Vad jag gör när jag inte skriver...

Går på tretimmarsdejt med maken.
Kollar på ankor hos annan Herrljunga-mamma.
Babysimmar i tio minuter innan bebisen ballar ur.
Vinner bouleturnering med VD:n i mitt lag.
 
Till exempel.
 

Förlossning, operation, flytt - under två veckor

Hej!
 
Jag lever. VI lever. Håller på att vänja oss vid det nya livet, mycket har hänt sedan mitt senaste inlägg.
 
Fick ett önskemål från en läsare att skriva om min förlossning och ja... någonstans ska man ju börja när man återvänder till bloggvärlden. Så: här förljer min förlossningshistoria, hoppa över om du inte är intresserad.
 
Klockan tolv på natten mellan den 26:e och 27:e februari fick jag förvärkar. Jag har haft mycket förvärkar uder graviditeten och gjorde som jag gjort tidigare; jag gick upp, tog två alvedon och en dusch och satte mig i soffan med värmedynan i ryggen och åt lite kräm med mjölk. 
 
När klockan var tre hade förvärkarna fortfarande inte gett med sig och jag gick och lade mig igen.
 
03:18 fick jag första värken. Och från start kom de 3 stycken på 10 minuter. Från allt jag läst är det ju när de kommer så tätt som man brukar åka in till förlossningen, men mina värkar hade ju bara börjat... Dessutom höll de bara i sig i ca 30 sekunder. Mina förvärkar har kunnat hålla i sig i över minuten.
 
En timme senare ringde jag in till förlossningen och rådfrågade dem. Och de tyckte jag skulle stanna kvar hemma. Så jag tvingade mannen att äta frukost tog en ny dusch och då märkte jag att jag blödde. Slempropp eller nidblödning? Vet inte, men jag vet att när jag såg blodet kändes det verkligen som att det var på riktigt.
 
Inte långt senare kände jag att smärtan blev starkare. Jag bad min man ringa taxi medan jag klädde på mig. Taxichaffören var hur trevlig som helst och jag lade mig raklång i baksätet medan min man ringde till förlossningen och förvarnade om att vi var på väg. 
 
I taxin fick jag första krystvärken.
 
När vi kom till förlossningen hamnade min man i en dispyt med en barnmorksa om jag skulle köras in i en rullstol eller inte. För "så illa kunde det ju inte vara" tyckte hon. 
 
Men han vann diskussionen, en rullstol hämtades och jag rullades in i ett undersökningsrum. Där det direkt konstaterades att jag var helt öppen (!) och jag blev tagen till ett förlossningsrum där det bara var att förbereda förlossningen. 
 
Barnmorksorna och undersköterskonra var så imponerade och pratade om att vi varit så duktiga över att ha skött allt arbete hemma. Jag och mannen bara ryckte på axlarna. Vilket arbete? Klockan var 06:15 och jag hade haft värkar i tre timmar.
 
Det var så konstigt. Jag vet att min mammas förlossningar gått extremt fort, men jag var inte riktigt beredd på att jag skulle ärvt den genen. Maken hade laddat med massa film och böcker som vi skulle hålla oss sysselsatta med under förlossningen. Blev ingen tid för sånt. 
 
Jag fick byta kläder, instruktioner om hur lustgasen fungerade och sedan var det bara att börja krysta.
 
Och här kommer det som verkligen blev en överraskning för mig; att föda var inte speciellt jobbigt. Klart värkarna gjorde ont, men efter att ha haft en lång, smärtsam graviditet var det så skönt att få jobba för något som skulle ta bort det hela. 
 
Lustgasen funkade fin-fint, men gjorde mig lite lulligt vilken maken skrattade åt. Annars minns jag tydligast att han höll mig i handen och serverade äppeljuice
 
Till de som aldrig fött barn har jag sagt: "att föda barn är som att kräkas, fast med underlivet".
 
