David Levithan X2

I somras läste jag Den andra Will Grayson (2011) som är skriven av David Levithan och John Green.
 
Och som jag älskade den boken!
Eller mest kanske; som jag älskade den ena Will Grayson!
 
Boken handlar nämligen om två killar som som båda heter Will Grayson och stöter ihop av misstag en kväll i Chicago. Den första Will har kärat ner sig i skolans coolaste och smartaste tjej, den andra slits mellan viljan att ta livet av sig eller att döda alla andra; den enda som förstår honom är Isac som han pratar med på internet om nätterna.
 
Och kanske hade deras vägar inte korsats mer än så, om det inte vore för Tiny Cooper; jättebögen som är den första Wills bästa kompis.
 
Boken berättas ur båda Wills perspektiv, de får varannat kapitel att komma till tals. Det som gjorde boken så bra förtom att den var rolig, rörande och hade oväntade twists var att det är så stor skillnad på de två olika berättarrösterna. Jag har försökt hitta info om författarna skrivit om varsin karaktär eller skrivit hela manuset ihop, men inte hittat något svar än.
 
Det enda som irriterade mig något var att det tog så lång tid innan de två olika Will faktiskt träffades. Känns ju som att det är DET mötet som faktiskt får händelserna att börja rulla.
 
Idag har jag läst ut David Levithans första vuxenbok; Liten parlör för älskande (2012).
Och detta är en sådan Nina-bok att jag knappt vet vad jag ska ta vägen.
Under bokens gång skriver jaget sig igenom alfabetet och under varje ord står det en text kopplad till ordet, men också till förhållandet med ett du.
 
Det är en kärlekshistoria som inte är utan hider och scenerna kommer knappast i kronologisk ordning.
Men de är så klockrena att de får mig att både skratta högt och nicka igenkännande.
 
T ex.
 
anakronism, s.
 
"Jag går och hämtar hästen och kärran", kan du säga.
Och jag svarar: "Och jag som trodde vi skulle ta svävaren!"
 
Eller:
 
rygga, v.
 
Det var jag som sa att vi borde flytta ihop. Och redan när jag uttalade orden insåg jag att det skulle betyda att det blev jag som fick skulden om alltihop gick snett. Sen tröstade jag mig med detta: Om allt gick snett skulle det inte spela någon som helst roll vems fel det var att vi hade flyttat ihop.
 
Eller:
 
överträdelse, s.
 
Jag ville inte veta vem han var, eller vad han gjorde, eller att det inte betydde något.
 
Eller:
 
epitet, s.
 
Jag tror det värsta du någonsin kallat mig var fittpropp.
"Menar du att jag ör en tampong?" frågade jag. "Är jag en tampong för att jag inte låter dig köra?"
Jag skrattade. Det gjorde inte du. I varje fall inte förrän du nyktrat till.
 
 
U-N-D-E-R-B-A-R-T David!

Jag ber om ursäkt

Ska man bli författare måste man läsa massa och skriva massa.
 
Skriva en massa är jag rätt duktig på.
 
Läser gör jag också.
 
MEN jag har inte lagt ut något inlägg om de böcker jag läst sedan i juli(!).
Och jag har läst en del bra sedan dess.
 
Inte okej.
 
Återkommer!

Jag gillar inte fantasy... men jag gillar fantasy.

Det är väldigt lätt att prata om vad man gillar/inte gillar när det kommer till bokgenres. Att dra alla böcker som påminner om varandra över en kant. 
 
Sanningen är ju aningen mer komplex.
 
Jag säger t ex att jag inte gillar fantasy. 
Samtidigt så har jag alla Harry Potterböckerna. Och jag sträckläste Twilight-sagan (även om jag önskar att jag hade varit en sån som kunde stå emot...). Och när jag som tonåring hade läst Ravennas dotter av Meredith Ann Pierce kunde jag inte lyfta en ny bok på flera dagar; slutet rörde mig på ett känslomässigt plan som gjorde mig helt oemottalig för nya böcker under en tid.
 
Så ja, sanning med modifikation.
 
Och under de senaste månaderna har jag läst ytterligare tre böcker med fanatsyinslag som har fått mig att ifrågasätta vad jag faktiskt säger att jag gillar/inte gillar.
 
Först läste jag Slottet av is (2013) av Janina Kastevik (http://bladdrabladdra.blogspot.se/). Och det är alltid svårt att läsa böcker av författare, vars bloggar man följt under en tid. Men trots att det "inte var min gengre" och att boken var skriven för 9-12 (vilket jag aldrig brukar läsa) flöt jag genom texten. Minna bor i en lägenhet med sin mamma, pappa och lillasyster. Pappan har ibland dåliga dagar och då måste hela familjen vara på sin vakt. En dag när pappa är på riktigt dåligt humör flyr Minna ut i hissen där han hon hittar en hemlig hissknapp som tar henne till landet Undrien. Undrien styrs av en ond härskare och det sägs att ett barn från en annan värld som kommer utan skor ska rädda dem. Minna. Men hur ska hon lyckas, hon är ju varken modig eller stor? Slottet av is var lättläst, skarpsint och hade en trovärdig ton hela vägen igenom. Jag förstår varför andra som läst boken säger att det märks att hon är inspererad av Astrid Lindgren. Och hur Janina porträtterar den ilska pappan och kärleksrelationen till lillasystern är helt sagolika.
 
Därefter läste jag Cinder (2012) av Marissa Meyer (okej, den är väl kanske lite mer science fiction, men fortfarande inte en typ an genre jag brukar läsa). Och jag gillade själva idén redan innan jag började läsa boken; sagan om Askungen (Cinderella) som är omskriven på ett nytt sätt. Och vilken historia sen då! Vi befinner oss på jorden, men långt fram i tiden; där mekanikern Cinder försöker stå ut med sin fostermor och acceptera att hon är annorlunda; en zyborg. Alla sagoelementen finns kvar; prinsen, balen, styvsystrarna, hjälpredorena (mössen är ersatta av en liten robot) och den tappade glasskon (i detta fall en mekanisk fot som inte riktigt passar Cinders kropp). Sedan finns det hela andra moment som inte alls finns mer i sagan; det hotar krig om inte prinsen gifter sig med drottningen av månen, det finns en pest som härjar i landet och som ingen vet hur de ska bota, och det finns en kärlekshistoria som bröjar långt innan någon bal. Boken är fantastisk och slutet är inte slutet. Bok två heter Scarlet och handlar om rödluvan, utspelar sig i samma värld. Ska läsa den så fort den kommit till bibblan.
 
