... återkommer när jag sovit igen alla förlorade timmar och fått i mig lite vettig mat.

 

*går i koma*

10:00 Fri utan tvång
Mia Asplund, Elin-Love Rosengren
 
14:10 Har du författardrömmar?
 (monter Bonnier Carlsen)

Janina Kastevik, Amanda Hellberg

  

15:00 Hur illustreras barn med funktionshinder inom litteraturen

  

16:50-17:20 Bok och bubbel med Simona och Susanne Boll (ej seminarie)

10:00 Crossover - när vandrar ungdosmboken över till vuxenhyllan
Jenny Jägerfeldt, Lisa Bjärbo, Magnus Nordin, David Winberg
 
13:00 Religion - positiv kraft eller konfliktorsak?
 
14:30 Bilderböcker för vuxna
Isabella Nilsson och Kristin Lidström

Dagen börjar med att min fästman gör en hjälteinsats och ser till att jag får ett fyradagars seminariekort för studentpris. Borde gifta mig med honom...

 

Och på första seminariet (Skola som fond) började jag med att tappa min bläckpenna i mitt kaffe och en kvinna fattade inte att när seminariet börjat så slutar man prata i telefonen. Moderatorn fick säga till henne TVÅ gånger.

Anyway, Katarina von Bredow och Ingrid Olsson pratade om sina senaste böcker om vad som händer i klassrummet; hirarkier och att våga bryta sig ur dem. De var båda förvånade att hirarkier kommer redan i unga åldrar (10-11 år) och tyckte att det var otroligt att eleverna kommer ut på andra sidan, levande.
 
Lotta Bergman och Magnus Persson har gjort en studie på "Författren i klassrummet" och studerat Per Nilsson under tre av hans författarbesök. De kom efter dem fram till att författaren egentligen bestod av fyra roller:

Författaren - som berättar om livet som författare

Berättare - som bjuder på anekdoter

Skådespelaren - som använder sin kropp och sin röst för att göra historierna levande

Debattören - som bjuder in eleverna till samtal

Per konstaterade också att det är en enorm frihet att komma in som författare i ett klassrum; han kan i princip säga vad som och han har inget egentligt ansvar mot eleverna; han är varken deras lärare eller förälder.

Däremot sa han att författarbesök ofta motiverade elever till läsning mer än vanliga svenskalektioner.
 
Igår var "Stora ämnen för de små" ett av de seminarier jag såg fram emot mest. Där skulle Farzad Farzeneh, Moni Nilsson, Grethe Rottböll och Marit Trönqvist prata om sina senaste böcker och om hur man ska tänka när man väljer att skriva om svårare ämnen för barn/ungdomar. Tyvärr blev samtalet rätt stolpigt och...ansträngt. Däremot gillade jag när Moni Nilsson lyfte att det är vuxna som ofta tycker att ämnen kan vara kontroversiella; barn gör det inte. Vuxna ska inte vara rädda att låta barn läsa svåra böcker, barnen säger själva ifrån om de tycker något är läskigt/svårt.

Jag hade inget för mig och trillade av en slump in på "Jag har aldrig läste en bok" där Gunnar Ardelius, Kristoffer Leandor och Åsa Lundholm diskuterade varför det är så få killar i tonårern som läser. Och jag är så glad att jag "trillade dit". För de pratade om att man dels behöver möta killar där de är (i låttexter, videoklipp osv) och att vi måste skapa sammanhang där killar får vara sårbara. Författarna tyckte att det är samhällets fel att killar idag måste hålla en tuff fasad. Men ska de våga läsa, måste det finnas utrymme för dem att släppa in känslorna och reagera på det de läser. Ett tips var att skapa andra läsytor än klassrummet, där man kan få vara mer privat med sin läsning och inte lika utsatt. De tyckte också att biblioteken borde vara en uppsökande verksamhet, bjuda in till samtal runt böcker och läsning.

Både Annakarin Thorburn och Katarina Sandberg har i år debuterat på Gilla böcker och diskuterade runt "Arv, Passion eller bara klyscha?". Jag ska säga ärligt att jag glömde skriva ner vad de pratade av för jag blev så fast i diskussionen. Slutsatsen var i alla fall: Kärlek påverkar en människa väldigt mycket; både positivt och negativt. Efteråt haffade jag Katarina och pratade lite med hennes bok som jag läste förra helgen. Återkommer med en recension. I liked it!

