Många författare/självhjälpsböcker pratar om att skrivande är en stor portion diciplin. Det handlar om att bara GÖRA. Bara sätta sig ner och producera. Helst svarje dag. Helst samma tid. Och helst ska du hinna skriva ett visst antal sidor/ord/timmar. Lyckas du inte med detta kommer du adirg bli författare. Så är det.

 

Men det där med att sätta sig ner och "bara göra" kan vara jäkligt svårt ibland. Vissa projekt är väldigt enkla och har mognat under lång tid inom dig; de knattrar du ner utan problem. Andra kräver mer tålamod/energi och mer silvertejp för att hålla dig kvar på stolan när du väl satt dig.

 

När jag hamnar i dessa situationer; när jag har svårt att komma igång eller kör fast, brukar jag försöka lura min kreativitet.

 

Vissa hjälpmedel är väldigt enkla; sätta på en låt/artist som får sig att komma i rätt stämmning. Ha öronproppar om du kräver extrem tystnad.

 

Göra en viss sorts te och drick ur en viss mugg.

 

Byta miljö, t ex sätta sig på ett café.

 

När jag står inför riktigt svåra stycken brukar jag låta dem vara och sedan försöka på nytt när jag ska resa någonstans. Att sitta på ett tåg eller en buss och veta att "nu har jag två-tre timmar innan jag är framme" gör något med mitt skrivande. Jag har mycket lättare att fokusera och de där jobbiga styckerna skriver sig själva.

 

Ett vanligt tips som många stora författare använder sig av är att sluta sina skrivpassmitt i en mening. Då känns inte ett nytt skrivarpass lika betungande; du är ju redan igång.

 

Olika historier skrivs olika fort. 

Jag håller just nu på med ett manus som är både en ny genre OCH en ny åldersgrupp. Detta är en stor utmaning och jag har kört fast konstant. Blir osäker, ifrågasätter; kommer någon verkligen vilja läsa det här?

 

Så, jag fick lura min kreativitet, igen.

 

Jag har gått över till att skriva för hand.

Jag köpte ett skrivarblock som inte är för tjockt (så det känns som jag kommer framåt fort) och pennor som ligger bra i handen. Och direkt gick skrivandet bättre.

 

Mycket också (tror jag) för att skriva för hand är en mer långsam process för mig än att skriva på dator. Och eftersom detta projekt är lite tricky hamnar tanke och skrift mer i fas.

 

Hur gör du för att lura kreativiteten?

Det var ett misstag...

UNDER

 

Och den här

tunna huden

runt min kropp:

 

Räcker den för att dölja

vad jag känner

för dig?

 

 

 

BILD

 

Jag ritar aldrig längre

jag vet inte varför.

 

Kanske för att ingen

sätter upp teckningar

längre.

 

Kanske för att jag ser

världen runt omkring mig 

som den verkligen är

 

och det är

inget jag vill fästa 

När jag var liten så fanns den frågan alltid med när man skulle skaffa nya vänner. 

Om det inte var någon som frågade direkt, var jag ändå tvungen att bestämma mig när jag jag skrev i hennes (tror inte killar hade sånna?) "mina vänner"-bok.

 

Det var alltid så svårt att välja. Jag hade länge Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" som favvo.

 

När jag blev äldre och skrev mer själv  började jag undera på VARFÖR jag tyckte de där boken var så bra. Jag funderade över språket, över karaktärerna, dialogen. Vad var det som fångade just mig?

 

När jag skickade in manus till förlag första gången tänkte jag inte så mycket på till vilka förlag jag skickade. Jag skickade till de jag kunde komma på jag hört talas om som gav ut ungdomsböcker; till de största och några mindre. Och sen väntade jag.

 

Redan när jag fick mina första refuseringar började jag fatta mer tycke för vissa förlag än andra; ett nej kan ju fortfarande vara trevligt.

 

Detta medförde att jag slutade se enstaka böcker; jag började se förlag.

 

Vad tycker jag om det intryck förlaget ger mig med sina böcker?

Hur bra är kvalitén på slutresultatet?

Finns det bra driv?

Hur känns baksidetexten?

Titeln?