Och bok tre, som var den största överraskningen; Besvärjelser och beskydd (2013) av Maria Fridner (som bloggar på http://debutantbloggen.wordpress.com/). Den skulle kunna hamna under både fantasy och chick-lit. Och chick-lit är också en sån där genre som jag inte är så förtjust i. Trodde jag, ja...
Huvudkaraktären Cecilia är självcentrerad och tycker om att fördriva tiden med att dricka vitt vin och ta sex med vem som råkar komma förbi. Den enda som faktiskt spelar roll i hennes värld är hennes mormor... som en dag plötsligt har försvunnit. Det tar ett tag innan Cecilia inser att hennes mormor blivit kidnappad, och inte av vem som helst av några vättar (!) Och en av dem berättar att Cecilias mormor är en fe. Och där någonstans måste Cecilia sluta med allt det där drickandet och ligga-runt-andet för hon har ju en mormor som behöver henne. Men det går sådär... 
 
Det som jag verkligen gillade med den här boken är hur de magiska inslagen kopplas samman med vår värld. T ex så finns det ett Fairy net på internet som fungerar som ett forum för feer. Där finns också ett Fairywiki som är ett wikipedia för feer. Eller att en av de onda vättarna lämnar ett facebookmeddelande till Cecilia. Jag som inte ens har Facebook tycker detta är fruktansvärt roligt.
 
Så... jag kanske får omvärdera det där med fantasy... 
Någon som har något annat bra tips på liknande böcker jag borde läsa?

Sonjas sista vilja

Av: Åsa Hellberg (2012)
 
Jag har tidigare läst Åsas debut "Casanovas kvinna" som jag tyckte var helt briljant. Den handlar om medbeoende, vilket för mig, öppande upp en helt ny förståelse för beteendet hos några av mina nära.
 
I "Sonjas sista vilja" är det inte alls lika allvarligt; här kliver läsaren rätt in i en romantisk komedi. Jag kan inte beskriva boken på något bättre sätt.
 
Sonja dör, hastigt och lustigt och allt hon äger (vilket visar sig vara mycket pengar, MASSOR av pengar) efterlämnar hon till sina tre bästa väninnor; Rebecka, Susanne och Maggan. Alla tre är i 50-årsåldern och ingen av dem är riktigt lycklig. Men för att få dessa pengar tvingar Sonja in väninnorna i liv de aldrig trodde de skulle leva.
 
Jag brukar ha svårt för böcker som ska vara humoristiska; ofta faller skämten platt och jag tycker inte att karaktärerna känns trovärdig. Men "Sonjas sista vilja" gillar jag verkligen. Den är oerhört lättsam, full av humor och värme; några oväntade twister och jag kommer på mig själv med att gråta i slutet.
 
Tycker också det är härligt att läsa om kvinnor som är runt 50 som inte är perfekta, men fortfarande är starka och har livsglädje. Och sexlust. Den är kanske något överdriven i vissa anseenden, men hell, det är rätt skönt att läsa om liv som verkligen inte liknar något annat.
 
Det enda jag stör mig något på är hur tillrättalagt allt blir i slutet; trots att jag som läsare redan från början inser att boken kommer sluta lyckligt. Det är samma sak som när man ser en romantisk komedi på TV:n; vi VET ju att de kommer få varandra till slut. Och när det gäller film kan jag ta det. När det gäller böcker har jag en mer fallenhet för att tycka om böcker som inte är så lyckliga. Men det handlar ju mer om mig, än om boken i sig.

Jag är världen

UNDER
 
Och den här
tunna huden
runt min kropp:
 
Räcker den för att dölja
vad jag känner
för dig?
 
 
 
BILD
 
Jag ritar aldrig längre
jag vet inte varför.
 
Kanske för att ingen
sätter upp teckningar
längre.
 
Kanske för att jag ser
världen runt omkring mig 
som den verkligen är
 
och det är
inget jag vill fästa 
på papper.
 
 
Båda dikterna kommer från Mårten Melins "Jag är världen".
 
Så himla bra med någon som tar dikten tillbaka till ungdomarna.

Läsåret har startat!

Och som det gick undan:
 
Så gör jag - konsten att skriva av Bodil Malmsten
 
Jag har aldrig läst något av Bodil tidigare, men insåg ganska snabbt att jag måste göra något åt det. Det känns inte som jag sitter och läser en bok, det känns som jag lyssnar till någon som berättar. Kapitlen är korta, underfundiga och lärorika. Och emellanåt dyker det upp några sidor med bara bilder (vilket är bra, det är då jag passat på att lägga boken ifrån mig för att kunna sova). Boken känns väldigt genomtänkt, samtidigt som Bodil ständigt ifrågasätter sig själv, vilket gör att jag samtidigt undrar... är hon färdig än? Jag tycker om Så gör jag väldigt, väldigt mycket. Men jag tänker också; detta är en bok för den vane skribenten. En nybörjare skulle nog ha svårt att förstå Bodils kast i texten; hur hon sätter upp regler för att bryta emot dem i nästa. Vilket också bara understryker det hon hela tiden säger; det är DIN text.
 
 
 
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (klassiker!!!)
 
Jag har länge varit en stor beundrare av herr Söderberg, enda sedan jag läste Doktor glas. Men det är först nu jag gett mig på att läsa något av hans andra verk. Boken handlar om kärleken mellan Lydia och Arvid; den är förbjuden och de kan inte få varandra. Lydia gifter sig med en annan man och Arvid hittar också, efter en viss tid, en egen fru. Men några år senare återförenas Lydia och Arvid av en slump och de kan inte låta bli att inleda ett förhållande.
 
I slutet av boken berättas det om att när Hjalmar skrev Den allvarsamma leken så kom han bara sig för att skriva första scenen. Reseten av boken skrevs långt senare. Och detta tycker jag märks. Jag blir förvirrad av berättarperspektivet och vet först inte vem som egentligen berättar historien. Jag känner inte heller att historien fångar mig på det sättet som Doktor glas gör. Hindrena finns där, men jag upplever inte att jag får KÄNNA när jag läser boken. Får nog läsa Dokotor glas ett varv till för att uppleva lite himmel.
 