 
"Föräldrarna i tonårsromaner" blev ett oväntat spännande seminarie. Mats Berggren och Malin Stehn pratade om hur mycket föräldrarnas mående faktiskt kan påverka en tonåring. Ofta försöker författaren "fuska" genom att se till att föräldrarna är frånvarande genom att t ex se till att de jobbar jämnt eller har ett missbruk. Men föräldrar som bryr sig kan också skapa konflikt. Och de saknade båda "vanliga" föräldrar som vill ha en bra relation med sitt tonårsbarn.
 
Katarina von Bredow och Cilla Jackert pratade om "11-åringen- den nya tonåringen". Men det blev nog mer snack om att tonåringen idag är från 8-35 år. Den ungdomskultur och påtryckning från media vill att vi ska vara unga längre; åt båda hållen.

 

Elin Bengtsson och Johanna Wester diskuterade runt "Nya vuxna". Åter ett seminarie jag gick in på av en slump, men också ett av de bästa. Både Elin och Johanna hade mycket tankar om att vara tonåring/vuxen och hur man ser på böcker i gränslandet. Johanna var helt fantastisk på scen och jag tror att hon kommer kunna bli stor när det gäller att åka runt och hålla i föreläsningar (om det är något hon vill). Efteråt pratade jag lite extra med Elin om att skriva om killar som sörjer (eftersom hennes debut handlar om ett par bröder där den ene är döende i cancer). Väldigt härligt att höra någon annan som inte tänker på könet när hon skriver; däremot drar hon normaliteten till sin spets i sin bok; så långt att den blir skev.

 
Jag avslutade med att lyssna på Christin Ljungqvist berätta om sina två böcker "Kaninhjärta och Fågelbarn". Dock var det inget nytt för mig eftersom jag följer Christin på hennes blogg http://www.christinljungqvist.se/. Däremot var Christin extremt tjusig!

Ja, det blev en lång dag.

Verkar som plattorna tagit steget in i mässvärlden; såg många som hade en platta istället för ett anteckningsblock när de gick på seminarierna.

 

Och årets mässgodis: Polly med smak av alhgrens bilar

11:00-11:45 Stora ämnen för små (seminarie)

Farzad Farzaneh, Moni Nilsson, Grethe Rottböll och Marit Törnqvist

Om hur man skriver om allvarliga och kontroversiella ämnen för barn

 

15:30-15:50 11-åringen - den nya tonåringen

Katarina von Bredow och Cilla Jackert

Samtalar om "tweenies".

Ber om ursäkt, men från nu och fyra dagar framåt kommer det bara handla om Bokmässan.

 

Idag t ex har jag lagt hela kvällen på att välja kläder.

Det visade sig nämligen att exakt alla mina kläder plötsligt blivit extremt fula. Bara sådär.

 

Men efter att ha rivit ut garderoben och provat alla möjliga (och omöjliga?) kombinationer lyckades jag enas med mig själv om fyra utstyrslar.

 

Och där jag innan tänkt att jag skulle vara så himla färgglad. Well...

 

Torsdag-fredag kommer jag gå klädd i mörkblått/grått/svart och lördag-söndag blir det ljusblått och annan ljus färg typ ljusgul eller beige. Såatte...

 

Tur jag har en så färgglad personlighet!

 

Jag har putsat mina skor och målat naglarna.

Och gjort fyra matlådor med bulgursallad.

 

Nu ska jag bara välja smycken...

Den senaste tiden har jag varit rätt svältfödd på sociala möten i min vardag då jag fortfarande (!) inte känner en själ i Borås efter att ha bott här ett år.

 

Så jag tog tag i saken och anmälde mig till en skrivarcirkel på Sensus.

 

Och idag var första tillfället.

 

2,5 timmar att bara prata skrivande och göra övningar. Jisses vad trevligt!

Och vilken blandning av människor.

 

Första skrivuppgiften var att skriva en självbiografi på sex ord.

Min löd:

 

 

Vi fick göra berättarövningar, skriva dialoger och stafettdikter.

Så himla kul!

Var så länge sedan jag lekte med skrivandet på det här sättet.

 

Sedan tänker jag sno en av medlemmarnas mening från en av dikterna, eftersom den var så klockren:

 

 

Måste nu klura på läxan till nästa vecka...