Lockar omslaget mig att ta ner boken från hyllan?

Har jag sett deras böcker i bokhandeln på stan?

 

Och när jag väl började tänka förlag istället för enkild bok blev det mycket lättare att bestämma mig för vilka förlag jag tror skulle passa mig bäst. Vilka som lever upp till mina förväntningar och vilka jag tror skulle kunna uppmuntra mitt skrivande på rätt sätt.

 

Nu vet jag ju fortfarande inte om de håller med mig; de kanske tycker att jag inte har där att göra...

 

I alla fall, jag tror det är bra att se över de förlag man tycker verkar spännande.

 

Och själv tycker jag det är rätt underhållande; nu upptäcker jag inte böcker längre, nu upptäcker jag förlag!

Var på mitt bibiliotek i söndags, för första gången sedan jag flyttat till Borås.

 

Skitmysigt!

 

Lånade tre böcker. Och när jag gick därifrån tänkte jag "Hur sjutton ska jag hinna läsa dessa på en månad?".

 

Status: Har läst två. Börjat på den tredje.

 

Så att...

Och som det gick undan:

 

Så gör jag - konsten att skriva av Bodil Malmsten

 

Jag har aldrig läst något av Bodil tidigare, men insåg ganska snabbt att jag måste göra något åt det. Det känns inte som jag sitter och läser en bok, det känns som jag lyssnar till någon som berättar. Kapitlen är korta, underfundiga och lärorika. Och emellanåt dyker det upp några sidor med bara bilder (vilket är bra, det är då jag passat på att lägga boken ifrån mig för att kunna sova). Boken känns väldigt genomtänkt, samtidigt som Bodil ständigt ifrågasätter sig själv, vilket gör att jag samtidigt undrar... är hon färdig än? Jag tycker om Så gör jag väldigt, väldigt mycket. Men jag tänker också; detta är en bok för den vane skribenten. En nybörjare skulle nog ha svårt att förstå Bodils kast i texten; hur hon sätter upp regler för att bryta emot dem i nästa. Vilket också bara understryker det hon hela tiden säger; det är DIN text.

 

 

 

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (klassiker!!!)

 

Jag har länge varit en stor beundrare av herr Söderberg, enda sedan jag läste Doktor glas. Men det är först nu jag gett mig på att läsa något av hans andra verk. Boken handlar om kärleken mellan Lydia och Arvid; den är förbjuden och de kan inte få varandra. Lydia gifter sig med en annan man och Arvid hittar också, efter en viss tid, en egen fru. Men några år senare återförenas Lydia och Arvid av en slump och de kan inte låta bli att inleda ett förhållande.

 

I slutet av boken berättas det om att när Hjalmar skrev Den allvarsamma leken så kom han bara sig för att skriva första scenen. Reseten av boken skrevs långt senare. Och detta tycker jag märks. Jag blir förvirrad av berättarperspektivet och vet först inte vem som egentligen berättar historien. Jag känner inte heller att historien fångar mig på det sättet som Doktor glas gör. Hindrena finns där, men jag upplever inte att jag får KÄNNA när jag läser boken. Får nog läsa Dokotor glas ett varv till för att uppleva lite himmel.

 

 

 

Konsten att skriva en bästsäljare av Katarina Lagerwall och Lina Wennersten

 

Enda sedan jag avr på ett seminarie som Katarina och Lina höll på bokmässan för 1,5 år sedan har jag velat läsa boken. Och i mellandagarna klickade jag hem den från Tidningen Skriva. 

 

Författarna i boken har tittat över den svenska bokmarknaden och försökt utröna varför vissa böcker säljer mer än andra och vad de har gemensamt. Jag ska säga att jag var något tveksam när jag började läsa; det blir ibland mycket fokus på deckare och deckare är inte riktigt det jag läser... Men ju längre jag kom in i boken, desto mer uppskattade jag den. Visst domineras den av våra deckar krungar/drottningar, men det är för att deckare är det svenska vill läsa om just nu. Vad säger att det kommer vara detsamma om tio år? Om tjugo? Konsten att skriva en bästsäljare är uppbyggd av rent statistiska undersökningar och intervjuer och tips från bästsäljarförfattare. Det finns många citat jag skrattar högt åt (inte minst Guillou och Leif GW Persson, och då har jag inte ens läst deras böcker). Och så är det skönt att se att även "de bästa" har dåliga dagar och kämpar mot skrivkramp. Konsten att skriva en bästsäljare är en underhållande bok även om jag inte uppever att jag lär mig något nytt med den. Men det kanske man inte alltid måste...?