Det är en kraft i kroppen som man inte kan ignorera, utan man kan bara ta emot den och krysta.
 
08:28 föddes vår son. Från första värken hade det alltså gått fem timmar. 
 
Min son lades på min mage och inledde livet utanför livmodern med att bajsa på min mage. Två gånger!
 
De fick sy fyra stygn och det gjorde för mig mer ont än själva förlossningen.
 
 
 
 
En vecka efter förlossningen hände däremot det som för mig kom att bli mer dramatiskt.
Jag gick och drömde om att ta en promenad i det fina vädret när jag plötsligt började blöda. Istället för promenad fick hela familjen åka ambulan till sjukhuset.
 
Efter en vaginal undersökning (fy FAN vad ont det gjorde när man var öm och hade stygn som höll på att läka) konstaterade de att en bit moderkaka glömts kvar i min livmoder. Så jag skickades till operation där de fick "skrapa rent" och plötsligt kändes det som mitt läkande var tillbaka på noll. Som tur var kunde jag amma trots alla mediciner och det blev min livboj i kaoset. Amning, operation, uppvak, amning. Morgonen efter fick vi åka hem.
 
En vecka efter det flyttade vi till vårt nya boende.
112 kvadrat med trädgård. Och tvättmaskin. Och diskmaskin!
 
Vi älskar det här och har äntligen börjat landa i livet som föräldrar.
Igår blev vår son fyra veckor, en månad. Han är världens sötaste, växer så det knakar och tycker om att småprata när han ligger på skötbordet.
 
Livet alltså!
 
Inget skrivande har blivit gjort än, men jag läser!
Och när jag hinner är jag i mitt skrivarrum (!!!) och plockar upp kartonger. 
 
Livet!

Saker som händer: Livet

 
I fredags morse 08:28 föddes min son.
 
Han är världens finaste.
 
Mvh/Partisk

Påminnelse

Igår ringde min bästa killkompis och påminde mig VARFÖR han är en av mina bästa vänner.
 
Han stod på Systemet och skulle köpa ett vin som passade bra i risotto.
Så i 10 (!) minuter pratade vi om viner och risotto och jag berättade någon anekdot om hur jag haft ett för sött vin i en citronrisotto en gång så den smakade mer citronsorbe (inget att rekommendera).
 
I 10 minuter hade jag ett samtal som inte handlade om:
1) det faktumet att bebisen inte kommit än
2) min kropp
3) mitt mående
4) allt jag borde/kan göra för att få igång förlossningen
 
De 10 minuterna är de bästa på hela veckan so far.
 
Mvh/ Har-aldrig-varit-så-mycket-kropp-tidigare

Min graviditet - en minnesanteckning

I vanliga fall brukar jag skriva dagbok nästan varje dag. Men jag har varit fruktansvärt dålig på att dokuentera graviditeten. Varför vet jag inte - men just nu känner jag ett behov av en sammanfattning.
 
Allt började med att jag höll på att svimma på jobbet måndagen den 9/6. Redan där misstänkte jag att jag var gravid. Det + att inga av mina "vanliga" tecken inför mens dykt upp. Sedan höll jag på att svimma på tisdagen. Och på onsdagen. På torsdagen skulle mensen kommit, men uteblev. 
 
På fredagen vaknade jag klockan fyra på morgonen hos mina föräldrar (vi skulle åka till Gotland över helgen) och kunde inte somna om. Gick upp och kissade på en sticka jag hade med mig. Ett blått plus.
 
Redan vid midsommar hade jag börjat på en liten mage och hade svårt att dölja den på jobbet. Var lite småillamående, lite trög i magen, åt typ varannan timme och brösten gjorde ont hela tiden.
 
v 6 slog illamåendet till på riktigt. Jag minns EXAKT.
Det var tisdag och jag hade med mig matlåda med fiskpinnar, potatismos och remoladsås till jobbet. Och när jag tog första tuggan av maten trodde jag att jag skulle kräkas upp allt direkt.
 
