Jag har väldigt svårt att hitta ord för min lördag.

 

Det var ny färg i håret, bubbel och jordgubbar, ringpanik,  sushi i solskenet, tipspromenad, fakirövningar, citronpaj med maräng, konstnärlig avbild av fästmannen, ringpanik igen, paketöppning, pussellösning, linedance, fest med massa god mat, earth hour, kort togs igen och igen och igen, mer linedance och så avslutades den med en natt på lyxhotell.

 

Det var min möhippa.

Och den var perfekt.

Tack alla som var där!

 

Extra tack till:
Kajsa - för att du satt bollen i rullning

Leon - för pedagogisk ledning under fakirövning och stadigt grepp när jag hade ögonbindel

Gustav - för att du fixade tillbaka ringarna jag tappat bort

Love, Filippa och Svenne - för att ni lämnade era städer/länder(!) och förgyllde min dag

Therese - För perfekta presenter och boende

 

Tillägg:

Mia - för du håller koll på/underhåller min sambo

Dam-dam-da-dam!

Dam-dam-da- dam!

Dam-dam-da-da-da-da-da-da-da-dam!

 

Saker som man plötsligt får för sig att göra bara för att man ska gifta sig:

 

Skaffa linser.

 

As it turns out, jag är en "naturbegåvning" när det gäller att sätta i och ta ut dem.

Ibland har man svackor.

Så är det bara.

 

Och ibland får man tvinga sig ur dem.

Med våld.

 

I helgen åkte jag och fästmannen till Oslo för att träffa hans släkt.

Och eftersom vi skulle sitta på buss 3,5 timmar x2 så tog jag med mig skrivboken.

 

Och så skrev jag.

 

Sedan dess har jag skrivit.

Varje morgon när jag åker till jobbet tar jag fram skrivboken och skriver några sidor.

Ibland blir det fyra, ibland åtta. Ibland två.

 

Men jag skriver.

 

Kollega: Har ni hört att det är 10 % socker i grönt te?

Alla andra: Va? Nej! Oj!

Jag: I påste eller löste?

Kollega: Ehh... hm... jag... vet inte...

*pinsam tystnad*

Några minuter senare börjar hen prata om socker i grönt te igen.

Jag: Var det tillsatt?

Kollega: Hmm?

Jag: Sockret, var det tillsatt socker?

Kollega: Hmm... jag vet inte...

*pinsam tystnad*

Dagens kommentarer från skrivkursledare:

 

 

Okej. Nice!

"Unik" måste ju vara en av de finaste komplimangerna man kan få.

 

Och sen:

 

Ehh... Ja-ha?

 

Alltså, jag fattar. Det är en komplimang, jag fattar.

Och jag vet, det är en målgrupp han pratar om.

Men jag har en rätt kluven relation till Twilightserien.

 

Jag blev besatt av böckerna; ja.

Stephanie Meyer är en fantistisk berättare; ja.

Var historien unik; nej.

Har hon ett fantastisk språk?

Nej.

Defenitivt nej.

 

Samtidigt, vilka läste Twilight?

Typ varenda tjej på jorden.

Så... betyder det automatisk att om jag hittar ett förlag kommer jag tjäna miljoner?

Skrev en helt ny scen nu ikväll.

Var länge sedan jag gjorde det sist.

 

Men den blev bra.

Och lång (!)

 

Det firar vi med en chokladbeskvi.

Jag önskar att jag hade varit lite mer aktiv här den senaste tiden.

 

Så jag kunde berättat om dagen då allt gick åt helvete för fästmannen och han kom hem mer avslappnad än någonsin; hade köpt present till mig och vi gick på spontandejt på kulturhuset och lyssnade på Lena Sundström som pratade om sin nya bok "Spår". Den handlar om avvisningen av egyptierna som var terrormisstänkta 2001. Och det jag tar med mig därifrån är Lenas ord: Vi kan alla göra misstag och fatta fel beslut. Det är vad vi gör efter misstaget som defnierar oss.

 

Eller så skulle jag kunna berätta om när Nils Horner blev mördad i Afganistan och jag satt klistrad vid radion hela dagen och lyssnade på rapporteringen om hans mord och hans kollegors hyllning.

 

Eller skulle jag kunna säga att jag läst "En bit av mig fattas" som handlar om 11:e september och var... fantastisk. En bok skriven om en landssorg som generationen efter mig inte kan föreställa sig. Läs den!

 

Eller så skulle jag kunna skriva om svårigheten med att hitta en fantastiskt snygg bröllopsklänning och att sedan hitta "fantastiskt snygga" accecorarer till den.

 

Eller om min frustration över att jag inte hinner skriva. Och att jag måste acceptera det just nu.

Att planera bröllop, gå skrivkurs, hålla i skrivkurs, träna, odla balkongväxter och baka chokladbeskvier tar sin lilla tid.

Uppenbarligen...

 

Ibland önskar jag att jag bara kunde tanka över mina tankar direkt från hjärnan in i datorn så jag slapp själva skrivandet.

För tre veckor sedan skickade jag in ett manus till förlag.

 

Och precis som vanligt när jag lämnar ifrån mig manus så uppstår ett vaakum, ett ointresse, en trötthet.

 

Och varje gång blir jag lika förvånad.

 

Men hallå!? Jag älskar ju att skriva - varför vill jag inte nu?!

 

Påminner lite om när jag varje månad känner mig tjock, ful och oälskad och sen- jaha, var det dags för mens...? Den här månaden också?

 

Så, jag har haft mina tre veckor av lite...depp.

 

Jag har läst massa, jag har tränat, jag har planerat bröllop, jag har gått skrivarkurs och jag har hållt i skrivarkurs.

Och nu ikväll bara "Ja, just det, jag har varit här förut".

 

Som om hjärnan plötsligt bestämde sig för att komma tillbaka.

Synd att den glömde lämna en lapp när den stack bara.

 

Så... Nu är jag skrivsugen igen. Känner mig pigg. Vill framåt.

 

Detta manus måste vara klart i maj, så nu kör vi!

 

En fin stund.