FREDAG

 

I torsdags kväll kom min mamma och i fredags morse begav vi oss mot Götet för att ta hennes bokmässa-oskuld.

 

Tyvärr hade vi gudarna emot oss med både tågstrul och att hon glömde mobilen hemms hos mig. Märkligt att hon i ett svep plötsligt saknade klocka, telefon och kamera. Men vi löste det på det "gamla goa sättet" med att bestämma tider och platser och sedan hoppas på att den andre skulle dyka upp.

 

Så, fredagen för mig blev det mest seminarier.

 

Seminariet med Jonas Hassen Kemihri var otroligt filosofiskt och djupt med mycket humor. Är det kanske egentligen så att det är böckerna som står för den riktiga världen?

 

 

Siri Pettersen har fått en raketkarriär med boken "Odinsbarn" och kändes som en norsk Babben Larsson. Hon sa ett av de finaste citaten jag kommer bära med mig forever (inte hon som myntat det). 

 

 

 

SÖNDAG

 

Söndagen blev perfekt i balans mellan seminarier/äta gott/köpa böcker/socialiasera sig. Till och med tågen gick som de skulle!

 

 

Här gör Sofia Fritzson sin debut på bokmässan i Storytels monter. Hon pratade om sina kortromaner och världen hon byggt upp med änglar och demoner.

 

 

Favvoseminariet som jag sett fram emot sedan katalogen kom hem var "Hur mörkt får det bli" med Lisa Bjärbo, Jessica Schiefauer, Marta Söderberg och Salla Simukka. Och deras budskap var solklart: det kan inte bli för mörkt! Istället uppmuntar de vuxna att använda böcker som ett verktyg när de ska diskuterar jobbiga ämnen.

 

 

Trötta författare...

 

 

Fick springa till tåget där jag fikade...

 

 

...och öppnade upp första boken...

 

 

Helgens skörd:

 

Går på tretimmarsdejt med maken.

Kollar på ankor hos annan Herrljunga-mamma.

Babysimmar i tio minuter innan bebisen ballar ur.

Vinner bouleturnering med VD:n i mitt lag.

 

Till exempel.

 

Ibland får jag för mig att jag inte är en speciellt politisk person.

Ibland skrattar jag åt den tanken.

 

När jag var liten var jag mobbad.

Just då tyckte jag det var skitjobbigt (som man gör) och kände att jag inte hittat platsen i världen som var min.

 

Nu, såhär som vuxen, kan jag se varför andra var taskiga mot mig.

 

Jag höll inte käft om något var fel.

 

Jag tycker fortfarande inte att mobbing är okej, det säger jag inte.

Men jag fattar också varför jag blev ett sånt lätt byte.

 

Jag höll inte tyst.

 

Oavsett om det handlade om elever som fuskade på prov, satte ihop en virkad bläckfisk i fel ordning eller klankade ner på någon annan.

Jag var TVUNGEN att öppna munnen och säga ifrån.

 

Självklart ångrade jag mig alltid efteråt och fick äta upp mina ord igen och igen och igen.

Jag var inte så bra att argumentera när jag vara liten - kände bara i ryggraden att fel är fel och fel måste upp till ytan.

 

Nu, som vuxen, har jag lärt mig när jag ska hålla käft.

 

Men jag har också lärt mig att säga ifrån är en styrka - det är många som inte vågar.

 

När det snackas om kvinnor som sämre.

Eller när någon pratar nedsättande om homosexuella.

Eller när hudfärgen anses vara något som spelar roll.

 

Då ger jag efter, då håller jag inte tillbaka.

Idag är jag stolt över det.

 

Och jag tror att det är precis det som gör att jag skriver.

 

Jag är en svensk, välutbildad, vit kvinna från ett litet samhälle där jag över lag varit väldigt skyddad.

Ändå vill jag skriva om de utsatta, om de som ibland saknar egen röst.

Mitt liv är ju inte så jäkla spännande...

 

Så, jag tänker ibland att jag är väldigt politisk.

När det gäller allas lika värde - att vi är personer.

Det enda som ska få definera oss är vår personlighet, allt annat är irrelevant.

