Jag står helt still.

 

Håller på att hjälpa en vän med hennes manus. Tycker det är himla kul; att läsa en annans manus och fundera över vad som är bra och vad som skulle kunna göras bättre är för mig väldigt utvecklande.

 

Så, just nu skriver jag inget själv. Men jag ska sätta igång nästa vecka igen.

Tänkte försöka komma in i skrivrutinerna ordentligt. Har ju ett manus som jag pausat mitt i. Inte okej!

 

Sedan har jag ett nytt projekt som jag verkligen tror skulle skriva sig själv.

Gräv där du står.

Då behöver man inte tänka så mycket.

 

Tihi!

Ska vi prata lite om det?

 

Sedan jag började klippa mig kort, sådär sju (?) år sedan, har jag hittat EN frisör som är riktigt duktig på att klippa mitt hår. Henne har jag gått hos de senaste åren. I Göteborg.

 

Nu när jag flyttat blir det ett stort projekt att försöka hitta en tid som skulle passa mig/henne för en klipptid. Så jag tänkte ge Borås en chans.

 

Första försöket gick...sådär.

Min snélugg blev klippt typ rak. 

 

Idag gick jag in i salongen för försök nummer två. Och det var massa krångel med min bokning (den kom bort!), så de bad massa om ursäkt och fjäskade som fan. 

 

Sedan började tjejen klippa. 

Redan där känner jag mig orolig. 

Min frisör i Göteborg klipper inte mitt hår, hon skär i det. MED KNIV! (Låter coolare än vad det är)

 

Men jag säger inget.

Har berättat hur jag vill ha det (kort i nacken, uppklippt och snélugg) och vad som är mina problemområden (mitt hår står rätt ut om det blir för kort, jag har inget självfall och två vivlar precis vid vardera tinning).

 

Det går en stund. 

Så ser jag paniken komma krypande i frisörens ögon.

- Brukar... brukar frisörer ha problem att klippa ditt hår?

Hmm. Ja, alla utom min Camilla i Göteborg, hon tyckte det var kul, såg det som en utmaning och jag gick alltid därifrån nöjd.

 

Och idag gick jag från frisören... inte nöjd.

 

Jag fick säga till henne att jo, jag vill ha det ännu kortare i nacken. Och hon fick minsann ta ännu mer på luggen.

 

Panik i hennes blick.

 

Jag gav upp.

Betalade och gick hem. Kände att luggen ändå blev rätt snygg.

 

Tittade mig i spegeln hemma. Det är HELT ojämn. Bad fästmannen kolla nacken. Ojämt där med. Great...

 

Så, imorgon ska jag tillbaka och klaga, sen ska jag nog ändå pussla ihop en tid med min frisör i Göteborg.

 

Ytterligare lärdom:

Om du vill ha en speciell typ av frisyr och ber att få bli klippt av den som är bäst på den frisyren (i mitt fall kort frysir).

Om hon du bokar med svarar:

- Ehhh... Alla här är lika bra...

Då ljuger hon. Då ska du inte klippa dig där, okej?

 

Om du frågar Argentinas fotbollslag vem som är bäst på att sätta bollen i mål så svarar inte tränaren:

- Ehhh... alla är lika bra.

 

Just saying.

Förra veckan var jag en ynklig snorhög.

 

I helgen hade jag Syster-besök.

 

Nu är jag SÅ redo att ta tag i saker igen.

 

Jag är frisk *host, host* och så redo!

Nu är det ju typ ljust om mornarna och jag har hört att det kommer plusgrader i veckan.

Och snart är det mars!!!

 

Händer roliga saker på jobbet också.

 

Längtar efter att skriva... Nu. När som helst nu.

Jag hade planer på att skriva något bra pm skrivande.

 

Men kropp samarbetar inte riktigt.

 

Igår när jag vaknade jag hade jag ont i ögonlocken.

Visste inte ens man kunde ha det...

I morse: frisk som en nötkärna och redor för en ny veckas jobb.

 

Nu: ligger under dubbla täcken i soffan, fryser och har ont i hela kroppen. Och hostar.

 

Happ.

Måste bli frisk till på torsdag, för då kommer syster-yster på besök.

Hör du det imunförsvaret?!

Avrapportering:

 

Att skriva D.D. går framåt.

 

Idag har jag skrivit på bussen till jobbet, på bussen från jobbet och ytterligare lite till här hemma. Det känns plötsligt som projektet fått upp farten.

 

Jag = glad.

 

Och det här med att skriva för hand verkar funka för det här manuset. Jag tycker inte jag stannar upp lika mycket som jag gjorde när jag försökte skriva det på dator.

 

En av de bästa sakerna med att skriva för hand: jag kan inte räkna ord.

En av de sämsta sakerna med att skriva för hand: jag kan inte räkna ord.