På torsdag börjar bokmässan, så nu är det dags att bestämma sig.

 

Vilken klänning?

Vilka skor?

Vilket nagellack?

Vilka seminarier?

Vilka bloggvänner ska bokas in för fika?

När ska jag hinna äta lunch?

Vilken choklad ska jag ha i väskan?

 

Borde jag gå och skaka hand med den där redaktören på det där förlaget som just nu har mitt manus?

 

Laddar, laddar, LADDAR!

 

 

 

I mötet med nya människor försöker jag att inte ha fördommar.

Samtidigt är det svårt; vår hjärna är uppbyggd för att katagorisera, vill använda kända referensramar.

 

Jag har en vän som är bättre än mig på detta.

När jag läste hennes manus i våras (som handlade om två killar) skrev jag kommentarer som:

"Vet killar vad cardigan är?"
"Skulle en kille verkligen säga accessoar?"

 

Och hon blev rätt upprörd över mina kommentarer; att jag ville könsbestämma vissa ord.

Detta var något jag gjorde helt omedvetet, men det fick mig också att börja tänka på hur vi pratar om böcker/skrivande.

 

Det finns nämligen två sätt att skriva:

Antingen skriver du för en tänkt läsare som du vill möta och skapa en läsupplevelse som hen kan relatera till.

Eller så skriver du för en framtida läsare, där hen är mer otydlig; där du inte har bestämt vem hen är.

 

Jag ska förklara.

 

Ibland brukar man prata om att varje människa är unik.

Och om man påstår att detta är sant, då är det enda som möjligen skiljer oss åt våra kön. Man kan dela in oss i män och kvinnor beroende på kön, men that's it.

 

Men om man bortser från själva könet; finns det då något som är manligt och kvinnligt? Eller är det en efterkonstruktion av samhället?

 

I somras började jag planera för en bok jag ville skriva; om en ung kille som förlorar sin ena förälder. Jag ville skriva om hans sorg. Och jag fick kommentaren "Killar vill inte läsa om sånt".

 

Vem har bestämt det?

Handlar det om att killar HISTORISK inte läst sånt dvs det finns inte med i deras kultur?

Eller är det bara att det inte finns den typer av böcker tillgängliga idag?

 

Jag läste Sofia Nordins bok "det händer nu" för något år sen. Och gillade den inte alls. Jag tyckte nämligen att kärlekshistorien var för konfliktfri; alla vännerna bara accepterade den homoxeuella kärlekshistorien. Ingen hade ett problem med att deras tjejekompisar plötsligt var ett par. Detta störde mig, för genom berättelser från vänner vet jag att det inte så det är.

 

Men frågan är; var den boken tänkt att berätta om hur det ÄR, eller kanske mer tänkt som en bok om hur det BORDE vara?

 

För det är ju så jag skulle vilja ha det; att vännerna inte gör en grej över att det dykt upp ett homopar i vänskapskretsen.

 

Eller ta de gånger jag sitter och pratar med mina skrivarvänne roch vi läst någon bok där en kvinnlig författare skrivit om en manlig huvudkaraktär och säger "Det märks att det är en kvinna som skrivit det. Huvudkaraktären är alldeles för tjejig".

 

Men VARFÖR får inte en manlig karaktär vara kvinnlig?

Eller VARFÖR måste vi ens lägga in en könsaspekt?

 

Jo, för att man vill att boken ska vara trovärdig.

 

Men vad är trovärdigt?

Böcker är ju ofta hitte-på.

 

Eller som när jag nyligen läste om en författare som såg "kvinnliga läsare som gillar romantiska böcker" som sin läsarkrets.

Stänger man ute männen från att läsa hennes böcker genom att säga så?

 

Igår fick jag frågan av en vän vem som jag skriver för, vem är min läsare.

 

Och jag har alltid tänkt mig mitt tonårs-jag.

Och här blir det ju knepigt; för jag är ju tjej.

 

Men jag har aldrig tänkt att jag skriver för mig som tjej; jag har tänkt att jag skriver för mig som person.

 

Som en tonåring som bara trampar snett och behöver läsa om liksainnade.

 

När jag var ung läste jag böcker skrivna av manliga författare med manliga hududkaraktärer.

Och jag kände igen mig så mycket.