 
 
Konsten att skriva en bästsäljare av Katarina Lagerwall och Lina Wennersten
 
Enda sedan jag avr på ett seminarie som Katarina och Lina höll på bokmässan för 1,5 år sedan har jag velat läsa boken. Och i mellandagarna klickade jag hem den från Tidningen Skriva
 
Författarna i boken har tittat över den svenska bokmarknaden och försökt utröna varför vissa böcker säljer mer än andra och vad de har gemensamt. Jag ska säga att jag var något tveksam när jag började läsa; det blir ibland mycket fokus på deckare och deckare är inte riktigt det jag läser... Men ju längre jag kom in i boken, desto mer uppskattade jag den. Visst domineras den av våra deckar krungar/drottningar, men det är för att deckare är det svenska vill läsa om just nu. Vad säger att det kommer vara detsamma om tio år? Om tjugo? Konsten att skriva en bästsäljare är uppbyggd av rent statistiska undersökningar och intervjuer och tips från bästsäljarförfattare. Det finns många citat jag skrattar högt åt (inte minst Guillou och Leif GW Persson, och då har jag inte ens läst deras böcker). Och så är det skönt att se att även "de bästa" har dåliga dagar och kämpar mot skrivkramp. Konsten att skriva en bästsäljare är en underhållande bok även om jag inte uppever att jag lär mig något nytt med den. Men det kanske man inte alltid måste...?
 
 
 
Elin under havet av Sofia Malmberg
 
Sofia Malmberg var nominerad till Augustpriset med Elin under havet. Kort sagt är det en grafisk roman för ungdomar (+11 år) som berättar om en flicka som blir utsatt för övergrepp och hur hon gömmer sig "under havet".
 
Det som verkligen slår mig när jag läser är dels hur Sofia har utnyttjat mörker och ljus i bilderna för att fånga Elins känslor, men allra mest hur mycket tystnad det är i boken. Det SÄGS inte så mycket karaktärerna emellan, men kanske är det inte heller det som är viktigt. Bilderna i boken är komplexa, till den grad att jag ibland kan ha svårt att förstå vad de betyder. Men jag tror inte det är detaljerna som är viktiga, utan känslan de förmedlar. 
 
Jag tror att boken i sig kan vara ett bra hjälpmedel för att få barn/ungdomar att prata om något så jobbigt som övergrepp. Däremot saknar jag att Elin på slutet berättar för någon vad som hänt. Hon säger ifrån till sin mamma, vilket inte är något hon brukar, men jag skulle vilja att någon SÅG henne. Kan hända hade det hela blivit för övertydligt, men när det gäller något så hemskt som övergrepp; vågar man chansa?

Läsåret 2012

Överallt på skriv- och bokbloggar har det skrivits om hur personens läsår har varit. I många fall har man pratat om antalet böcker. På vissa ställen angett favoriterna.
 
Jag måste säga att för mig var läsåret 2012 en stor besvikelse. Det var så många böcker jag verkligen såg fram emot att läsa, men som bara gjorde mig besviken. Egentligen var det nog bara tre böcker som jag kände att jag skulle rekommendera till andra:
 
Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo
Kärleken av Jonas Gardell
Så gör jag av Bodil Malmsten
 
Känns lite deprimerande att de bara är tre... Så jag tänkte blicka framåt istället.
 
2013 är året då jag ska läsa mer klassiker. Kanske därför 2012 gick så snett, tror jag inte jag läste en enda klassiker trots att jag har ett helt gäng stående i hyllorna. Så klassiker. (Jag menar, jag ÄLSKAR ju klassiker!)
 
Jag tänkte också återvända till bibilioteket. Var länge sedan jag faktiskt utnyttjade det på riktigt (tänk om jag glömt hur man gör...?). Har en lista på böcker jag vill kolla in.
 
Sedan har jag ett helt gäng böcker som ges ut under 2013 som jag ser fram emot.
 
Debutanter
Solviken av Annika Estassy Lovén (mest för att hennes blogg är så trevlig. Och för att jag träffat henne. Och hon var trevlig då.)
Jag biter i apelsiner av Annakatrin Thorburn
 
Andra boken
Fågelbarn av Christin Ljungqvist
Fågelhuset av Ester Roxberg
(Vad ÄR det med människor och djur i titlarna? Fast jag ska inte klaga, människorna kan ju skriva...)
 
Övrigt
Inte nu (om det nu blir titeln) av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo
 
Åh, gud, det känns som jag glömt någon...
 
Funderar på om jag också borde läsa lite mer "vuxen" litteratur, bara för breddens skull. Eller kan jag räkna klassiker till den kategorin?
 
Det tycker jag. Vi säger så.
 
Uppdatering:
Jag VISSTE att jag hade glömt något.
Debutant
Slottet av is av Janina Kastevik
 
Uppdatering 2:
När man (läs jag)  väl kollar i bokhyllan... Shit va många klassiker jag har och så många olästa! (många lästa också, men olästa... Hur tänker jag?)
 
Uppdatering 3
Borde se mer romantiska filmer/serier som utspelar dig i någon vacker historis miljö där kvinnorna bär eleganta klänningar och männen alltid verkar ha på sig stövlar.  Bra plan!
 
 

Jellicoe Road

Av: Melina Marchetta (2006)
 
Kom ni ihåg för något år sedan när denna bok var värsta snackisen?
Ja, jag är lite efter. Skaffade den först nu i höstas då den blivit översatt till svenska.
 
När Taylor var elva år blev hon övergiven av sin mamma vid 7-eleven. Hon blir satt på Jellicoe internatskola och omhändertagen av Hannah som bara grälar på henne. Flera år senare blir Taylor vald till ledare i territoriumkriget gentimot jellisarna och kardetterna. Men under tiden förvinner Hannah och delar av en historia som hon tidigare skrivit ner kommer i nytt ljus. Kan det vara så att allt som Hannah skrivit ner faktiskt stämmer? Kan det vara så att det i den historian finns svaret på vem Taylors föräldrar verkligen var? Och vem var det som startade terriotoriumkrigen från början?
 
Så, förväntningarna på denna bok var skyhöga. Skyhöga är aldrig bra...
 
Jag upplevde början som rörig och oegnagerande.
Mitten var rörig och oengagerande.
Slutet var det enda som var spännande. Det var lite som en deckare att läsa de sista kapitlen; alla pusselbitar man samlar på sig under vägen faller på plats. Kanske att det kändes lite för tillrättalagt till och med...
 
En grej jag däremot tycker väldigt mycket om är gestaltandet av Taylor. I början är det inte helt solklart för mig om hon är kille eller tjej. Hon är rätt otrevlig och nongalant; vilket av någon anledning får mig att tro att hon var en kille (ja, fördommar, jag vet). Men ändå, bra!
 