 

Annars är jag räknaord-fanatiker. Att räkna ord är för mig som att känna in dagsformen och hur projektet tar sig. Om jag skriver för långsamt (för få ord i förhållande till tid) så finns de något som jag ifrågasätter med manuset. Då kan jag stanna upp och reda ut det.

 

Men att räkna ord gör också att jag ibland kan känna mig stressad. Att jag har svårt för att låta en scen ta tid att skriva.

 

Och när man skriver för hand tappar man (läs: jag) helt kollen på hur mycket jag producerar. Jag kan möjligen räkna sidor, men inte så mycket mer. Jag får en känsla av att det går fort framåt, frågan är bara om den är en illusion.

 

I mitt manus på datorn har jag 15 000 ord. De skrev jag innan jag körde fast.

 

Nu har jag skrivit en del för hand och tycker själv att "men jo, är det inte typ 15 000 ord jag skrivit för hand...?". Hur mina tankar överensstämmer med verkligheten har jag ingen aning om.

 

Jag sitter kanske här och tror 15 000 när det kanske lika gärna är 5 000.

 

Numera har jag alltid en målsättning på att komma upp i 50 000 ord när jag skriver manus. Än så länge har jag aldrig lyckats; jag hamnar närmare 45 000 ord. Ibland tänker jag att jag kanske borde sänka min övre gräns till 40 000 bara för att känna att jag når målet + kanske lite till. Men skulle jag göra det skulle jag säkert bara komma upp till 30 000 ord...

Jag tror jag gått de senaste månaderna och varit lite för lycklig...

Jag vet, låter rätt knäppt, man kan väl inte vara FÖR lycklig?

 

Nej, egentligen inte.

Och jo, det kan man visst!

 

När jag var yngre (tänk tonåren) var skrivande ett sätt för mig att överleva. Jag skrev dagbok varje dag och massor, massor av dikter. Då tyckte jag världen var ett hål jag blivit begravd i.

 

Som tur var tog jag mig upp. Och efter följde ett par år där jag var lite rädd för att skriva; tänk om jag inte kunde när jag mådde bättre. Men jag övade och lärde mig skriva med utgångspunkt från andra känslor; glädje, lust och kärlek. Jag började skriva manus på allvar.

 

Men de senaste månaderna har det varit så himla tufft. (Har skrivit X antal inlägg om hur jag provat olika metoder, men tyvärr har ingen fungerat speciellt långvarigt). Så jag var på väg att lägga ner det projektet (låt oss kalla det D.D.) jag jobbade med helt. Ta en paus. Det GICK ju bara inte.

 

Sen hände förra veckan (aka massa tråkiga besked) och plötsligt fick jag helt nya idéer. Fantastiska idéer!!! Formen till en ny bok tog form; och vilken bok sedan. En "gräva där du står" där jag också får chansen att visa på kulturkrockar och samtidigt döda en av karaktärerna.

 

Och när jag i några dagar hade klottrat ner massa idéer; karaktärsbeskrivningar, konflikter, små instick, namn, händelser.

 

DÅ började jag skriva på mitt D.D. -manus igen. Jag vet fortfarande inte hur det gick till.

Det går fortfarande långsamt. Och vem vet, det kanske bara håller i några dagar till.

 

Men i helgen hade jag flow. TVÅ gånger.

 

Det säger något.

 

Mer klister i baken så jag blir klar någon gång.

har ju ett nytt projekt som väntar...

- dammsugit

- lagat mat

- diskat

- skrivit några rader

- sett några avsnitt av en sci-fiserie

- postat fyra vadderade kuvert innehållande mitt ena manus

 

En helt vanlig söndag.

Av: Åsa Hellberg (2012)

 

Jag har tidigare läst Åsas debut "Casanovas kvinna" som jag tyckte var helt briljant. Den handlar om medbeoende, vilket för mig, öppande upp en helt ny förståelse för beteendet hos några av mina nära.

 

I "Sonjas sista vilja" är det inte alls lika allvarligt; här kliver läsaren rätt in i en romantisk komedi. Jag kan inte beskriva boken på något bättre sätt.

 

Sonja dör, hastigt och lustigt och allt hon äger (vilket visar sig vara mycket pengar, MASSOR av pengar) efterlämnar hon till sina tre bästa väninnor; Rebecka, Susanne och Maggan. Alla tre är i 50-årsåldern och ingen av dem är riktigt lycklig. Men för att få dessa pengar tvingar Sonja in väninnorna i liv de aldrig trodde de skulle leva.

 

Jag brukar ha svårt för böcker som ska vara humoristiska; ofta faller skämten platt och jag tycker inte att karaktärerna känns trovärdig. Men "Sonjas sista vilja" gillar jag verkligen. Den är oerhört lättsam, full av humor och värme; några oväntade twister och jag kommer på mig själv med att gråta i slutet.