 

Mest i "Vi kallar honom Anna" av Peter Pohl.

Och i "Hjärtans fröjd" av Per Nilsson.

 

Jag tänkte inte på att böckerna handlade om killar.

Jag tänkte bara; det här är en bra bok som rör vid mitt inre och får mig att känna mig mindre ensam.

 

Så jag ska nog försökta tänka på att inte sätta kön på ord; ord är ord, könslösa.

Och jag tänker skriva böcker om killar som jag vill skriva dem, som jag vill läsa dem. För jag kan inte skriva dem annorlunda, hur jag än försöker.

 

Men jag vet inte riktigt om jag vill skriva böcker om en drömvärld där det är bättre än idag; där acceptansen är större. För det gör att jag känner mig lurad. Eftersom jag vet att verkligehten är konflikfylld.

 

Och även om böcker är hitte-på, vill jag känna igen mig.

Känna att karaktärerna/historien/miljörena SKULLE KUNNA vara på riktigt.

Som om den verkliga världen är större än det man ser.

När jag var yngre hände det ofta att jag satt och hade djupa samtal  med vänner och drack te långt in på natten. Och många av dessa samtal bidrog till att jag lärade mig något nytt om mig själv/min ovärld/andra människor.

 

Tyvärr verkar vuxenlivet innehålla mindre av dessa samtal, i alla fall mitt liv.

Och jag saknar det. Så. Fruktansvärt. Mycket.

 

Men det blir svårt när man bor på en ort där man inte känner någon annan och ens nära vänskap med bästa vännerna reduceras ner till artighetsfraser över telefon och ursäkter över att man inte hörs/ses oftare.

Då är det svårt att komma in på de djupa frågorna.

 

Men, så ibland, överraskar livet.

 

Inatt satt jag och pratade med en kille (man? karl?) som var polyamorös; den första jag någonsin träffast som pratar så öppet om det.

Jag var full av nyfikenhet, och han delade med sig.

 

Kan man vara förälskad i flera personer samtidigt?

Kan man ha flera sexpartners?

Kan man ha ett barn man är pappa åt, bo ihop med en annan människa, ha sex med en tredje?

Kan man längta efter tvåsamheten?

Kan man fördela sin kärlek på andra flera människor utan att svartsjukan tar över?

 

Klockan var två på natten när vi (läs: min fästman) tyckte att det var dags att sova.

 

Och jo, det var väl dags.

Men jag kände mig inte det minsta sömning.

 

Låg sedan i sängen och försökte få en bild av detta liv; så annorlunda från mitt eget.

Så likt mitt eget.

Det finns så många sätt att älska.

Och jag började se personer framför mig, började höra röster.

 

Och jag insåg att det för mig mycket är nyfikenheten som driver mig framåt.

Jag är jag.

Jag hara bara ett liv.

Jag kan inte leva om det jag redan gjort.

Jag har ingen aning om vad som ligger framför mig.

 

MEN jag är så nyfiken på hur det är att inte vara jag.

Att vara homosexuell.

Att vara svart.

Att vara starkt troende.

Att vara förälskad i flera personer samtidigt.

Att vara kille.

 

Vad är det som är lätt?

Vad är det som är svårt?

 

Det är det som driver mitt skrivande framåt.

Vad är det jag ännu inte upptäckt?

I manuset jag planerar nu behöber jag en bikaraktär som säger helt fel sak vid ett visst tillfälle aka KLIMAX.

 

Och jag har haft en del svårtigheter med att bestämma vem denna karaktär är.

 

Först var det en pojkvän till en av huvudkaraktärerna, men jag ville inte att det skulle finnas en pojkvän; det blev för komplicerat.

Så jag tänkte att det kanske var en bästa kompis istället, en tjej... men det blev lite för mycket karaktärer.

 

Därför är det mammans flickvän som kommer ställa till alltihopa.

Hon gör tydligen sånt lite när som.

Sms-konversation mellan mig och skrivvän:

 

Hon: Jag försöker få mina karaktärera att ha sex. De bara segar.

Jag: Ha, ha! Släng dem i sängen!

Hon: Ja verkligen! De vill bara prata och hålla på, herregud på't bara säger jag! :)

 

Så JOBBIGT det är!

Det nya projektet jag ska skriva på ska handla om två killar.

Det löser sig.

 

Och jag tänkte skriva ur två perspektiv.