Därefter följde några veckors helvete.
v 6-12 var illamåendets högborg. Tre av mina fyra semesterveckor låg jag på soffan och såg på matlagningsprogram - drömde om allt jag skulle äta när illamåendet gått över. Jag kunde inte äta något som var stekt eller kryddat. Jag minns att jag började varje dag med att äta ett äpple i klyftor. Funkade det åt jag lite yoghurt med hallon i. Funkade det åt jag lite äggröra. En frukost kunde ta över två timmar. Gurka var gott. Och min man fick laga mat som smakade nada (han visade sig vara en fena på det). Jag klarade inte av att gå ut pga värmen, jag kunde inte följa med i ett vanligt samtal. Det kändes som jag hade två liv; ett i verkligheten där jag inte kunde kommunicera och ett i sömnen och drömmarna. Sömnen var tacksam, jag sov alltid ett par timmar mitt på dagen. Jag såg paniken i min mans ögon: Ska det vara såhär i NIO månader?!
 
v 9 var vi på ett tidigt ultraljud och fick se vår bebis. Och det var också efter det mötet som hen fick arbetsnamnet Janne.
 
Jag fick tips om åksjuketabletter mot illamåendet och efter v 9 började jag äntligen kunna kommunicera med min omvärld.
 
Efter v 12 började det vända. Jag kunde prata med min omvärld igen. Bara att berätta ATT jag var gravid var en lättnad; att slippa smyga längre.
 
v 14 kände jag av Jannes rörelse för första gången, som om hen vinkade på insidan av magen, men då var jag inte säker.
 
v 15 gick jag och tränade för första gången på flera månader. Och jag minns lättnaden, känslan av oövervinnerlighet. Nu, NU vänder det!
 
v 16 kände jag Janne i magen tydligare, som om hen börjat nypa mig på insidan av magen, v 18 kände jag bebisens rörelse för första gången utanpå magen. v 20 kände maken rörelserna för första gången utanpå magen.
 
v 19 fick jag ont i mina magmuskler. Helt normalt när magen växer, men det gjorde för ont för att träna. Och jag hade ju precis kommit igång, precis fått tillbaka livet. Min syrra tipsade om att använda värmedyna och det funkade jättebra. På musklerna. Men när smärtan i dem släppte uppdagades en ny smärta, på höger sida. För mig påminde den om smärtan jag kände vid ägglossning. Och den blev bara värre - det gjorde ont när jag gick, när jag bytte ställning när jag satt eller låg. Att ta på sig skorna om morgonen var ett smärtsamt projekt. Jag har aldrig missat min buss till jobbet så många gånger som under den här tiden.
 
Fem veckor senare och tre besök på förlossningen var det någon som kom på idén att kolla på mina äggstockar. Där återfanns tre cystor på höger äggstock. Det blev remiss till Göteborg för ytterligare undersökning. Ofarligt sa dem, kanske till och emd naturligt. Det var bara att äta alvedon. Ingen sjukskrivning.
 
På jobbet var de väldigt förstående och jag började jobba en dag hemifrån - min räddning just då.
 
I mitten av november kände jag av en sammandragning första gången. Det var läskigt att känna musklerna krampa utan att förstå vad som hände. Andra gången hade jag fattat vad det var och blev istället glad - min livmoder tränade!
 
Jag började få svårt att äta stora portiner pga halsbränna och hittade min nya bästa vän - Gaviskon!
 
Sedan kom december och jag åkte på en kurs i Stockholm. Hade fantastiskt kul, men kände att de där samandragningarna plötsligt kom väldigt, VÄLDIGT frekvent.
 
När jag åkte hem på torsdagen hade jag nästen konstant sammandragningar från kl 14:00 till 23:00. Och det kändes inte rätt. Under i helgen lugnade det ner sig, men när jag var tillbaka på jobbet på måndagen hade jag svårigheter med att både andas och röra mig pga sammandragningarna.
 