Men den här rörigheten, låt mig förklara; jag tycker det finns alldeles för mycket konflikter.
- Taylors strävan efter att hitta sin mamma
- Mystriet med historien Hannah skrivit ner
- Eremiten som tog livet av sig - varför?
- Kidnappning av ungdomar - ligger Översten bakom det hela?
- Kärlekshistorien mellan Taylor och Jonah
- Kriget mellan de olika skolorna
- Taylor misslyckande som ledare
- Vad som hände när Taylor och Jonah höll på att rymma för några år sedan
- Tylors konstiga drömmar
 
Och alla dessa konflikter får sin förklaring i slutet av boken. Innan dess är det bara en villervalla. Det hände flera gånger att jag la bort boken i flera dagar för att jag tröttnade och när jag sen började läsa igen hade jag väldigt svårt att hålla isär karaktärerna.
 
Ska man ge sig på att läsa Jellicoe Road så rekommenderar jag att läsa den i ett svep. Eller vänta tills filmen kommer ut.

Tummen upp!

Bra grej med att vara inne i en plott-period är att man (läs jag) hinner läsa lite böcker också.
 
Så jag tänkte passa på och berätta om de två senaste.
 
Först ut är...

Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Av: Jonas Gardell (Nordstedts, 2012)
 
Jag har redan nämn Gardell och hans bok/tv-serie ett antal gånger, men nu är det fokus på boken.
 
"Torka aldrig tårar utan handskar - kärleken" är första delen i triologin som är tänkt att belysa hur livet var under 80-talet, när HIV eller den nya pesten (som man då kallade det) spred sig bland honomsexuella killar i Sverige. Jonas har under många år gått och samlat underlag för att kunna skriva triologin. Han var själv med när unga killar, hans vänner och älskare, inte bara insjuknade och dog, utan också blev förnekade av sina familjer och samhället. Det här är hans berättelse om vad som hände.
 
I första boken får vi möta Benjamin och Rasmus, två killar som båda längtar efter att bli älskade för dem de verkligen är, och deras resa till att hitta varandra. Rasmus är värmlänningen som precis flyttat till Stockholm och som tar all beröring han kan få, från vem som än är villig att ge den till honom. Benjamin är en medlem i Jehovas vittne och i församlingen är han en förebild för de yngre, sin faders stolthet. Båda kommer de möta Paul som påstår att han är jude och beskriver sig som en kärring med lite klass. Han tar dem båda under sina vingar, vill hjälpa dem ur sin vilsenhet. Det är hans förtjänst att de möts på hans julmiddag. Men detta sker först i slutet av boken.
 
Innan dess får vi djupdyka i både Benjamin och Rasmus liv. Berättandet hoppar mellan nuet då de båda är 20-nånting och deras barndom. Då och då bryter Jonas av och berättar om hur det var då. Berättar om var man som homosexuell ung man gick för att hitta sällskap i Stockholm. Eller var man gick för att känna samhörighet. Eller vad politikerna sa om det hela. Rädslan och oförståelsen. Utanförskapet.
 
"Kärleken" är briljant skriven. Jag som läsare har inga problem med att följa med i vem scenen handlar om eller när det hela utspear sig. Det finns så mycket osäkerhet, så mycket kärlek och vänskap mellan boksidorna. Det finns så mycket smärta.
 
I vanliga fall brukar jag sträckläsa böcker jag verkligen tycker om. Men det gick inte med "Kärleken". Jag var tvungen att läsa den sakta, några kapitel i taget. Jag behövde insupa alla orden och låta dem få landa, låta dem få växa.
 
Jonas har berört mig många gånger tidigare via sitt författarskap. Inte minst i hans bok "Jenny" (2006). Men detta är något helt annorlunda. Det är något som inte bara berör, det stannar kvar, det gror sig fast. Och även om vi vet mer idag, både om homosexuallitet och HIV, så finns förtrycket fortfarande kvar; rädslan för det som skiljer sig från mängden. Och det är okej att vara rädd, att vara rädd är mänskligt. Men det är inte okej att se ner på människor för att de är annorlunda, att tro att vissa är mindre värda; oberoende av sexuell läggning, klädstil, hudfärg eller fysiskt tillstånd.
 
Det är dags att öppna ögonen. Vi bygger våra barns framtid.

Augustpriset

Jag ska ärligt säga att jag har lite dålig koll när det gäller olika typer av priser man kan vinna som författare. Men ett prsi jag försöker hålla koll på är Augustpriset. När jag ser en bok i bokhyllan som blivit nomenerad till eller framförallt vunnit Augustpriset så tänker jag alltid "Detta måste vara en bra bok".
 
På Agustprisets hemsida står det:

"
Augustpriset har fått sitt namn efter August Strindberg och är ett av Sveriges mest uppmärksammade och prestigefyllda litterära priser.

Svenska Förläggareföreningen instiftade priset 1989 för att belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år. Priset delas ut i tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok."
 
Jag blir sällan besviken på böcker som vunnit Augustpriset. Och jag tycker ofta att de bidrar med någonting nytt. Och nu när det är dags igen för ännu en ny gala (26:e november för att vara exakt), så tänkte jag gå igenom några gamla pärlor. Minns ni...
 
1992
Barn- och ungdomsbok: Peter Pohl och Kinna Gieth med "Jag saknar dig, jag saknar dig" (Rabén och Sjögren)
Historien om Tina som blir kvar när hennes tvillingsyste Cilla blir påkörd och dör.
Mitt ex av boken är helt söndrig av alla gånger jag läst den. Och jag läser väldigt sällan om böcker.
 
1993
Barn- och ungdomsbok: Mats Wahl med "Vinterviken" (Bonnier Carlsen)
Kärlekshistorien mellan den fattiga John-John och överklassflickan Elisabeth.
Ska erkänna att jag aldrig läst boken (trots att jag har den), men jag vet inte hur många gånger jag sett filmen. Minns ni scenen när han springer efter bilen där Elisabeth sitter i? Hur hon hoppar ut och springer ifrån hennes pappa, över bron? Tillsammans? Klassiker!
 
1998
Barn- och ungdomsbok: Henning Mankell med "Resan till världens ände" (Rabén och Sjögren)
Fjärde boken om Joel som drömmer om att bli en sjöman och som en natt ser en hund som springer mot en stjärna.
Jag har aldrig klarat av Mankells vuxenböcker. men av någon anledning älskade jag den här serien när jag var yngre. Har alla fyra böckerna stående i min bokhylla.
 
2001
Skönlitterär bok: Torbjörn Flygt med "Underdog" (Norstedts)
En historia om en famij och deras tunga liv.
Jag minns att jag läste den här boken när jag pluggade i Uppsala. Och det var i en period där alla böcker jag läste handlade om tjejer som belv gravida i unga år...
 