 

 

 

Elin under havet av Sofia Malmberg

 

Sofia Malmberg var nominerad till Augustpriset med Elin under havet. Kort sagt är det en grafisk roman för ungdomar (+11 år) som berättar om en flicka som blir utsatt för övergrepp och hur hon gömmer sig "under havet".

 

Det som verkligen slår mig när jag läser är dels hur Sofia har utnyttjat mörker och ljus i bilderna för att fånga Elins känslor, men allra mest hur mycket tystnad det är i boken. Det SÄGS inte så mycket karaktärerna emellan, men kanske är det inte heller det som är viktigt. Bilderna i boken är komplexa, till den grad att jag ibland kan ha svårt att förstå vad de betyder. Men jag tror inte det är detaljerna som är viktiga, utan känslan de förmedlar. 

 

Jag tror att boken i sig kan vara ett bra hjälpmedel för att få barn/ungdomar att prata om något så jobbigt som övergrepp. Däremot saknar jag att Elin på slutet berättar för någon vad som hänt. Hon säger ifrån till sin mamma, vilket inte är något hon brukar, men jag skulle vilja att någon SÅG henne. Kan hända hade det hela blivit för övertydligt, men när det gäller något så hemskt som övergrepp; vågar man chansa?

Händer det er också att ni blir sittande framför er text och tänker:

 

Antingen är det här riktigt bra.

 

ELLER

 

så är det bara massa darlings staplade på varandra och ingen annan kommer uppskatta slutresultatet.

 

 

 

Ibland är det svårt att veta skillnaden...

Ni vet, när man håller på med ett skrivprojekt som är lite motigt. 

 

Och man av en tillfällighet går tillbaka för att läsa ett kapitel. 

Och sen ett till.

Och sen ett till.

 

Och inser att man skrivit FYRA kapitel i rad som inte är dåliga.

Som faktiskt är riktigt bra. Och spännande.

 

Lycka!

Av någon MJÄVLA anledning kan jag inte kommentera på wordpress-bloggar.

 

Jag har ingen aning om varför, men så fort jag skriver kommentarer så sparas de inte.

 

Och hur irriterande tror ni jag tycker det är nu när jag helt slaviskt börjat följa debutantbloggen?

 

Mm. Just det!

Bloggen, need your help!

 

Håller på och skriver och har en rätt störd karaktär som jag tänkt ska gå och dra skämt om döden hela tiden.

 

Problem: Jag kan inga skämt om döden.

Säger jag till Fästmannen och sätter mig vid datorn.

 

Skriver 200 ord. Får inte fram en bokstav till.

 

Så jag kollar mailen. Kollar bloggen. Kollar andras bloggar.

 

Shit, va segt det här projektet är vissa dagar.

 

Fast, 200 ord kanske är bra idag?

 

Ps. Tack för pepp! It helps!

 

Ps2. Det blev mackor. Med kokt ägg och kaviar. Men det var länge sedan sist, så det var nästan lite festligt. Och Fästmannen är på bättre humör, och det smittar. Han är bra på det viset.

Idag deppar vi.

Trist besked som vi inte vet hur vi ska hantera.

Därför låter vi bli att prata.

Och veckohandla.

Gissar att det blir mackor till middag. Om vi har tur.

 

 

 

* Snott från Lisa Bjärbos son

Jag och min Fästman har kommit på världens bästa grej.

 

Om någon av oss är på dåligt humör, då säger vi det till den andre (andra?). Så att den andre är beredd på att hens respektive inte är på topp. Och att om hen säger/gör något dumt är det kanke inte något som egentligen har hänt, hen är bara inte på topp.

 

Och ibland får man insikter om det hela; jag menar, vi känner varandra.

 

Han (lite skamset) : Jag vet inte varför, men jag är helt omotiverat på dåligt humör...