På tisdagen ringde jag till barnmorskemottagningen och de sa till mig att sjukskriva mig resten av veckan och jag fick en läkartid på fredagen.
 
På fredagen blev jag inlagd på förlossningen - de var oroliga för en för tidig förlossning. Jag fick två kortisonsprutor som skulle skynda på lungmognaden hos barnet, just in case. Jag läste böcker och lyssnade på Musikhjälpen. Skaffade ett instagramkonto för att inte dö tristessdöden (@ordetarditt). På söndagen blev jag utskriven - men sjukskriven.
 
Så veckorna därefter spenderades på soffan. Från mitten av december till idag, mitten av februari.
 
I början var det bara skönt att få vara hemma och jag skrev mycket. Kändes nästan som semester. Under julledigheten blev jag så ompysslad av min man - han hade laddat ner massa roliga serier och såg till att jag asgarvade minst en gång om dagen. Att skratta har varit viktigt den här graviditeten...
 
Men sedan drog även förvärkarna igång och jag blev mer och mer fånge i min egen kropp.
 
v 35 hade jag ett litet breakdown över att allt var så jobbigt/obekvämt.
Kanske kände jag mig lite extra ensam då min man fått tillbaka till jobbet efter en 2,5 veckors lång julledighet.
 
Veckan efter hade magen sjunkit ner något och jag kunde andas igen!
Men att barnet sjunkit ner innebar också att huvudet börjat trycka på nerver i benen, vilket resulterade att det ilade/brände ner i underlivet, ner i benen. Först var det bara ena benet. men sedan förekom det att det skedde i båda benen och maken har flera gånger fått plocka upp mig från köksgolvet då jag tappat känslen i båda benen.
 
Så, nu sitter jag här.
Jag är i v 39 + 3. Beräknat datum är 21:a februari, dvs på lördag.
 
Och den här veckan har det kännts lite "på gång".
Tydligare förvärkar, mer tryck av barnets huvud neråt, ont i ryggen och att magen liksom "kommit igång".
 
Så, nu går jag bara och väntar. 
Jag försöker sysselsätta mig OCH ta det lugnt samtidigt. Äter ofta, känner ett mycket större kaloribehov än annars. Är plötsligt helt galen i smågodis.
 
Snart är graviditeten över.
Och detta längtar jag efter lite extra just nu:
 
- Få träffa Janne
- Ta på mig förlovnings- och vigselringarna igen
- Ta promenader
- Kunna variera min klädsel lite
- Kunna träffa folk
- Äta brie och getost
- Sova på rygg
 
- Att flytta (även om det inte alls påverkas av graviditeten)
 
Så, nu ska jag sluta prata om min söndriga kropp och återgå till att prata skrivande.
Efter att jag ätit ett mellanmål...

Jag har tilltro till denna värld!

När jag gick på gymnasiet hade jag en lärare som inte ville ha barn pga "världen är så grym".
 
Och när jag gick på gymnasiet så tyckte jag världen var rätt... kass. Kanske var den bara vanligt tonårs-kass, but still, kass. Så mycket trångsynthet, rädsla för det som är annorlunda och oförståelse för hur man tar hand om varandra.
 
I helgen har jag spenderat en del tid framför TV:n.
 
På fredagkvällen såg jag Benny Andersson (från ABBA) i Skavlan där han berättade om hur han och hans son räddade filmprojektet till boken Cirkeln. Och så pratade han om feminism. Med i programmet var också Alice Bah Kuhnke (vår kultur och demokratiminister) som delade med sig om sin syn på kärnfamiljen och berättade om hur hon lärt känna både flyktingar och sverigedemokrater för att förstå båda sidorna.
 
På lördagen hamnade jag av en slump framför QX-galan på fyran där det delades ut pris till män som vågar gå i kvinnokläder, hockeyspelare som spelar i regnbågströjor, personer som anordnar pridefestivaler (29 stycken under 2014!!!) och artister vars låtar spränger barriärerna.
 