Barn- och ungdomsbok: Sara Kardefors med "Sandor slash Ida" (Bonnier Carlsen)
Både Sandor och Ida önskar att de var någon annan. De träffas på en chatt där ingen av dem vill erkänna vilka de egentligen är. 
Bra bok om att önska att ens liv såg annorlunda ut. Och problematiken med att hitta sig själv. Och när filmen kom dreglade jag lite över Andrej Lunusjkin...
 
2003
Barn- och ungdomsbok: Johanna Thydell med "I taket lyser stjärnorna" (Natur & Kultur)
Stark historia om 13-åriga Jenna vars mamma är döende i cancer.
Johanna Thydell är en favorit för mig när det gäller svensk ungdomslitteratur. Att hon vågar dela med sig av sina egna uppleverlser, skriva nära, nära; så det värker i hjärtat.
 
2004
Skönlitterär bok: Bengt Ohlsson med "Gregorius" (Bonniers) 
Bengt har skrivit en egen tolkning av pastor Gregorius från Hjalmar söderbergs "Doktor Glas" (som är en helt fantastisk bok).
Jag tycker fortfarande idén är helt fantastik; välj en karaktär som redan finns och är väletablerad inom den svenska litteraturen och skriv en bok om honom/henne.
 
2006
Skönlitterär bok: Susanna Alakoski med "Svinalängorna" (Bonniers)
Om att leva som andra generationens invandrare i Sverige.
Detta är nog min favoritbok bland augustprisvinnarna. Den är så full av humor och svärta, samtidigt.
 
Ban-och ungdomsbok: Per Nilsson med "Svenne" (Rabén och sjögren)
En historia där problematiken med att ungdomar hamnar i sällskap med främlingsfientliga åsikter lyfts till dagsljuset.
Jag känner mig alltid så ödmjuk inför författare som vågar lyfta ämnen som annars kan vara lite svårare att prata om (Läs även Cannie Möllers "Lucia).
 
2009
Barn- och ungdomsbok: Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman med "Skriv om och om igen" (X-Publishing)
En rolig inspirationsbok för skrivande.
Finns så många anledningar till att jag gillar "Skriv om och om igen". Att den lockar till skrivande, vänder sig till yngre, roligt utförande och att X-Publishing kom fram i ljuset.
 
2011
Barn- och ungdomsbok: Jessica Schiefaur med "Pojkarna" (Bonnier Carlsen)
Tre flickor dricker om nätterna näktar från en magisk blomma som förvandlar dem till pojkar.
Okej, det känns faktiskt rätt trist att detta är den senaste boken jag läst från de som vunnit augustpriset... Jag hade nämligen så höga förhoppningar på denna bok som lyfter problematiken med att tillhöra ett kön. Men när killarna i boken bara super, röker och slåss... Ja, då tappar boken sitt syfte.
 
Lilla Augustpriset
På hemsidan står det:

"Lilla Augustpriset instiftades 1994 av Svenska Förläggareföreningen för att öka unga människors intresse för läsning och uppmuntra till eget skrivande. Priset vänder sig till ungdomar mellan 16 och 20 år och har blivit en riktig plantskola för nya författare. Vinnaren får 15 000 kr och prisutdelningen sker vid den årliga stora Augustgalan."

 

Jag ska ärligt säga att jag aldrig läst något av de vinnande bidragen, MEN jag har läst böcker som författas av vinnarna enare i karriären.

 

2004

Vann Ester Roxberg Lilla Augustpriset.
2011 kom hennes ut hennes debutroman "Antiloper" (X-Publishing)
Antiloper handlar om att ha en vänskap och förlora den, om smärta och mörker.
Extremt fin från en ung talang.
 
2009
Vann Isabella Nilsson Lilla Augustpriset
2011 debuterade hon med "Verklighetsprojektet" (X-Publishing)
En udda historia om att bli vuxen, inkluderad med en padda, en man i träningsoverall (gul), en trasig vas och vandalgnagare.
Udda och rolig bok som fick mig att titta på skrivandet på ett helt nytt sätt.
 
Så... någon mer än jag som är lässugen nu?

Jag och sambon städar. Typ.

 
 
 

Allt för min syster

Av: Jodi Picoult (2004)

 

 

Det finns två saker som får mig att le när jag läser böcker; den ena är rena humoristika inslag, den andra är scener som är så fint skrivna att jag tror boken jag håller i mina händer ska ta eld av all värme jag känner.

 

 

"Allt för min syster" innehåller båda dessa ingredienser.

 

 

Anna är 13 år när hon bestämmer sig för att stämma sin famlij för att få rätten till sin egen kropp. Hennes storasyster Kate har haft en svår typ av leucemi sedan hon var liten och Anna kom till som ett designat syskon för att kunna donera sitt navelsträngsblod till systern. Detta höll Kate uppe ett tag... sedan fick Anna donera lymfocyter, benmärg... och nu ligger en njurtransplantation inför henne. Och Anna vill inte längre. Donerar hon sin njure kommer detta förändra hennes liv; hon kommer inte längre spela hockey och det kan bli komplikationer när hon själv bestämmer sig för att skaffa barn.

 

 

Så hon stämmer familjen. Låter det inte som en speciellt mysig historia? Den är ybermysig, rolig och skitsorglig.

 

 

Jag nämnde sådant som får mig att le tidigare.

 

 

Det första är advokaten som Anna anlitar, Mr Campbell. Han har med sig sin hund Judge överallt och får ständigt höra kommentaren "hundar är inte tillåtna här" varpå Campell svara:

"Det är en servicehund."

"Men... ni är ju inte blind...?"
Och här kommer Campbell med olika svar varje gång. Några exempel:

Jag har järnlunga och han hjälper mig undvika magneter.

Jag är nykter alkoholist och han ser till att jag inte tar ett glas.

Jag är förgblind och han har koll på när det slår över till röd gubbe vid trafikljusen.

 

 

Love it.

 

 

I historien får man följa flera point of view. Det är Anna, storebror Jasse, pappa Brian, mamma Sara, advokaten Campbell och även Julia som utses till god man för Anna. I vanliga fall tycker jag ofta att historier då man får följa ett flertal personer, men denna historia träffar mig rätt i hjärtat. Det är så otroligt fina scener! Samtidigt som läsaren får följa rättsprocessen får vi också veta hur allt började då läkarna upptäckte Kates sjukdom, valet att skaffa ett designat syskon; alla jobbiga dagar på sjukhuset; alla fina dagar då Kate var frisk.

 

 

En scen som verkligen fick mig att gripa efter mina näsdukar var då Kate vägrar gå ut eftersom hon inte har något hår. Hon känner sig som ett missfoster och är så trött på att alla stirrar. Så hennes mamma får nog. Och rakar av sig allt sitt hår. Och när hon står där på toaletten och håret trillar ner i handfatat kommer lilla Anna in och säger:

"Jag med!"