Jag: Det är inte omotiverat.

Han: ?

Jag: Jo, men du har spenderat eftermiddagen med att spela spel med mina vänner trots att du avskyr spel. Och när vi skulle åka hem såg vi bussen åka 7 minuter innan den skulle gå (vi såg den alltså på håll) vilket gjorde att vi fick vänta i ytterligare en halvtimme när du verkligen ville hem. Och så åt du lunch väldigt tidigt, så jag gissar att du också är lite hungrig.

Han: Det kanske inte var så omotiverat...

Idag träffades vår lilla skrivarcirkel för första gången sedan 2013 började. En donna vart sjuk och kunde inte dyka upp (trots att jag sa att förkylningar är så 2012!)

 

Så vi vart fyra tjejer.

Numera har vi så att om man har ett stycke text där man känner att man kört fast/vill få respons på kan man maila ut dem till gruppen så diskuterar vi dem när vi träffas. Idag var vi tre som skickat ut text, så det blev mest snack om dem.

 

Jag som i vanliga fall alltid skriver första utkast, låter vila en månad, redigerar en gång eller två och SEN låter någon läsa hade lämnat ut början på mitt nya manus. Och den gemensamma responsen var att det kändes väldigt ofärdigt. Att berättarrösten svajade, fanns en hel del småfel (liksom stavfel och tempusfel) och den drog inte med läsaren.

 

En väldigt bra kommentar var att titeln var för avslöjande. Att den redan berättar det mest spännande i manuset. Detta är nåt jag själv inte reflekterat över, men när de sa det så kände jag "Jamen, sjutton också!".

 

Så nu behöver jag fundera ut en ny titel...

 

Annan rolig grej. När jag började skriva manuset tänkte jag att det var ett ungdomsromanmanus (heter det ens så?).

 

Senaste dagarna har jag börjat fundera om det inte är för något äldre...

 

Och idag fick jag det bekräftat; detta är inget ungdomsmanus.

 

Jamen dåså. Då vet jag! Tack!

 

Märkligt hur andra lägger märket till saker som jag själv tyckt skavt. Och saker jag själv inte tänkt på över huvud taget.

 

Så mycket man lär sig...

Det har varit lite tyst om mitt skirvande på bloggen den här veckan.

Varför?

Jag har inte skirvit.

 

Förra veckan gick det skitbra. Jag bara rassel-rassel-rassel. I lördags nådde jag 10 000 ord. Kände mig stolt.

 

På söndagen skrev jag typ 200 ord. På måndagen inget.

 

Och så har det varit resten av veckan: inget.

 

Och jag kan inte ens säga att det var skrivandet i sig det var fel på. Jag hade ångan uppe!

Nej, jag har haft fullt upp med att komma tillbaka i jobbrutinerna på dagarna och ha mensvärk och ligga på soffan och tycka synd om mig själv om kvällarna (lite många och där...).

 

Och så har jag och fästmannen varit extremt duktiga med att laga rolig och varierad middag varje kväll OCH städa lägenheten (i etapper, men ändå, den är ren nu).

 

 

Jag tycker inte om när jag kommer av mig i skrivprojekt. Det är ibland så svårt att komma igång igen.

Men nu ikväll satte jag mig på nytt. Började med att skriva två korta scener och då kändes det som det gick väldigt fort framåt. Sedan en lång scen. Var tvungen att gå tillbaka och dubbelkolla en grej tidigare i dokumentet och hittade en konversation mellan min hjältinna och hennes... hjälte(?).

 

Och den var SÅ bra. Och jag hade fått till en del klockrena detaljer.

 

Så blev jag lyrisk och stolt och skrev lite till.

 

Så nu är jag igång igen. Och glad och nöjd.

 

Och på söndag ska jag träffa tjejerna i skrivar-cirkeln.

 

Som jag har längtat!!!

det här med mensvärk, ska vi inte ta och sluta upp med det?

 

Mvh/Jätte-jätte-jätte-jätte-jätte-jätte-jätte-jätte-jätte-ont-i-magen-och-inga-piller-hjälper

 

Ps. Min Fästman hade dammat hela lägenheten när jag kom hem från jobbet. Tror han håller på att bli sjuk igen...