Och jag satt där i soffan, klappade mig på gravidmagen och kände mig så stolt.
 
Du är så välkommen till denna värld, lilla bebis. 
Den är fylld av förebilder och folk som kommer stå upp mot förtryck.
Den håller på att förändras, till det bättre.
 
Den är redo, för dig.
 
Välkommen!

Perfekta förutsättningar och ändå tar det stopp...?

Igår låg jag på soffan hela dagen och mådde mindre bra. Mycket mindre bra. Fick inte ett piss gjort.
 
Idag, med tio timmars sömn i bagaget och laddad med smärtstillande mår jag... ja, kanske inte toppen, men så nära "toppen" jag kan komma i nuläget.
 
Jag orkar saker, är pigg. Och med den vackra blåa himlen utanför borde detta vara en perfekt dag för lite redigernade.
 
Ändå kommer jag inte igång.
Jag kollar någon blogg.
Eller stirrar ut genom fönstret på den vackra blå himlen.
Har diskat.
Och lagat fantastiskt god lunch.
Vikt tvätt.
Pussat på min man som är på fantastiskt bra humör idag.
 
Kommer. Inte. Igång. Med. Redigerandet.
 
Betyder det att jag kommit in i den där fasen där "kvinnan vänder sig inåt" i graviditeten?
Eller försöker jag bara undvika kapitlet jag ska ta mig an nu?

Vad jag inte gör

Inspirerad av Lisa Björbo som blev inspirerad av... någon annan.
 
Jag dricker inte öl. Jag köper inte glödlampor när de gamla går sönder. Jag dammsuger inte under soffan. Jag äter inte oliver. Jag snusar inte. Jag färgar inte håret. Jag tvättar inte BH:ar för hand (längre...). Jag vädrar inte. Jag köper inte nya bommor när de gamla vissnar. Jag är inte försiktig med min mobil.

Deckarna

Såg ni på programmet på svt igår?
Vad tyckte ni?
 
Jag tror jag gillade det...
 
Jag var förvånad över hur öppenhjärliga de var, Hellström/Roslund.
Hur ska de andra toppa det liksom?
 
Missade du det första avsnittet finns det på svtplay.

Miserabel är så igår!

Jag började veckan med att vara fruktansvärt miserabel måndag och tisdag.
 
Lite: Det är så synd om mig! Jag har så ont! Jag kan inte GÖRA någonting! Jag är helt värdelös! Jag är inte ens LITE rolig.
 
Typ så.
 
Sedan tröttnade jag på mig själv.
 
Och tänkte att man får göra det man kan.
Okej, lite kredd ska jag ge till min bästa vän Tobias som ringde igår peppade mig, gav mig massa tips på saker jag kanske kunde göra trots att jag är immobil.
 
Så i morse klev jag upp och gjorde en liten lista för dagen (att checka av på en lista får alltid mig att må lite bättre).
 
Dagens lista:
- Bär klänning
- Måla naglarna
- Skriv följebrev
- Gå till Knallelande och köp två amningbh:ar (om jag orkar)
 
Jag har gjort allt detta!
 
Och även fått in:
- Köpa tre nya nagellack
- Hämta ut ett paket posten (som bland annat innehöll två nya läppstift)
- Provat de två nya läppstiften
- Köpt tulpaner
 
Så nu är jag väldigt o-miserabel.
Och funderar på att kanske redigera lite i eftermiddag... 
När jag ändå har flyt.

Helgen blev inte riktigt som det var tänkt...

Åkte in till förlossningen i fredags för att kolla upp sammandragningarna.
Och de lade in mig...
 
 
Jag är snart 30 och har aldrig tidigare varit inlagd på sjukhus. Så... jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Ingen tv på rummet och inget internet... Jag menar, vad gör man för att inte dö tristessdöden?
 
