Mitt första riktiga manus som jag skrivit, färdigställt och skickat in till förlag skall nu kasseras.

 

Jag fick sista refusen från ett förlag idag och det är helt enkelt dags.

Jag började skriva på manuset för 10 år sedan, har försökt få in det på förlag i 5 (?) år och nu är det dags.

 

Manuset har inte det där "lilla extra" som förlaget vill ha. Det är alldeles för likt Fucking Åmål karaktärsmässigt (vilket på sätt och vis var meningen) och det är lika bra jag inser det; detta manus har gjort sitt.

 

Det var inte skrivet i onödan, oh nej! Jag har lärt mig så otroligt mycket under alla redigeringsrundor; jag vore inte den jag är idag utan dessa karaktärer.

 

Men innan jag lägger detta manus på hyllan tänkte jag bjuda på en av mina favoritscener; en som fortfarande får mig att le fast jag läst den säkert 100 gånger.

 

Vi är i Alex sovrum och hon är fruktansvärt kär i Karin som hon gör ett skolarbete med och som nu bara råkar sitta bredvid henne på hennes säng. Karin har ingen aning...

 

 

– Wow.

Karins röst är en viskning. Jag har svårt att fokusera blicken. Det enda jag kan tänka på är att hon sitter så nära; våra ben som nuddar varandra.

– Är det verkligen jag på bilden…

Hon lutar sig närmare kamerans skärm, som hon förväntar sig att personen bilden föreställer kommer förändras.

– Det är du, säger jag.

– Men jag ser ju så… vuxen ut. Och den där blicken…

– Jag vet.

Jag ser också det hon ser. Karins huvud vridet åt sidan, hennes blick långt bort i fjärran, längtande, några hårstrån som ligger som ett flor över hennes ansikte, skymmer och förtydligar.

– Hur gjorde du det? säger hon till mig.

– Jag? Det var ju du, helt och hållet du.

– Jag ser inte ut sådär på bild.

– Du gör nu.

Karin bläddrar fram bilderna på mig.

– Titta, säger hon och lutar sig mot mig, vrider kameran så jag ska se bättre.

Hennes axel mot min, våra pannor nuddar nästan varandra.

– Du ser också annorlunda ut.

Kantig, tänker jag. Jag ser kantig ut. Ljuset som speglar sig i förnsterrutan tar bort fokus från mitt ansikte och istället är det mina konturer som hamnar i centrum. Jag är en skugga. Oklart om jag är tjej eller kille. Jag ser det.

Undra om Karin ser det.

– Jag älskar hur du böjer huvudet här, säger Karin och pekar. Ser du?

Hon älskar när jag böjer huvudet. Men GUD varför har hon inte sagt det förut? Jag kan gå runt med böjt huvud jämnt om hon skulle vilja. Lätt!

Jag nickar, utan att egentligen förstå det mangefika. Det behövs inte. Jag behöver inte förstå. Det räcker med att bara sitta här.

Karin fnittrar till, bläddrar lite fram och tillbaka bland bilderna.

– Det gick nästan lite för lätt det här. Jag menar… Läxor ska ju vara tråkiga och ta forever and ever.

– Klockan är ju nio, säger jag.

Karin följer min blick till min väckarklocka, reser sig hastigt.

– Jisses! När blev den det?

– Typ nu.

– Jag…

Karin blir stående med kameran mellan fingrarna, väger tyngden från höger ben till vänster.

– Jag borde gå hem. Rätt sent och så.

Jag nickar och reser mig.

Karin går före mig ner för trappen.

– Jag fattar inte att tiden gick så fort. Jag har inte ens märkt att jag var hungrig…

– Du kan få en macka om du vill.

Säg ja, snälla, snälla, säg ja.

Karin biter sig i läppen, blicken seglar iväg mot köket. Men sedan skakar hon på huvudet.

– Äh, det är lugnt. Ska ju ändå sova snart.

Jag håller kameran medan Karin tar på sig ytterkläderna.

– Jag kan maila bilderna till dig så får du bestämma vilken du vill använda, säger hon.

Jag nickar.

– Visst. Det blir bra.

Hon får kameran i handen och ser på mig. Lägger huvudet på sned. Det ser ut som hon tänker säga något, jag kan se orden kittla henne inne i munnen.