Sedan åker de in till stan, alla tre, utan hår.

 

 

Det är en jobbig historia. Samtidigt som den är så fylld av kärlek att jag önskar jag kunde få krama om denna lilla familj.

 

 

Okej, kärlek, ni fattar.

 

 

Om det finns något som är mindre bra?

Ytterst få saker.

Möjligen en kärlekshistoria som slutar lite väl lyckligt i slutet, men annars, nej.

 

 

Och slutet, SLUTET! Jag tänker inte avslöja det, men gisses vad tårarna sprutade (och jag satt på en buss och well ingen gillar väl att stortjuta på en buss...?), men det var så omtumlande... Ja... Jag har nog fortfarande inte hämtat mig.

 


Saker som aldrig händer

Av: Johanna Lindbäck (2010)

 

 

Okej, denna recension kommer vara full av spoilers, så vill du läsa boken och bli genuint överraskad, sluta läs nu.

 

Så, några kvar?

 

Okej, Andreas mamma har precis fått jobb i Stockholm. Han vill att hon ska pröva lyckan där och flyttar därför in hos sin pappa, på sin barndomsadress. Han tror att det ska gå lätt, men inser att vara ensam med sin pappa är inte alls samma sak som att vara ensam med sin mamma. Granne till Andreas bor barndomsvännen Erik. Erik och Andreas har glidit ifrån varandra sedan Andreas flyttade och när de nu stöter ihop blir det konstigt och pressat.

 

Andreas är tillsammans med Hanna, men har senaste tiden märkt att det är något som inte stämmer. Hon går runt och är så lättretlig hela tiden. Han försöker prata med sina vänner om det hela, men de är inte intresserade av att lyssna på hans problem.

 

Så en dag fattar Andreas. Det finns någon annan. Och när han konfronterar Hanna förnekar hon det inte. Hon är kär i Andreas (säger hon), men har vid ett flertal tillfällen hånglat med en annan kille. Andreas blir sårad, ledsen. Han försöker finna tröst hos vännerna, bara för att inse att de faktiskt visste om det hela(!)

 

Andreas känner sig som värsta skämtet och vet inte längre vem han kan vända sig till. Men så en dag så berättar han om allt för Erik och sakta, sakta växer vänskapen mellan honom och Erik fram igen.

 

Okej, detta är min nya favvobok när det gäller Johanna Lindbäck. Och det finns en bra förklaring. Johanna skriver gärna om vardagen, hur relationer sakta växer fram. Hennes huvudkaraktärer är byggda för att läsaren ska känna igen sig och det brukar inte vara superdramatiska grejer som händer (ex våldtäckt eller alkoholism). MEN i denna bok porträtterar hon sveket av flickvännen och bästa vännerna samtidigt. För mig som gillar lite mörkare böcker gör det alltså ”Saker som aldrig händer” mer intressant. Love it!

 

Så, jag gillar historien, gillar karaktärerna och gillar Johannas språk. Finns det något som är mindre bra? Ja. Slutet. Jag blev så besviken. (Och det är nu den stora spoilern kommer, så vänd dig bort om du fortfarande vill läsa boken och bli överraskad.)

 

Slutet. De sista 20 sidorna tror jag. Andreas och Eriks vänskap växer sig fin och stark och Andreas börjar till och med hittat tillbaka lite till sina gamla vänner. Som läsare har jag tidigare i boken fått hintar om att Erik kanske eventuellt skulle kunna vara homosexuell (alt bisexuell).

 

Och så är det en scen, en fantastisk bra scen där Erik och Andreas sitter skavfötters hemma hos Andreas. De har varit ute och festat hårt och sitter nu och dricker varm choklad. Och så är det ett moment, as in THE MOMENT, när de plötsligt ser på varandra och det finns något annat i deras blickar, ligger något annat mellan dem. Andreas blir väldigt medveten om deras beröringspunkter och förvirrad över att han plötsligt är kåt. Fram till detta är allt bara fint, men jag blir lite fundersam hur Johanna ska lösa detta på de sista 20 sidorna.

 

Jo, då visar det sig att Erik är homosexuell OCH har pojkvän. Och Andreas tänker inte ett dyft mer på kvällen då han kände något för Erik, utan de sista sidorna går åt till att Andreas ska våga berätta för Erik att det är okej att han är homosexuell.

 

Men, va?! Jag ville ju veta mer av hur Andreas skulle hantera att han plötsligt tände på en kille. Och varför var Johanna tvungen att slänga in en pojkvän till Erik? Hmm. Jag har en vän som rekommenderade denna bok till mig och sa ”Det är Johannas bögbok, men jag tycker hon fegar ur i slutet”.

 

Och ja, det tycker jag med. Andreas gör inte upp med sig själv alls när det gäller hans egen reaktion, vilket jag tycker skulle varit mycket intressantare. Och jag säger inte att den skulle slutat lyckligt med att Erik och Andreas blev ihop. Jag gillar ju inte lyckliga slut. Men den hade gärna fått sluta… annorlunda…

 

My

Av: Desirée Fredlund (2011)

 

I höstas gav Deseriée Fredlund (http://desireefredlund.blogspot.com/) ut sin bok "My" själv. Hon hade tröttnat på att inget förlag nappade och tog saken i egna händer.

 

Och att göra en sådan sak, ge ut sin bok själv, är ändå lite beundransvärt. Och att sedan inte sälja boken utan skicka ut den till alla som ville ha av första upplagen (gratis!) gör att Deseriées skrivarkarriär ännu märkligare.

 

"My" damp ner i min brevlåda i mellandagarna (om jag minns rätt) och nu när det börjar dyka upp recensioner av boken på allehanda bloggar tänkte jag att det var dags för mig också att sätta tänderna i "My".

 

"My" handlar om just My som flyttat hem till Sverige igen efter att jobbat i Frankrike ett tag. Hon botaniserar bland örter, recenserar böcker, inreder sitt hus och tar hand om sina höns och gutefår. Hon startar också upp en egen firma där hon vill hjälpa sina medmänniksor med sånt polisen inte behöver blanda sig i. Det första som händer i boken är att hon träffar Martin, en snygg polis som äger hunden Dunder. My blir störtkär direkt och den mer alldaglige Martin blir indragen i den ena konsiga händelsen efter den andra.

 

Med tanke på allt arbete Desirée lagt bakom att ge mig ett exemplar av boken känns det väldigt tråkigt att behöva ge boken denna recensionen. För jag tycker inte alls om boken... Jag vet knappt var jag ska börja.