Mannen åkte hem och kom tillbaka med en laptop med bra film, pyjamas, tandborste, raggsockor och en kasse choklad. Och så fick jag låna hans favoritsovtröja. Kärlek.
 
 
En kvart efter att han åkt hem var jag uttråkad.
 
Jag har också fått lära mig att den "röda klockan" inte betyder "PANIK! JAG HÅLLER PÅ ATT FÖDA!!!".
Utan att man kan få ringa på den när man behöver hjälp med att fälla upp ryggstödet på sängen, få fler filtar eller behöver alvedon. All personal har varit hur fin som helst.
!!!
 
På lördagen ringde jag till alla jag kunde komma på. Och läste bok. Och lyssnade på musikhjälpen.
Tänk vad mycket kärlek det finns i världen!
 
 
Och på kvällen kom mannen förbi; vi gick på fikadejt i sjukhusets café och trängde sedan ihop oss i min sjukhussäng och såg på film.
 
 
Austinland. Rekommenderas!!!
Mannen skrattade så han skrek. Det var bästa stunden på hela helgen.
 
Jag har introducerats till stödstrumpor som känns riktigt festliga.
 
 
Och idag fick jag/vi åka hem.
 
HEM! 
Och det är lika kaotiskt som när jag äkte i fredags, men det spelar ingen roll.
Det är mitt!
Med tv, internet och make.
 
Jag är sjukskriven en månad framåt.
Behöver inte vara sängliggande, men ska ta det lugnt.
Känns så skönt!
 
Så, ingen panik.
Vi mår bra.
Eller ja... nu verkar maken dragit på sig en förkylning och tar en nap.
 
Men HEMMA!
Älskar hemma!!!
 
Ps. Jag har skaffat mig Instagram. Det är sånt man gör för att inte dö tristessdöden. Tydligen. Finns på @ordetarditt
 
 

En morgon på en sjukskrivning

Läkarens order:
- Ta det lugnt
 
 
Egna tillägg:
- Värmeljus
- Musikhjälpen
- Raggsockor
- Bra bok
- Choklad

Tur i otur...?

Sedan lunch idag är jag sjukskriven resten av veckan.
Ska träffa läkare på fredag.
 
Och finns det en bättre vecka att vara sjukskriven än när Musikhjälpen går på radio/tv?
 
Du har väl lämnat ditt bidrag?

När man lever i sin egen värld...

Samtal mellan mig och mannen
 
Jag: Du... Nu när jag var iväg på utbildning i fyra dagar... Du funderade inte inte på att diska lite?
Jag sneglar mot diskberget i köket som jag inte hann ta mig ann innan jag åkte.
Mannen tittar på mig som att jag sagt att jag vill skilja mig.
Han: Men jag HAR diskat! Varje morgon diskade jag en liten tallrik, en kniv för smöret och osthyveln. Och på kvällarna diskade jag en stor tallrik till pizzan.
 
Jag...
 
 
 
 
... ger upp och går ut i köket och diskar.

En smålandshelg i bilder

Fantastiskt väder
 
Fantastiskt promenadsällskap
 
Fantastiskt fika
 
Fantastiskt pepparkaksbak
 
Fantastiskt snabbt bakande
 
Fantastiskt god pepparkaksdeg
 
Fantastiskt moment när maken och systerdottern gjorde äckliga tårtor med daggmaskar på i Alfonsspelet 
 
Fantastiska rumpor

Jag är så trött...

...att jag inte orkar resa mig från soffan och gå till sängen.
 
Det är inte ens något bra på tv.
 
!
 
Och så längtar jag efter jul.
Oklart varför...

Helgen i korthet

Igår var en bajsdag.
Mina hormoner var all over tha place och inget min man gjorde var gott nog.
Jag såg att det han gjorde var bra, rent logiskt visste jag att han gör inget fel just nu. Ändå bört jag ihop och tyckte att han gjorde fe-he-he-el.
 
Mm. Redan vid två ville jag gå och lägga mig för att dagen skulle vara över.
 