Sedan sväljer hon dem och öppnar dörren.

– Ses imorgon!

– Yes.

Så är hon borta.

Imorgon.

Jag har fått för mig att min mamma var ganska tidig med att köpa ekologiska råvaror i min hemby där jag växte upp.

 

Jag har ingen aning om det faktiskt var så, eller om det är en efterkonstruktion; men jag tänker att det var hon som sådde fröt först.

 

Pappa var den som jag diskuterade miljöfrågor med runt matbordet; problem med Östersjön, musselodlingar och slamsugning.

 

Och på högstadiet hittade jag min plats i både en miljögrupp på skolan och fältbiologerna på fritiden.

 

Jag började plugga marina programmet eftersom jag någon dag skulle "rädda" Östersjön.

 

Jag mår alltid lite bättre när jag sopsorterar, åker gärna kollektivt och i perioder har jag köpt en del ekologiska varor. Alltid ekologiska bananer. ALLTID.

 

Men ibland har eko-tänket sjunkit undan lite. Mycket pga jag varit student och eko har varit dyrt.

 

Kanske är det min mammas fel, kanske min pappas, eller kanske min syster som just nu gått bananas och slängt ut alla plastsaker i deras hem.

 

Kanske är det jag.

 

Men nu letar jag eko-produkter precis överallt!

 

Jag ska erkänna, jag köper inte jämnt eko, men mycket mer än tidigare.

 

Och så tipsade syrra mig om en bra hemsida för ekologiska hudvådsprodukter. "Som kostar skjortan!" tänkte jag.

 

Men icke, jag får behålla skjortan. Jag köpte mitt första paket med produkter i mellandagarna.

Mitt andra paket damp ner idag.

 

Schampo, hudcreme, tvål, nagellack, deo, tvättnötter, nagellacksremover, hårstaylingsprodukter mm.

 

Och så tänkt jag; jaha, nu kommer jag köpa massa produkter som jag inte kommer vara nöjd med eftersom det tog mig typ 20 år att komma fram till att jag gillade Barnängelns tvål mer än Dove.

 

Men nej, det enda som funkat sådär än så länge är två av nagellacken (jag köpte tre).

Annars är jag helt såld.

 

Känner mig som en ny wen-tjej. (Trots att det inte ens var wen-shampoo)

 

"I will never shampoo again!"

 

Tru story.

 

Så, http://www.jordklok.se/.

 

Gå dit, bli amazed, shoppa och var snäll mot både plånboken och miljön.

Ni vet hur det är; känslan av att skriva ut sitt manus, lägga det i ett kuvert, följebrevet överst. Skriva förlagets adress och posta.

 

Och vänta, åh, denna väntan!

 

Sedan, beskedet.

 

Jag har varit där massor av gånger.

Det värsta som kan hända är att jag blir refuserad.

 

Och det värsta som kommer av en refusering är att jag frå skriva om manuset och skicka in igen. Eller skriva nytt.

 

Men så länge jag skriver så kan jag fortsätta försöka, det finns alltid en andra chans.

 

Nu befinner jag mig i en liknande situation; jag har skivit ut papper, lagt i kuvert, postat.

 

Och nu väntar jag.

 

Men tyvärr finns det ingen andra chans.

Får jag ett nej så är det nej.

 

Tänk vilken makt totala främlingar kan ha... det är dem som får bestämma vilket efternamn jag ska ha resten av mitt liv.

Skrivkursen har dragit igång nu och det känns så himla kul. Jag redigerar ett manus som vilat i nästan ett år och det är spännande.

 

Under tiden har manuset jag redigerade om under julhelgen vilat (tre veckorn nu).

 

Så i helgen tänkte jag göra ett nytt ryck och läsa; framförallt början och slutet som jag kommer fokusera på, de ändrades om rätt rejält sist.

 

Så, ja, jag skriver.

!

... blev ledare till en skrivarcirkel.

 

Att leda i skrivande har jag velat göra länge och när skrivgänget från höstens kurs ville fortsätta utsåg de mig till att ta över.

 

Vi hade första träffen igår och pratade mest om vad vi vill diskutera/öva på under våren.

 

Jag = superpepp!

I veckan har det blåst om Paul Frigyes då han skrivit en bok om Jan Guillou utan att intervjua Jan.

