Mitt första riktiga manus som jag skrivit, färdigställt och skickat in till förlag skall nu kasseras.

 

Jag fick sista refusen från ett förlag idag och det är helt enkelt dags.

Jag började skriva på manuset för 10 år sedan, har försökt få in det på förlag i 5 (?) år och nu är det dags.

 

Manuset har inte det där "lilla extra" som förlaget vill ha. Det är alldeles för likt Fucking Åmål karaktärsmässigt (vilket på sätt och vis var meningen) och det är lika bra jag inser det; detta manus har gjort sitt.

 

Det var inte skrivet i onödan, oh nej! Jag har lärt mig så otroligt mycket under alla redigeringsrundor; jag vore inte den jag är idag utan dessa karaktärer.

 

Men innan jag lägger detta manus på hyllan tänkte jag bjuda på en av mina favoritscener; en som fortfarande får mig att le fast jag läst den säkert 100 gånger.

 

Vi är i Alex sovrum och hon är fruktansvärt kär i Karin som hon gör ett skolarbete med och som nu bara råkar sitta bredvid henne på hennes säng. Karin har ingen aning...

 

 

– Wow.

Karins röst är en viskning. Jag har svårt att fokusera blicken. Det enda jag kan tänka på är att hon sitter så nära; våra ben som nuddar varandra.

– Är det verkligen jag på bilden…

Hon lutar sig närmare kamerans skärm, som hon förväntar sig att personen bilden föreställer kommer förändras.

– Det är du, säger jag.

– Men jag ser ju så… vuxen ut. Och den där blicken…

– Jag vet.

Jag ser också det hon ser. Karins huvud vridet åt sidan, hennes blick långt bort i fjärran, längtande, några hårstrån som ligger som ett flor över hennes ansikte, skymmer och förtydligar.

– Hur gjorde du det? säger hon till mig.

– Jag? Det var ju du, helt och hållet du.

– Jag ser inte ut sådär på bild.

– Du gör nu.

Karin bläddrar fram bilderna på mig.

– Titta, säger hon och lutar sig mot mig, vrider kameran så jag ska se bättre.

Hennes axel mot min, våra pannor nuddar nästan varandra.

– Du ser också annorlunda ut.

Kantig, tänker jag. Jag ser kantig ut. Ljuset som speglar sig i förnsterrutan tar bort fokus från mitt ansikte och istället är det mina konturer som hamnar i centrum. Jag är en skugga. Oklart om jag är tjej eller kille. Jag ser det.

Undra om Karin ser det.

– Jag älskar hur du böjer huvudet här, säger Karin och pekar. Ser du?

Hon älskar när jag böjer huvudet. Men GUD varför har hon inte sagt det förut? Jag kan gå runt med böjt huvud jämnt om hon skulle vilja. Lätt!

Jag nickar, utan att egentligen förstå det mangefika. Det behövs inte. Jag behöver inte förstå. Det räcker med att bara sitta här.

Karin fnittrar till, bläddrar lite fram och tillbaka bland bilderna.

– Det gick nästan lite för lätt det här. Jag menar… Läxor ska ju vara tråkiga och ta forever and ever.

– Klockan är ju nio, säger jag.

Karin följer min blick till min väckarklocka, reser sig hastigt.

– Jisses! När blev den det?

– Typ nu.

– Jag…

Karin blir stående med kameran mellan fingrarna, väger tyngden från höger ben till vänster.

– Jag borde gå hem. Rätt sent och så.

Jag nickar och reser mig.

Karin går före mig ner för trappen.

– Jag fattar inte att tiden gick så fort. Jag har inte ens märkt att jag var hungrig…

– Du kan få en macka om du vill.

Säg ja, snälla, snälla, säg ja.

Karin biter sig i läppen, blicken seglar iväg mot köket. Men sedan skakar hon på huvudet.

– Äh, det är lugnt. Ska ju ändå sova snart.

Jag håller kameran medan Karin tar på sig ytterkläderna.

– Jag kan maila bilderna till dig så får du bestämma vilken du vill använda, säger hon.

Jag nickar.

– Visst. Det blir bra.

Hon får kameran i handen och ser på mig. Lägger huvudet på sned. Det ser ut som hon tänker säga något, jag kan se orden kittla henne inne i munnen.

Sedan sväljer hon dem och öppnar dörren.

– Ses imorgon!

– Yes.

Så är hon borta.

Imorgon.