Idag känns det bättre.
Maken gick upp en timme innan mig och lät mig sova lite längre. Sedan serverade han varma croassanter med svart vinbärsmarmelad och grönt te till en bra film.
 
Nu har jag duschat, tagit på mig en helt ny gravidtröja som inte sitter åt lika mycket som mina vanliga tröjor och valt nagellack jag ska måla senare idag.
 
Och nu ska jag skriva.
 
Ibland behöver man bryta ihop för att bita ihop.
Jag tror denna redigeringsrunda kommer bli klar idag... 
 
Vad ska jag göra resten av November då?
 
 

Om någon undrar...

Det var visst inte ligamentsmärtor.
 
Jag har två cystor på högra äggstocken.
 
Jamendåså.
 
Hurts like hell och jag kan inte göra något åt det.
Bara knarka alvedon... 
Men eftersom det i somras offentliggjordes studier som visar att gravida kvinnor som äter paracetamol har en ökad risk att få barn med ADHD.
 
Well. 
 
Det kommer bli en låååång vinter...

Gravida kvinnor - jag känner med er!!!

Förra veckan var jag sjukskriven,
Igår var jag och provjobbade. Det gick okej så länge jag pumpade kroppen med alvedon. Men så fort alvedonen slutade verka fick jag ont och problem med att gå. Och det kändes ju....sådär...
 
Så på eftermiddagen ringde jag till förlossningen, det kändes som jag behövde prata igenom situationen med en läkare.
 
Och de har ett superidiotiskt system här att man ALLTID måste ringa till sin barnmorksemottagning först och så får DE kontakta och förvarna förlossningen att jag behöver en tid. Och sedan måste jag ändå ringa själv till förlossningen. Och så säger de "kom vid elva", vilket betyder att jag får träffa läkaren vid två (har hänt två gånger).
 
Jag tänkte att jag nog kunde skippa det steget, jag var ju där förra måndagen, jag behöver ju bara få ett sjukintyg eller en rekommendartion på nästa steg.
 
Men icke.
 
Jag ringer förlossningen och de ba:
Du måste ringa till din barnmorskemottagning. De ska ha läkartider (vilket de aldrig har).
 
Så jag suckar och ringer barnmorskemottagningen.
Och HON kollar upp min journal.
 
Hon: Men... läkaren du träffade på förlossningen förra veckan har skrivit i din journal att du gärna fick återkomma till förlossning om smärtan inte gav sig. Desstuom har vi inga lediga läkartider förrän i december.
 
Jag: Suck.
 
Igår orkade jag bara inte ta tag i det.
 
Så jag ringde tillbaka till förlossningen nu på morgonen.
 
De ba (med ett tonläge som om JAG gör helt fel): Men du ska ju EGENTLIGEN söka läkare via din barnmorskemottagning.
Jag ba: De har ingen läkartid förrän i december.
De ba: Jaha... Men jag är bara nattsköterska JAG vet inget.
Jag ba: Ne...he?
De ba: Du ska få numret till specialistmödravården och så får du ringa och prata med dem. De har telefontid mellan 8-8:30.
 
Jag ba: Biter huvudet av den där jäkla barnmorksan på förlossningen.
 
Okej inte.
 
Nu sitter jag hemma och väntar på att klockan ska bli åtta.

Tema: Kladdkaka

Idag är det kladdkakans dag.
Väldigt viktigt att uppmärksamma!
 
 
Idag gör jag den efter Leilas recept och slänger in lite choklad med hallonsmak. Formen är kantad med kokkos.
 
 
Känner dessutom att jag kan unna mig lite extra choklad då jag är sjukskriven OCH varit hos tandläkaren som gav mina tänder beröm.
 
Mannen har dessutom uppfunnit ett nytt ord:

"Det börjar lukta kladdkakigt".
 
kladdkakigt
 
SAOL nästa!

Ordet är ditt!

- en blogg om skrivande

RSS 2.0