 

Jag skriver för att beröra - sprida medmänskligheten över världen.

Jag kan inte göra annat; kan inte hålla tyst.

 

Så avslutar Martin Widmark (författare till LasseMajas detektivbyrå) senaste läs för livet-podden där han är gäst hos Johanna Lindbäck.

 

De talar om vikten om att läsa för barnen.

 

Gå in och lyssna!

 

 

 

 

ps. Kommer sakna Johanna i podden. Någon som vill vara med och starta namninsamling för att hon ska fortsätta att ha podd. Älskar hennes röst. Och hennes tankar. Eller kan vi få henne att läsa in ljudböcker...?

Det finns ett citat som går något i stil med:

"Skapa ett liv du inte vill ta semester ifrån"

 

Där är jag.

 

Jag jobbar sedan två veckor tillbaka, 50 %. 50 % är jag föräldraledig.

Jag älskar mitt jobb och sätter mig i bilen om mornarna med kroppen fylld av förväntan.

Jag älskar att vara föräldraledig där tiden delas mellan bus, matkrig, babysim, barnvagnspromenader och tupplurar på soffan.

 

I lördags hade vi barnvakt för första gången. I tre timmar fick jag och min man äta mat som vi själva sluppit laga, prata ostört utan avbrott och hålla handen. Vad vi skrattade. Gud vad jag älskar oss!

 

Och jag älskar skrivandet, denna passion som liksom fyller igen alla hålen mellan alla andra bitar i mitt liv, får mig att djupandas och yla mot månen samtidigt. Mitt lim.

 

Ibland säger folk att man inte kan få allt man vill ha.

Är ni säkra?

Är ni?

 

För jag kan nog bevisa er fel.

Jag blir alltid ställd inför frågan.

Hur menar du?

 

Vad är början? Är det när man får den första idén? För den kan ju komma flera år innan man faktiskt börjar skriva. Eller är det när man skriver första raden? Första kapitlet?

 

Vad är slutet? Första utkastet? När man redigerat och skickat in till förlag? När man får bokkontrakt? När boken ges ut?

 

Jamen ni fattar, frågan kan ju tolkas på många sätt. 

 

Så, detta är historien om hur lång tid det tagit att skriva mitt senaste manus, so far.

 

Sommaren 2013 gick jag och planerade ett manus jag skulle skriva; om en kille på högstadiet som förlorade sin pappa och vad sorgen gjorde med honom. Men det gick trögt. Supertrögt. Jag hade några scener i huvudet, men hur mycket jag än tänkte på idén kom det aldrig längre - bara några scener.

 

Och ur intet fick jag en bild i huvudet - två killar som sprang i regnet över en parkeringsplats, tjutande medan de försökte knuffa varandra i vattenpölarna. De kastade sig in i baksätet i en bil och skrattet försvann, det blev några sekunders allvar innan de kysste varandra.

 

Jag försökte putta bort dessa grabbar, jag skulle ju inte skriva om dem, jag hade ju en PLAN. Men icke, de pockade på min uppmärksamhet.

 

Så, till slut gav jag upp med idén jag försökte skriva på, jag kapitulerade. Och släppte in Gabriel och David i mitt liv.

 

Först planderade jag deras historia på post-itlappar på ihoptejpade A4 och den gick jag grundligt igenom med min förstaläsare Kajsa. Planen var att jag skulle skriva manuset under NaNoWriMo i november. Veckan innan kunde jag inte hålla mig utan skrev första kapitlet. Lyrisk. Davids berättarröst kom till mig så naturligt.

 

Sedan börjde november och jag skrev. Minst 1667  ord om dagen, 50 000 ord skulle det bli. Och jag lyckades. När november var slut hade jag ett utkast. På en månad hade jag "skrivit en bok".

 

Sedan fick manuset vila. Länge.

Jag skulle redigerat det sommaren 2014. Men den sommaren låg jag på soffan och tittade på matlagningsprogram på TV och drömde om när mat skulle börja smaka gott igen. Jag var gravid. 

 

Det var först när sommaren var över och illamåendet gått tillbaka jag kunde börja redigera.