Och närJan påpekat rena faktabrister i materialet (blev till och med en diskussion i morgonsoffan på tv:n) fick boken dras tillbaka.

 

Borås tidning har uppmärksammat detta och skrivit en artikel där de listar andra böcker som dragits tillbaka från förlagen.

 

 

Vanligaste orsaken till att dra tillbaka en bok verkar vara faktafel, plagiat eller rasistiska åsikter.

 

Man är aldrig säker...

Och vad menar jag med detta?

 

Jo, det senaste året har jag insett att om jag hittar en författare jag gillar kan jag ibland se att olika böcker varierar i kvalité. Ibland är detta inget konstigt; att en författare blir bättre ju mer hen skriver är ju rätt naturligt (och kul).

 

Men nu har jag också märkt att författare som levererat en viss jämn kvalité på ett visst förlag levererar bättre/sämre på ett annat.

 

Och då får det mig att undra.

Är skillnaden en ren tillfällighet pga vissa idéer är bättre än andra?

Eller handlar det om hur bra förlaget är på att förvalta författarens råmanus?

Jag har precis börjat en skrivkurs på distans.

Vi är 6 pers + kursledare och ska ifrån nu till i början av april läsa varandras texter under 7 olika tillfällen.

Och ge feedback.

 

Spännande!

 

Och skrämmande...

 

Men mest kul.

I år ska jag och fästmannen prova en ny grej.

Den heter "inte diskberg".

När jag börjar prata om mitt skrivande och någon "så snällt" avbryter mig med:
- Fattar inte varför du fortsätter. Det kommer ju aldrig bli nåt.

 

Partypooper.

 

Det kommer VISST bli nåt.

 

Det är i såna stunder man lyssnar/tittar på intervjun med J.K. Rowling.

För hon var en sån som VISSTE att hon inte kunde göra annat än att skriva om Harry Potter.

 

Och så tittar jag lite på Dan Wells när han pratar om hur man bygger en bra story: http://www.youtube.com/watch?v=KcmiqQ9NpPE

 

Dan använder ju till och med "Harry Potter och de vises sten" som exempel eftersom den är så bra byggd.

 

För det är sånt man gör när man "inte fattar" att man ska ge upp.

För för drygt ett år sedan upptäckte jag debutantbloggen (http://debutantbloggen.wordpress.com/)

och under året som gått har jag följt 2013 års donnor, läst varje inlägg.

 

Och jag är tacksam, så mycket de berättat om  vad som kan hända när man väl är utgiven, situationer som man inte alls hade tänkt sig.

 

Som när Marias fölag gick över till endast digitalt, eller när Camilla tänkte att hon skulle få vara Queen of Bokmässan och hennes förlag inte satsade på henne där, eller när Annamaria skrev sin bok två bara för att inse att den inte alls var bra och att det inte alls var den bok som hon ville skriva, eller som när Evas förlag bröt kontraktet på bok två som hon redan druckit bubbel för.

Jag är tacksam.

 

Jag har lärt mig så mycket.

I år har det hänt många gånger att jag eller mina skrivarvänner skickat sms med innehållet "Läst dagens på debutantbloggen än? Spännande!"

 

De nya debutantbloggarna har stora skor att fylla.

Jag var lite nervös... gillar verkligen tänket, plattformen, att de som träder in på bokmarknaden som debutanter får berätta om sina erfarenheter för oss som fortfarande står utanför.

 

Men idag blev de nya officiella.

Och jag är exsalterad!

 

Jag är nyfiken på vad Hanna Höglund (vilse) kommer berätta om sitt nystartade förlag. Vi har blivit ratade av samma förlag på samma respektlösa sätt och jag har följt hennes blogg ett tag.

 

Ser också fram emot vad Åsa Asptjärn ska berätta om hur det är på Bonnier Carlsen. Bonnier Carlsen som tidigare gett ut mycket barn/ungdomsböcker med fantasyinslag har gått ut med att de vill satsa mer på realistiska berättelser framöver och Åsa är en av dem.

 

Och sedan har vi Johannes Pinter, jag blev helt förtrollad när jag läste om hans bok.

 

Så, första intrycket än så länge ser riktigt bra ut.

Ser fram emot att lära känn er!