Av: Åsa Hellberg (2012)

 

Jag har tidigare läst Åsas debut "Casanovas kvinna" som jag tyckte var helt briljant. Den handlar om medbeoende, vilket för mig, öppande upp en helt ny förståelse för beteendet hos några av mina nära.

 

I "Sonjas sista vilja" är det inte alls lika allvarligt; här kliver läsaren rätt in i en romantisk komedi. Jag kan inte beskriva boken på något bättre sätt.

 

Sonja dör, hastigt och lustigt och allt hon äger (vilket visar sig vara mycket pengar, MASSOR av pengar) efterlämnar hon till sina tre bästa väninnor; Rebecka, Susanne och Maggan. Alla tre är i 50-årsåldern och ingen av dem är riktigt lycklig. Men för att få dessa pengar tvingar Sonja in väninnorna i liv de aldrig trodde de skulle leva.

 

Jag brukar ha svårt för böcker som ska vara humoristiska; ofta faller skämten platt och jag tycker inte att karaktärerna känns trovärdig. Men "Sonjas sista vilja" gillar jag verkligen. Den är oerhört lättsam, full av humor och värme; några oväntade twister och jag kommer på mig själv med att gråta i slutet.

 

Tycker också det är härligt att läsa om kvinnor som är runt 50 som inte är perfekta, men fortfarande är starka och har livsglädje. Och sexlust. Den är kanske något överdriven i vissa anseenden, men hell, det är rätt skönt att läsa om liv som verkligen inte liknar något annat.

 

Det enda jag stör mig något på är hur tillrättalagt allt blir i slutet; trots att jag som läsare redan från början inser att boken kommer sluta lyckligt. Det är samma sak som när man ser en romantisk komedi på TV:n; vi VET ju att de kommer få varandra till slut. Och när det gäller film kan jag ta det. När det gäller böcker har jag en mer fallenhet för att tycka om böcker som inte är så lyckliga. Men det handlar ju mer om mig, än om boken i sig.