 

Jag gjorde en redigering och skickade sedan manuset till Lisa Bjärbo som lektörsläste och Sofia Fritzson. De kom båda med samma typ av kommentarer - vissa saker var fantastiskt bra, andra behövde göras om. Lisa föreslog dessutom att jag skulle ta bort en jättegrej som hände i slutet. Lugnt, sa jag och strök.

 

Under hösten var jag på en bolagsstyrelsekurs där jag träffade en kvinna som jobbar på förlag. Vi klickade så himla bra och har haft kontakten sedan dess. Jag berättade om mitt skrivande och hon ville gärna läsa. Och efter jag redigerat om efter Lisa och Sofias kommentarer skickade jag mitt manus till henne. Under julledigheten fick jag ett mail med kommentarer. Och vilka kommentarer - hon hade verkligen tagit sig tid att gå igenom hela manuset och kommentarerna gick från stort till smått.

 

Så... jag satte igång med redigeringen igen.

Men det tog emot. 

Min kropp var stor, jag hade fruktansvärda sammandragningar. Kunde bara fokusera i sådär fem-tio minuter i taget.

 

Jag hade tänkt skicka in manuset till förlag innan förlossingen, men till slut fick jag se mig besegrad. Jag hade redigerat 1/4 och det fick vara bra så.

 

Jag gick och la mig på soffan igen.

 

Förlossningen kom och gick. Vi flyttade och min man bytte jobb. Mycket hände som gjorde att skrivandet fick stå tillbaka, av förklarliga skäl.

 

Sedan började vi landa. Bebisen skötte sig ypperligt och jag inredde mitt alldeles egna skrivrum i vårt nya boende.

 

När mannen kom hem på semester klargjorde jag att jag ville ha två timmar skrivtid om förmiddagran. Sagt och gjort, mellan 9-11 fick jag inte vara i vardagsrummet (där han och bebisen hängde).

 

Jag redigerade i skrivrummet, på altanen, på cafeer. Jag redigerade klart manuset. Läste igenom. Gjorde en lista på 17 punkter som behövde åtgärdas och började bocka av dem. Den sista av punkterna var att jobba med den ena karaktärens berättarröst. Jag lyssnade igenom alla hans kapitel högt och listade för varje kapitel vad som behövde förstärkas/åtgärdas. Jag redigerade igenom bara hans kapitel innan jag lät manuset vila en vecka.

 

Sedan läste jag igenom en sista gång för att dubbelkolla stavfel. Jag andades ut. Klar.

 

Jag gjorde dokumentet prydligt och skickad det med ett följebrev till förlag. Åtta stycken.

Det var den 30:e augusti.

 

Så, från första idé till förlag har detta manus tagit två år.

Däremellan har jag dessutom redigerat två andra manus, skickat de till förlag, blivit refuserad på båda två och gått en skrivarkurs. Och fått barn och flyttat till hus.

 

Två år.

Inte så illa pinkat ändå.

 

;)

 

 

Det härliga med att precis skickat in mitt manus till förlag är att alla vägar ligger öppna - allt kan ske.

I mina drömmar så kommer detta bli FABULÖST!

 

Så länge inte refuseringsbreven dimper ner kan jag låtsas att allt går bättre än bra.

 

Igår lade ett av förlagen som jag skickat mitt manus ut en kommentar på sociala medier om att de var en tredjedel in i ett manus de gillade. Direkt tänkte jag: En tredjedel... Då läser de det här och det här. Åh, snart kommer de läsa om det där. Iiii!

 

Sanningen är ju säkert att mitt manus ligger längst ner i en hög och det kommer dröja länge innan de hittar dit ner. Men ändå, man måste få drömma.

 

Men det är just det - nu kan allt fortfarande hända.

 

En förlagsperson kan ringa i eftermiddag och berätta att hen stäckläst manuset och ÄLSKAR'T. Vill ge ut bums.

Och imorgon bitti kommer nästa förlag ringa.

 

Och så blir det budgivning och jag får åka runt mellan olika förlag för att känna in "var vill JAG vara?"

 

Just nu är allt möjligt.

Innan refuseringsbreven börjart dimpa ner.

 

Just nu är jag en riktig stjärna.