Janina Kastevik har skirvit ett jättebra/intressant inlägg om hur stort omfång det ska vara på en bok för 9-12 år.

Kolla in alla kommentarerna också, där fortsätter diskussionen.

 

Fästmannen städade toaletten igår, utan att jag hade sagt ett ord

 

OCH

 

erbjöd sig att laga alla middagar den kommande veckan. Vi gjorde till och med matsedel.

 

Jag = mycket glad

Jag har pratat rätt mycket om problematiken med att hitta berättarrösten i sitt manus den senaste tiden. Ibland hittar man den direkt, ibland dröjer det tills redigeringen av manuset. Oavsett är det en enorm lättnad när den väl finns där.

 

Men precis som det finns berättarröster i böcker, kan det också finnas det på bloggar. När jag tittar på mina egna inlägg kan jag ibland bli lite frustrerad. Jag menar, jag är rolig... egentligen. 

 

Så i brist på min berättarröst på min blogg tänkte jag nämna tre andra jag verkligen tycker om.

 

Simona Ahrnstedt (http://simonaahrnstedt.se/) har gett ut två böcker och är Sveriges första romancedrottning (vår ENDA drottning so far). Varenda gång jag går in på hennes blogg får hon mig att le; hennes inlägg är fyllda med sådan värme. Hon öppnar sitt hjärta för oss läsare. Glädjen i skrivandets framgångar, hålet hon känner när hennes barn inte är hos henne, hyllningen till de vänner som stöttar henne. Bara att hon bjöd en hel drös skrivarbloggerskor  (bl a mig) till sin senaste releasefest säger ganska mycket om vem hon är. Jag önskar det fanns fler människor som hon.

 

I våras träffade jag Mirijam (http://mirijam.blogspot.se/) på en skrivarkurs. Just då tänkte jag nog inte så mycket på henne (mer än att hon hade tights i klara färger), jag tror inte hon märkte mig heller. Men hon har en blogg, och efteråt kollade jag in den. Och bakom den där lugna utan döljer sig en gigantisk skopa attityd. Bara att inleda med "Hej, jag heter Mirijam. Det här är din nya favoritblogg." . Mirijam bloggar om livet i stort; sina löparrundor, sitt mc-körkort, sin hund (som hon har varannan månad), sitt jobb (på radio), om norrlänningars inskrängdhet och livets små under. Hon har en kaxighet som är imponernade. 

 

Rubriken skulle lika gärna kunna vara allti-i-ett; Lisa Bjärbo (http://onekligen.blogspot.se/). Lisa är författare och journalist och att gå in på Lisas blogg är som att gå in i en av hennes böcker. Jag skrattar ofta och blir så impad av hennes uttryckssätt, hennes öga för detaljer. Bloggen är full av roliga kommentarer från hennes barn (inte alltid snälla), reklam för lite allt möjligt hon tycker är vettigt/intressant/roligt, otroligt vackra bilder (hur kan man ha ett så färgglatt liv?), vegetarisk recept (sjukt goda), böcker hon läst och vardagsbetraktelser. En mångfasseterad (stavas det ens så...?) blogg som ofta fått mig att skratta och ger ljusglimtar under regniga (och soliga) dagar.

Överallt på skriv- och bokbloggar har det skrivits om hur personens läsår har varit. I många fall har man pratat om antalet böcker. På vissa ställen angett favoriterna.

 

Jag måste säga att för mig var läsåret 2012 en stor besvikelse. Det var så många böcker jag verkligen såg fram emot att läsa, men som bara gjorde mig besviken. Egentligen var det nog bara tre böcker som jag kände att jag skulle rekommendera till andra:

 

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Kärleken av Jonas Gardell

Så gör jag av Bodil Malmsten

 

Känns lite deprimerande att de bara är tre... Så jag tänkte blicka framåt istället.

 

2013 är året då jag ska läsa mer klassiker. Kanske därför 2012 gick så snett, tror jag inte jag läste en enda klassiker trots att jag har ett helt gäng stående i hyllorna. Så klassiker. (Jag menar, jag ÄLSKAR ju klassiker!)