Det är luuungt. Hur svårt kan det vara?

 

Och så tänkte jag att det ska vara med en del heta sexscener.

Jag FIXAR det.

 

Och så tänkte jag vara med i NaNoWrMo och skriva hela manuset under november månad.

Det är massa tid till november.

 

Inga men. Okej? Jag fixar det här!

 

 

 

 

 

*gulp*

Vetnivetnivetnivetnivetni!

 

Igår när jags kulle gå och lägga mig, precis hade lagt huvudet på kudden, då hände det!

Äntligen!

 

Det lossnade!

 

Jag kom på nya scener, nya konflikter och var tvungen att gå och hämta min skrivbok. Blev alldeles euforisk!

 

Och i morse kladdade jag ner ytterligare några kommentarer på väg till jobbet.

 

Änt-lig-en!

Känslan när man går från kyrkans hus med telefonnumret till pastorn ansvarig för konfirmanderna skrivet på en lapp.

Why? tänker ni.

 

Research!

Gå och rösta i kyrkovalet.

Jag har haft svårt att motivera mig själv till läsning det senaste, ingen aning om varför.

Ord-trött kanske?

 

Men i fredags kväll bestämde fästmannen att vi skulle gå och lägga oss tidigare för att ligga i sängen och läsa.

 

Sagt och gjort, jag läste första sidan på typ fyra-fem böcker innan jag faktiskt hittade en som fångade mitt intresse. Och jag blev själv rätt förvånad; "Ordets makt och vanmakt - Mitt skrivande liv" av Jan Guillou (Piratförlaget, 2010).

 

Jag är rätt kluven till Guillou; gillade "Ondskan", men tvingade mig igenom första Arn-boken (och då älskar jag annars medeltid) och läste därför aldrig de andra delarna. Ska erkänna att jag aldrig läst mer än så av honom. Däremot har jag läst artiklar som dykt upp om hans författarskap och de gångerna har jag uppfattat honom som en riktigt rolig gubbe.

 

Och det var just det som fångade mitt intresse när jag jag försökte hitta en bok att läsa; humorn.

 

Det finns två sätt att roa en läsare (anser jag), Antingen skriver du saker som gör att läsaren garvar. Eller så skriver du en historia med en en humoristisk underton som får läsaren att småle.

 

Jag är väldigt förtjust i den senare typen av böcker; där humorn inte är där för att vinna gapskratt utan för att driva historien framåt. Det är en av anledningarna till att jag är så förtjust i klassiker; den humoristiska/ironiska tonen förekommer oftare där. Personliga favoriter där är Jane Austins "Stolthet och fördom" och Fjodor Dostojevskijs "Brott och straff". Helt olika typer av böcker, men det finns en humor i språket som lockar mig; en ton som talar direkt till mig som läsare.

 

Samma typ av humor finns det i "Ordets makt och vanmakt". Jan Guillou berättar om hur han som "valp" trillade in i jornalistvärlden. Han pratar om sig själv som "han", eftersom han vill distansera sig själv från den unga mannen han var; naiviteten och självgodheten. Han stannar också upp i berättandet då och då när han blir osäker på vissa detaljer, minnet sviker honom. Var det en vårdag han fick beskedet? Eller var det mitt i sommaren?

 

Historien känns väldigt nära och långt bort samtidigt. Som jag sitter bredvid Guillou när han berättar om sitt liv som ung. Ett liv som han kanske skäms lite över, men som också tagit honom dit han är idag.

 

Men det ger mig också hopp.

 

Guillou trodde han skulle skriva svåra böcker som skulle bli publicerade i små upplagor, skriva finlitteratur. Det tog ett tag innan han hittade sitt fack.

 

Och det är väl det härliga med att vi alla har en ungdom; att vi får vara övermodiga och göra fel, att vi får chansen att hitta rätt.

 

Det ger mig hopp.

 

Han hade drömmen om att bli författare.

Och han blev det, på omvägar måhända, men det är nog oftast så det går till.

De där omvägarna behövs nog för att vi ska kunna växa.

 

Varje gång jag blivit refuserad och läst igenom mitt manus har jag tänkt "Vad bra att de refuserade, jag är inte redo än".

 

Med åldern växer erfarenheterna; i livet och i skrivandet.

Och det gör oss bättre.