 

Tycker också det är härligt att läsa om kvinnor som är runt 50 som inte är perfekta, men fortfarande är starka och har livsglädje. Och sexlust. Den är kanske något överdriven i vissa anseenden, men hell, det är rätt skönt att läsa om liv som verkligen inte liknar något annat.

 

Det enda jag stör mig något på är hur tillrättalagt allt blir i slutet; trots att jag som läsare redan från början inser att boken kommer sluta lyckligt. Det är samma sak som när man ser en romantisk komedi på TV:n; vi VET ju att de kommer få varandra till slut. Och när det gäller film kan jag ta det. När det gäller böcker har jag en mer fallenhet för att tycka om böcker som inte är så lyckliga. Men det handlar ju mer om mig, än om boken i sig.

För ett år sedan hade jag två bloggar; denna och en privat. Jag lade jag ner den privata och lät vissa delar flytta in bland skrivandet.

 

Jag satt och läste lite på min gamla blogg och snubblade över detta inlägg som skrevs i januari 2012:

 

 

Vad sägs om att all jävla skit fortsätter hända den här veckan?

Let it all out.

Typ.

 

Så resten av 2013 kan vara underbart?

Jag brukar inte prata om mitt jobb här, men...

 

Måndag: Min chef (som jag tycker väldigt mycket om) berättar att han slutar. Han jobbar februari ut.

 

Tisdag: En kollega (som jag tycker väldigt mycket om) berättar att läkarna hittat en tumör i hans mage.

 

Onsdag: Inget än. Men stämningen på avdelningen är rätt... låg.

 

Det är skönt att ha skrivandet att försvinna in i.

... jag upptäckte poeten Lina Ekdahl.

Filmen vi såg igår (och som fästmannen och jag redan sett en gång i fredags) var Cloud Atlas.

Ett tips; se den.

 

På det stora handlar den om reinkarnation; om att våra handlingar påverkar andra i vår omgivning.

 

Jag vet inte om jag tror på reinkarnation, jag är lite osäker å min religiösa tro (måste man veta?). Däremot är jag övertygad om att de val jag gör, de val VI gör idag, kommer påverka hur framtiden ser ut.

 

En del val vi gör är små; skjorta eller tröja, leverpastej eller ost, ta bussen till stan eller promenera. 

En del val vi gör är stora; hus eller lägenhet, plugga eller jobba, barn eller ej.

En del val vi gör är viktiga; ödmjukhet eller ignorans, respekt eller fientlighet, kärlek eller hat.

 

Jag tror på the butterfly effect och på att en droppe kan sprida ringar på vattnet. Det räcker med en människa för att göra skillnad.

 

Mina manus handlar om val. De handlar inte alltid om att välja rätt, att välja fel är mänskligt, men alla val får konsekvenser. Det är valen som definerar vilka vi är som människor.

 

Än så länge har jag inriktat mig på ungdomsböcker; för att jag tror att det är som tonåringar vi är som mest vilsna. Jag vet att jag var det. Det är som tonåringar vi tar de viktiga besluten.

 

Ska jag umgås med klasskompisen som kommer från Bosnien?

Ska jag fortsätta vara vän med X trots att hon precis berättat att hon är kär i en tjej?

Ska jag låta andra klanka ner på den nya tjejen bara för att hon vågar sticka ut?

 

Det är mycket identitet som skapas när man är tonåring. Och jag tror det vi har möjlighet att påverka varandra.

 

Jag tror att kärlek sprider sig.

 

Det är därför min mormor står upp mot sina väninnor när de börjar prata skit om invandrare.

Det är därför min mamma går i spetsen för att de asylsökande ska känna sig välkomna i min hemby.

Det är därför jag har så många homosexuella vänner att andra har svårt att tro att jag är straight.

Det är därför min 13-åriga lillasyster är med i en antimobbinggrupp på sin högstadieskola.

 

Kärlek sprider sig.

Ödmjukhet sprider sig.

Respekt sprider sig.

 

Vi är alla droppar i havet; låt oss dansa i ring.

Strålande solsken, klarblå himmel, 3 minusgrader.

Klockan är elva på förmiddagen och du möter upp en av dina bästa vänner på stationen.

 

Ni sätter er på ett café och dricker latte och snackar.

 

När latten är slut fortsätter ni till ett annat café (gåenden i solsken!) och äter räksallad till lunch.

 

När lunchen är slut drar ni vidare på en second-hand tur. Butiker med massa kul till låga pris. Och ni gör båda fynd-fynd.

 

Glada och upprymda går ni hem och lagar middag; laxbiffar med citronrisotto och avokado. Pratar med fästmannen som är den bästa.

 

Sedan ser ni en fantastisk film som är väldigt lång. Halvvägs krävs paus för att ta fram chokladmoussen med romsmak och koka lite kaffe. Sedan kan ni se klart filmen.

 

Ni skrattar massor. 

Livet känns sådär bra. I fas.

 

Underbart.