 

Det finns ingen huvudstory, ingen konflikt som får mig att vilja läsa vidare. Kärlekshistorien mellan My och Martin känns så fruktansvärt klyschig, de är liksom aldrig oense och det finns inte ett bråk med på kartan (okej, de bråkar EN gång i telefonen, men när de sedan träffas igen så pratar de inte alls om det hela). De har fantastiskt sex hela tiden, men vi läsare får inte se detta utan scenerna slutar precis när förspelet börjat. Firman som My startar upp blir väldigt framgångsrik då hon lyckas lösa ALLA fall på första försöket. Jag hade velat ha mycket mer konflikt i boken. Allt går bara enkelt HELA TIDEN. Det är först i slutet som något går på tok och då blir starka My plötsligt jättesvag och accepterar att hon inte kan göra något. Dialogen känns inte trovärdig för fem öre. Karaktärerna är otydliga. Och jag får känslan av att Desirée har ett behov att visa hur duktig hon är. Överallt har hon beskrivit i detalj om de olika örterna My använder; hurdana hönor hon har, var de kommer ifrån och vilken färg det blir på äggskalen; vilken typ av mat My lagar (as in EXAKT vad hon har i) osv. Dessutom hittar jag flera stavfel, meningsbyggnadsfel och ologiska tidshopp.

 

Finns det NÅT bra i den här boken då?

 

Ja, det finns två saker. My och Dunder. När My recenserar böcker vill hon "leva sig in". Därför ordnar hon ett stort bål när hon läser om häxor och får plötsligt för sig att hon jagas av zombies när hon läser om just... ja, zombies. Och dessa stunder är ljusglimtar i boken. Finns lite småroliga kommentarer i samband med dessa scener.

 

Sedan har vi då hunden Dunder. Desirée har i boken skrivit ut vad Dunder tänker och säger, inte så att människorna förstår (de hör att han skäller bara), men läsaren förstår. Och denna hund har sjukt mycket personlighet. HAN får mig att dra på smilbanden.

 

Jag har hört förut att Desirée fått kommentaren att denna bok är svår att ge ut eftersom den spänner över så många genres. Jag fattar vad det uttalandes syftar på. Det känns som Desirée velat skriva en skönlitterär bok om en stark kvinna i Sverige; och en om olika typer av höns; och en om olika typer av örter och vad de används till; och en spänningsroman; Och en inredningsbok; och en matlagningsbok; och en sexbok; och en tidning full av recensioner av annan svensk litteraur i olika genres. Och för mig funkar det inte alls. Tyvärr.

 


Udda verklighet

Nene Ormes (2010)


Jag såg två föredrag av Nene Ormes på bokmässan i höstas. Och jag blev helt tagen av hennes bubbliga personlighet och vitblekta hår. Hon hade precis släppt sin debutbok och en fantasybok som utspelar sig i Malmö kan man ju inte låta gå förbi. Att boken i sig SER helt otrolig ut höjde förväntningarna ytterligare.


Boken utspelar sig alltså som sagt i vår tids Malmö. Huvudkaraktären är Udda (ja, hon heter så) som lider av sömnsvårigheter och fruktansvärda mardrömmar. Mardrömmar som hon bara berättar om för Daniel, bästa vännen som bor två våningar ner. Men då Daniel börjar tro att drömmarna är sanna och bestämmer sig för att bevisa det försvinner han spårlöst.


Udda står plötsligt ensam och måste förlita sig på det enda spår hon har; sina drömmar. De kommer ta henne in i en värld som är helt olik den vi känner till. Och frågan är, hur långt är hon beredd att gå för att få tillbaka Daniel?


Redan efter två sidor har jag blivit besviken på boken flera gånger om. Sidorna är fulla av klichéer (ögon som ”djupa brunnar” och allt sånt där) och ord som inte alls används i dagligt tal vilket får texten att kännas lite… ansträngd. Men jag hade bestämt mig för att läsa boken från början till slut. Och faktum var att boken tog sig. Språket blir något bättre i den senare delen av historien och berättelsen i sig blir verkligen spännande. När jag väl läst sista sidan kan jag inte låta bli att undra ”Kommer det en tvåa tro?”. För faktum är, lite halvtaskigt språk eller inte, men kommer det en tvåa kommer jag köpa den med. Weird!

Tänk om det där är jag

Johanna Lindbäck (2009)

När jag fyllde år för 1,5 vecka sedan var jag ute efter att köpa en bok av Johanna Lindbäck till mig själv i present. Jag har följt hennes blogg ett tag och hennes inlägg på bokhora.se så jag tyckte det var dags. Tyvärr hittade jag ingen av hennes böcker i affären jag var inne i.

Två dagar senare fick jag ett paket på posten; en födelsedagspresent från en av mina närmsta vänner. Förutom ett fint kort och öronhängen låg också där "Tänk om det där är jag" av Johanna Lindbäck. Lyckan var total.

Så nu har jag läst. Och jag måste säga wow! Jag läser rätt mycket av svensk ungdomslittertur, men jag tror aldrig någon författare jag läst tidigare kommit så nära den ungdomskultur som finns idag.

Boken handlar om Agnes som flyttar med sin familj från Stockholm till Umeå. Plotten är ganska klassisk med tjejen som var lite udda i sin gamla stad och nu försöker börja om och vara lite mer cool i sin nya stad. Agnes blir väl omhändertagen av grannen Adam som direkt presenterar henne för sitt kompisgäng och då skolan startar behöver hon inte heller känna sig ensam.

Det är egentligen ingenting i Lidbäcks bok som överraskar. Det är inte heller något som är överextremt jobbigt (ni vet droger, alkholism eller våldtäckter), men grejen är det att det inte behövs! Historien i sig är tillräckligt intressant ändå. Intressnat, trovärdig och rolig.

Och jag tror aldrig jag läst ett kapitel som hyllar kärleken som hon gör i "Tänk om det där är jag". Det var som att jag själv blev nykär i min egen pojkvän tack vare hennes ord. Småknasigt kanske, men det gav en varm känsla i magen. Och sånt vill jag gärna ha mer av!

Jokern

Av: Markus Zusak (2002)

Jag har tidigare höjt "Boktjuven" till skyrna (den kategoriseras fortfarande som min favoritbok), så jag var lite tveksam då jag tag fram en av Zusaks tidigare böcker.

Ed Kennedy är en ganska stor nobody. Han jobbar med att köra taxi, blir ständigt påmind av sin mamma om hur värdelös han är och bor ihop med en hund som luktar förskräckligt illa. Veckornas höjdpunkter är att spla kort med hans vänner och flickan Audrey som han aldrig kan få.