 

Jag tänkte också återvända till bibilioteket. Var länge sedan jag faktiskt utnyttjade det på riktigt (tänk om jag glömt hur man gör...?). Har en lista på böcker jag vill kolla in.

 

Sedan har jag ett helt gäng böcker som ges ut under 2013 som jag ser fram emot.

 

Debutanter

Solviken av Annika Estassy Lovén (mest för att hennes blogg är så trevlig. Och för att jag träffat henne. Och hon var trevlig då.)

Jag biter i apelsiner av Annakatrin Thorburn

 

Andra boken

Fågelbarn av Christin Ljungqvist

Fågelhuset av Ester Roxberg

(Vad ÄR det med människor och djur i titlarna? Fast jag ska inte klaga, människorna kan ju skriva...)

 

Övrigt

Inte nu (om det nu blir titeln) av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo

 

Åh, gud, det känns som jag glömt någon...

 

Funderar på om jag också borde läsa lite mer "vuxen" litteratur, bara för breddens skull. Eller kan jag räkna klassiker till den kategorin?

 

Det tycker jag. Vi säger så.

 

Uppdatering:

Jag VISSTE att jag hade glömt något.

Debutant

Slottet av is av Janina Kastevik

 

Uppdatering 2:

När man (läs jag)  väl kollar i bokhyllan... Shit va många klassiker jag har och så många olästa! (många lästa också, men olästa... Hur tänker jag?)

 

Uppdatering 3

Borde se mer romantiska filmer/serier som utspelar dig i någon vacker historis miljö där kvinnorna bär eleganta klänningar och männen alltid verkar ha på sig stövlar.  Bra plan!

 

 

Jag tycker det ofta det kan vara klutrigt när man börjar på et nytt manus; å ena sidan är man spänd och exalterad å andra sidan hittar man inte alltid tonen från start vilket kan ställa till med problem.

 

Ikväll skulle jag skriva till klockan nio. Det var trögt i morse, så jag tänkte tvinga mig till kockan nio. Och plötsligt var klockan kvart över nio. Och jag satt i soffan; kissnödig som attan och knattrade med tangenterna.

 

Åh, där var den, tonen. 

Jag har hittat den nu.

Det fantastiska med Spotify är att man bara "klick, klick, klick, åh här var ett band jag aldrig hört talas om förut, undra hur de låter..."

 

Häromdagen hittade jag bandet Imagine Dragons.

 

Och första låten, Radioactive, passar mitt nya manus perfekt. I alla fall melodin, texten får man nog vara lite mer filosofisk med.

 

 

Lyssna på låten, tänk; mörker, en storstad där det alltid regnar och tänk död, massa död. Och blod. Och en tjej som måste stå upprätt och stänga alla känslor inne.

 

There you go!

 

 

Ps. Och när jag kom till dagens spinningpass var denna låt med. Jag ser det som ett tecken.

Denna festlighet!

 

Som dessutom gör sig extremt bra i matlåda.

... landade räkneverket på 1500 ord idag.

Tycker det är okej.

 

Ska snart dö i sängen.

Personbyte på Debutantbloggen.

Ska bli spännande att följa dessa donnor under året.

 

Första dagen på jobbet efter julledigheten.

 

Huvudet kändes blytungt när väckerklockan ringde, men jag gick upp, åt frukost och klädde på mig. Hann till och med piggna till under morgonrutinerna.

 

Så stod jag där vid busshållspaltsen.

Och stod.

Och stod.

Och ingen buss kom.

Inte en enda.

 

Då först tänkte jag lite längre... Och kom på att jag gått upp EN TIMMA för tidigt.

 

Suck, pust, stön.

 

Bara att knalla hem, av med kläderna och krypa ihop bredvid en väldigt förvånad fästman.

 

Somnade om lagom till klockan ringde igen...

 

Lyckades, trots detta, få ihop 500 ord på bussen till jobbet.

 

Resten av dagen såhär långt: det känns som jag blivit överkörd av en buss. Men vädret är vackert.

Det är som det ska; smågnabb över att tvättmaskinen inte fungerar, Ivanhoe och skrivande.

 

Perfekt!