att det är min SSP de pratar om. För mig är hans hudfärg inte relevant, alltså ser jag den inte. Eller ja, jag älskar den, men jag ser inte problemet med den.
Vad vill jag egentligen säga med allt det här?
Att jag tycker det är tråkigt. Jag tycker det är tråkigt att vi lever i ett samhälle där tonåringar kan skrika ut ordet "negerslakt" utan att reflketera över vad de egentligen säger.
Jag tycker också det är svårt att veta hur JAG ska reagera. Jag menar, orden gäller ju inte mig personligen, men det gäller en av de viktigaste personerna i mitt liv (så då gäller det typ indirekt mig).
Vad ska/borde jag göra?
I detta fall gjorde jag inte så mycket. Höll Anders i handen, ignorerade killarna så gott jag kunde och ja... jag kan ha himlat med ögonen någon gång.
Borde jag ställt mig och ropat:
Svart makt, rasseslakt!
Bara för att?
Tror inte det hade hjälpt.
Jag kan bara hoppas att när mina egna barn växer upp så behöver de inte genomleva samma sak som min SSP. Men OM de gör det, vad ska jag säga till dem?
Shit va långt detta blev, men som sagt, situationen var så surrealistisk.
Vaddå, SÄGER människor verkligen såhär?
Tydligen...
Borta...
Jag går kurs i Stockholm den här veckan. Jobbet betalar resa, kurs och hotell. Känns så lyx. Åka iväg, träffa massa kul folk och lära sig massa nya saker.
Och så inse att världen är liten...
Ena föreläsaren kommer från Kalmar, har haft samma handledare som min sambo (på GU i Göteborg) och gift sig i kyrkan i min hemby (Småland igen). Prästen som vigde honom och hans fru är min gamla konfirmationspräst. Weird...
MEN jag hinner med att skriva lite också.
Precis innan jag lämnade jobbet i måndags fick jag mail från Kajsa, min förstaläsare.
Hon har läst mitt manus och hade lite kommentarer.
Tidigare har jag haft problem med:
- För många konflikter som gör att läsaren tappar den röda tråden och har svårt att veta vad som är huvudhistorien
- Ojämnt språk som växlar mellan ungdomligt och vuxet
Kajsas kommentarer: Språket flyter och konflikterna är tydliga. YEY!
Sedan hade hon hittat lite andra smågrejer som behövde arbetas om (en karaktär som var lite för mesig, slutet gick lite för fort, en person som borde reagerat lite starkare på en viss sak). Smådetaljer!
Detta kommer gå SÅ BRA!!!
Heads up!
Om du inte känner mig och plötsligt får för dig att ringa mig...
Ring INTE på vanlig jobbtid. Och lämna INTE ett meddelande på min mobilsvarare.
En person som precis passerat tre månader med ett manus inne på förlag och väntar på besked får hjärtattack av sånt.
Ring gärna, men på kvällstid eller helger.
Tack!
Landet alltså...
I våras insåg jag att jag inte längre kunde ha kvar mina katter; min allergiska sambo mådde inte så bra.
Under sommaren har jag pratat med alla jag känner, men inge napp.
Jag har satt upp lappar på jobbet, ingen ringde.
La ut annons på blocket och ja... hade två par som hörde av sig, men magkänslan var inte rätt och ingen av dem dök upp för att titta på katterna.
Istället ringde jag katthemmet hemma i småland som hittat en pensionerad dam som är i behov av katt.
Jag har pratat med henne i telefon och ja, BRA magkänsla.
Idag pratade jag med henne igen. Och hon bara:
Min ekonomiska rådgivare kommer från samma samhälle som dina föräldrar. Och hon känner dem! Så behöver du veta mer om vem jag är det bara att dina föräldrar frågar henne.
Mm. Just det.
*ler snett*
Flytten avklarad!
Ni vet hur det är.
Man packar ihop hela sitt bohag i lådor. Flyttar alla dessa lådor + diverse möbler. Sedan börjar man packa upp.
Och först känns det lite jobbigt för man kommer ingenstans i lägenheten. Sedan släpper det plötsligt och man börjar kunna skymta fönstrena. Så går man och lägger sig.
Sover, och vaknar med träningsvärk i var enda muskel som man glömt bort att man hade. Sedan packar man upp lite till. Här någonstans börjar man bli riktigt nöjd. Det ser nästan ut som någon faktiskt bor här.
Och därefter går man och köper "lite grejer". Kommer hem och sitter i några timmar och svär över den där jäkla skostället som verkar omöjligt att montera ihop och den där taklampan som tog evigheter att få upp, bara för att man sen ska inse att kontakten åkt och den måste monteras ner för att trycka dit igen. Nu börjar det också bli stökigt igen; kartonger från nya grejer som man ännu inte vet vart man ska kasta någonstans.
Katterna tycker jag är skittråkig och jag är irriterad över att jag inte vet vilket förråd som är mitt (dvs kan inte få bort kartonger som jag vet att jag inte ska pcka upp just nu).
Visst är det härligt att flytta?
Ps. Jag älskar min nya lägenhet. Perfekt storlek och nära till allt. Idag GICK jag och pojkvännen och köpte en ny tv (46 tum) och GICK sedan hem med den. Detsamma med grejerna jag köpte på Claes Olsson, Chilli och Ica. Imorgon blir det sovmorgon. Yey!