Hans liv är rätt meningslöst. Fram till den dagen då han och hans vänner hamnar mitt i ett bankrån. Bankrånaren är värdelös och innan Ed vet ordet av har han blivit dagens hjälte OCH hamnat i tidningarna. Och därefter ligger det ett spelkor i hans brevlåda. Ruter ess. Ett spelkort med tre adresser på - tre uppdgrad som han måste slutföra.

Spelkorten tar Ed på en resa som han aldrig hade kunnat förutse. Han möter en gammal ensam dam, en flicka som springer barfota, han hotar en man till livet, blir nedslagen av två bröder och lockar människor till en predikan med gratis öl. Och ständingt denna undran; vem är det som skickar essen till honom? Vem är det som känner honom så väl? Är det inte någon som följer efter honom? Och vad händer då spelkorten är slut...?

Markus Zusak är inte lika briljant  i "Jokern" som i "Boktjuven", men man kan se vilken riktning han är på väg i (man kan ju inte förvänta sig att han är lika bra i hans tidigare böcker... eller?). Tyvärr tog det mig väldigt lång tid att läsa boken. Jag kan skylla på tidsbrist, men det är något som inte höll mig klistrad i boken... Jag tror att det jag stört mig på är att det känns så himla amerikanskt. Vilket är tråkigt, för Zusaks språk är helt fenomenalt. Lite känslan av ett nybakat bröd som inte blev riktigt färdig i mitten. Inte att han är dålig, inte alls. Men det märks att han är under en prosess. Han är inte riktigt klar än. Men på riktigt, riktigt god väg.

Absolut Per Nilsson- the very best of

Per Nilsson (2009)

Per Nilsson har länge varit en av mina favoritförfattare då det kommer till svensk ungdomslitteratur och jag har lästa nästan allt han gett ut. Och har man läst nästan allt han gett ut är denna bok som ett smörgåsbord. Under år av författarskap har Per bygt upp en egen värld av sina karaktärer. Och det har hänt mer än en gång att man sett en karaktär från en tidigare bok skymta förbi i bakgrundan. Ibland har han till och med skrivit in sig själv i historien.

Nu har han då skrivit en ny bok där alla de karaktärer vi tidigare älskat/hatat dyker upp och vars liv krockar med varandra. Vi har Zarah och Anaon från "Du och du och du". Vi har Andreas från "Anarkai". Vi har Hanna från "Ett annat sätt att vara ung". Vi har Jonathan från "Sjutton". Till och med Ritva från "Korpens sång" glider förbi i kulisserna. Det hade kunnat vara som att sitta och titta i ett gammalt familjealbum; hemtrevligt och tryggt. Men sedan är ju Per Per. Och denna gång har han skrivit in sig själv i historien på allvar. Som Gert Urban Davidsson aka G. U. D.

Historen är udda och karaktärerna bedårande. Själv är jag så jäkla svag för Anon som har en pappa som är gud och en mamma som är en helt vanlig kvinna. Som ständigt krockar med lyktstolpar och som tidigare alltid gick klädd i gummistövlar. Innan Zarah klippte sönder dem...

Språket flyter lätt och trots många huvudkaraktärer som alla får komma till tals (mer eller mindre) har Per gett varje karaktärer en egen röst; en egen ton i berättalsen. När han själv kliver in och börjar domdera och styra sina karaktärers liv blir jag dock lite nervös. Tänker "Får han göra så?". Jag blir orolig att karaktärerna ska ta illa upp. Själva poängen med att vara författare är ju att lyssna på karaktärerna och berätta deras historia, inte tvärt om och säga till dem vad de ska göra, säga, tycka, tänka.

Men så finns Hanna. Han kan inte bemästra henne som de andra och hon gör uppror mot att Per skriver hennes liv.

Boken är härlig annorlunda och kanske till och med lite förvirrande. Men det känns som det är så det ska vara. Det är ofta så det blir när Per är i sitt esse.

Jag borde kanske inte vara så orolig. Jag vet ju att per bryr sig om sina karaktärer. Det måste han ju. För allt löser sig ju. Till sut. Trots blåmärken, tårar, bråk och krossade hjärtan. Allt löser sig på slutet. Det är bra att veta. Det blir skratt. Det bli mer tårar. Det blir en flytt som blir oförglömlig.

Men ska du läsa "Absolut Per Nilsson- the very best of", rekomenderar jag att du läser lite av hans andra verk först. Vilka böcker spelar ingen roll men jag, personligen, rekomenderar varmt "Du och du och du", "Hjärtans fröjd" och "Anarkai". För kanske är det som Per säger, blir vi aldrig äldre än sjutton.

Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann

Jonas Jonasson (2009)

Jag har alltid haft lite svårt med böcker som är tänkt att vara komiska. På något sätt duggar ofta skämten för tätt för att jag ska kunna uppskatta historien i sig. Därför var jag något tveksam när jag började läsa Jonas Jonassons debutbok. Den skulle ju tydligen vara "såååå rolig!".

Och ja. Det var den!

Boken handlar om Allan som på sin 100-årsdag bestämmer sig för att rymma från det äldreboende där han befinner sig. Tanken var nog egentligen inte att rymma, han bara glömde berätta att han inte ville bo kvar där längre. Då Allan saknas skickas en skallgångskedja ut, polisen tillkallas, men ingenstans finns Allan att finna.

Boken igenom får vi sedan följa både Allans resa genom Sverige (som inte går riktigt som det var tänkt) och tillbakablickar på Allans uppväxt och liv; det liv han hade innan han fyllde 100. Hade de på äldreboendet vetat vilken dyrgrip som satt mitt ibland dem hade han kanske blivit behandlad lite bättre.

Jonas debutroman är minst sagt underhållande. Han har satt Allan i de mest märkliga situationer, vilket jag nu i efterhand kan förstå; för är det någon som alltid kommer undan så är det Allan. Berättelsen känns otroligt levande (kanske pga alla historiska händelser som är invävda och där Allan själv spelade en viktig roll ) och Jonas framställan av Allan är helt underbar! Jag har egentligen inte så mycket att klaga på. Jag har lite svårt för då det ljugs ihop en historia om biblar som skulle fraktas i slutet... Men jag låter det gå mig förbi. Även den bäste får göra ett litet snesteg.

Jag väntar med spänning på Jonas nästa roman! Frågan är bara hur han ska kunna ersätta Allan. Det blir inte lätt...

Ordet är ditt!

- en blogg om skrivande

RSS 2.0