 

Om jag läst klart "Ordets makt och vanmakt"?

Inte än, men det tar sig.

Man kan inte småle för mycket här i livet.

... att efter man skrivit av sig känns allt så mycket bättre.

 

I fredagens inlägg var jag frustrerad och skrev om min frustration.

 

Igår var jag helt lugn och kände mig inte alls stressad. Jag skrev inte, men det var okej.

 

Un-der-bar-t!

För ett tag sedan läste jag ett blogginlägg av en författare som var på en fest med andra författare (debutantbloggare perhaps...?). Och det hade varit trevlig och så, men hen blev lite... besviken på att alla närvarande gick och gnällde över att de borde skriva mer. Att det de presterade inte var nog. Och hen gick själv ifrån festen stolt över att hen inte tillät sig vara missnöjd över det som inte skapades; utan nöjd med det som skapades.

 

När jag läste detta inlägg tänkte jag: "Precis sådär ska det vara, man ska vara tillfreds i kreativiteten, inte gnälla över att man inte räcker till".

 

Och här sitter jag nu...

 

Det är drygt tre veckor sedan jag skickade in ett av mina manus till förlag och jag är helt o-sugen på att skriva. Och jag har dåligt samvete över det.

 

Jag bor i en stad där jag inte känner någon (utom min sambo som gärna lämnar mig ifred för att spela på sin dator), jag jobbar visserligen mina 40 timmar i veckan, men jag har inga barn eller en bil eller ett hus som behöver ses om. Jag har egentligen guldläge när det gäller tid.

 

Och just nu är det HELT dött.

 

Det har gått så långt att jag inte bara slutat skriva manus, jag skriver inte heller på min blogg eller i min dagbok.

Total torka.

 

För någon vecka sedan tvingade jag mig att sätta mig med ett gammalt manus som jag i somras såg fram emot att redigera. Och jag hatade vart enda ord. Jag bara strök och strök och printade "skriv om" med röd penna i marginalen.

 

Jag vet inte vad det är som har hänt. Jag har verkligen ingen aning.

 

Den här veckan har jag släppt skrivandet och gjort annat; tittat på film, stickat, bakat.

Och jag önskar att jag kunde säga att skrivarlusten återvänt, men icke. Den lyser med sin frånvaro.

 

Och jag är så fruktansvärt ovan vid att det är tyst i mitt huvud. Jag brukar ju alltid ha ett skrivarblock nära till hands eftersom jag alltid kommer på idéer; på bussen, i duschen, på träningen, när jag diskar, när jag jobbar, när jag ska sova.

 

Och nu... Tomt.

 

När jag var yngre var det precis såhär när jag hade skickat in ett manus till förlag; jag var oförmogen till att skriva. De senaste två åren har det släppt helt. Trodde jag...

 

Men nu är jag alltså tillbaka i torkan. Tomheten. Skrivarkrampen.

?

 

Jag tror jag behöver läsa en riktigt bra bok.

Påminna muskelminnet.

 

Eller en dålig bok.

För att påminna mig om att jag kan bättre...

 

Min vän och skrivarkollega Sofia har startat upp ett eget företag där hon erbjuder hjälp på vägen.

 

Läs mer på http://skrivflyt.com/

 

Osäker om det är någor för dig?

Sofia erbjuder att prove tjänsten!

Min vän och skrivarkollega Boktjuven lottar ut en biljett.

Skynda, skynda och tävla!

 

... hoppas vi hon blir som Selena i Underworld.

- Kul på jobbet

- Hittade (äntligen) skor till bröllopet jag ska på i helgen

- Hittade (också) två blusar som jag nu modellar hemma med; vilken ska jag ha på lördag?

- Köpte en latte som smakade makalöst gott

- Bussen kom PRECIS när jag anlänt till busshållsplatsen, båda gångerna

- Jag lagade mumsig middag med falukorv som till och med fästmannen tyckte var super (Hans kommentar: Det luktar äckligt, men smakar gott)

- Blev bjuden på bröllop hos syssling på Gotland nästa sommar

- Det blivnade brudparet ringde och vi bockade av saker på listan

- Åt morotsmuffins med fästmannan medan vi tittade på Criminald Minds (får vi en son hoppas vi att han blir som doktor Reed)

 

Så att... ja...Livet är underbart.

 

Men...

Jag skriver inget...?