Ber om ursäkt för tystnad.

 

Min dator kraschade (igen) och jag orkade inte ta tag i det.

 

Så jag tog en blogg- och skrivpaus och hade bara semester. Och läste böcker.

 

Inte helt fel.

 

Men i lördags gjorde datorn en dödsryckning och tack vare det har jag lyckats läsa manus i helgen.

 

Och det är så lurigt; jag har förlag som gärna vill läsa igen, men när vet man att man gjort tillräckligt?

 

Förlagens kommentarer är ju alltid luddiga och man får helt enkelt göra sin egen tolkning (vilket jag förvisso tror är bra, det är ju DITT manus).

 

Samtidigt... så jobbigt att lägga massa tid/energi och inte veta om tiden investeras rätt...

 

Men jag kämpar på.

Ytterligare lite pet och sen in på förlag.

Innan augusti är slut har jag lovat. Men det kommer säkert bli tidigare än så.

 

 

Idag när jag gick in på scrivener upptäckte jag att vissa scener satt i fel ordning.

 

Och jag har ingen aning om hur det hela gått till. En del scener har nämligen inte ens varit i närheten av att vara där de var just nu.

 

Weird...

Jag har under flera års tid nu låtit andra läsa mina manus för att bli bättre; för att utveckla karaktärerna/historien/konflikterna alt fatta vad jag borde stryka.

 

Och mina vänners kommentarer har varit ovärderliga, men jag har också lärt mig att inte följa dem som en blind. Om de påpekar något som inte funkar så tar jag alltid in det. Problem är problem, MEN ibland kanske inte deras lösningar fungerar perfekt i manuset, som jag vill skriva det.

 

Jag håller just nu på att redigera manuset som jag fått kommentarer på från förlag och skrivarvänner och de är överens - det behövs mer känslor/ångest/ensamhet. En skrivarvän påpekade att jag borde splittra huvudkarakaktären från sin bästa vän; så hon blir ordentligt ensam. Hen hade också förslag på hur.

 

Och först köpte jag det rent av.

Sedan började jag fundera över hur konflikten skulle ändras. Plottade upp den enligt Dan Wells sjupunktsmetod (http://www.youtube.com/watch?v=KcmiqQ9NpPE), kände efter. Och det kändes fel. Jag var helt med på att splittra vännerna, men det var det där HUR som inte kändes rätt; skulle mina karaktärer bete sig så?

 

Jag funderade lite, bollade lite med en annan skrivarvän, skrev ner lite idéer. Och så kom jag på en annan infallsvinkel; en där de fortfarande blir ovänner, men som kändes mycket mer naturlig kopplat till hur de är som människor... hrm, karaktärer menar jag så klart.

 

Skrivarvänner/folk som läser är ovärderligt.

Men jag tror på att man måste kunna sålla i de kommentarerna för att bli en riktigt duktig författare och sedan skriva det som känns rätt för en själv.

Vi blev upphämtade i Kalmar av min kära syster med familj

 

Och på fiket gällde GG-dieten. Kändes bra!

Ella sa att hon var utomläns och att tyckte Borås visade sig från sin bästa sida.

 

Nu har jag (äntligen) fått ordning på balkongen som jag vill ha den. På ena sidan har vi maten; smultron, sockerärtor, tomat och jordgubbar.

 

På andra sidan har vi kryddor (i hyllan) och sallad (i blomlådan).

Jag har tröttnat på det.

 

Det är tråkigt.

 

Jag befinner mig i en stad där den enda jag känner är min fästman. 

Och man tänker ju att vi två skulle kunna ha det rätt lajbans. 

 

Jo. Men jag vill ut och göra saker och han är allergisk och vill stanna inne.

Jag älskar honom, men sommar i Sverige är inte våran topp.

Jag hatar att bo i lägenhet...

 

Och så fort jag tar upp förslag på saker vi skulle kunna göra påpekar han att det kostar pengar. Och vi behöver spara.

 

Åh! Att han måste vara så jäkla... insiktsfull. Jäkla tråkmåns liksom.

 

Så jag har haft en veckas semester och är just nu extremt uttråkad. 

Jag vill ringa någon jag kan ut och ta en promenad med. Eller dricka en latte med. Spontant.

 

 

Om två dagar kommer en av mina barndomsvänner hit. Vi ska äta frukost på stan, gå på zoo, simma, gå på konsert och prata skrivande och livet.

 

*längtar*

Det är väldigt lätt att prata om vad man gillar/inte gillar när det kommer till bokgenres. Att dra alla böcker som påminner om varandra över en kant. 

 

Sanningen är ju aningen mer komplex.

 

Jag säger t ex att jag inte gillar fantasy. 

Samtidigt så har jag alla Harry Potterböckerna. Och jag sträckläste Twilight-sagan (även om jag önskar att jag hade varit en sån som kunde stå emot...). Och när jag som tonåring hade läst Ravennas dotter av Meredith Ann Pierce kunde jag inte lyfta en ny bok på flera dagar; slutet rörde mig på ett känslomässigt plan som gjorde mig helt oemottalig för nya böcker under en tid.

 

Så ja, sanning med modifikation.

 

Och under de senaste månaderna har jag läst ytterligare tre böcker med fanatsyinslag som har fått mig att ifrågasätta vad jag faktiskt säger att jag gillar/inte gillar.

 

Först läste jag Slottet av is (2013) av Janina Kastevik (http://bladdrabladdra.blogspot.se/). Och det är alltid svårt att läsa böcker av författare, vars bloggar man följt under en tid. Men trots att det "inte var min gengre" och att boken var skriven för 9-12 (vilket jag aldrig brukar läsa) flöt jag genom texten. Minna bor i en lägenhet med sin mamma, pappa och lillasyster. Pappan har ibland dåliga dagar och då måste hela familjen vara på sin vakt. En dag när pappa är på riktigt dåligt humör flyr Minna ut i hissen där han hon hittar en hemlig hissknapp som tar henne till landet Undrien. Undrien styrs av en ond härskare och det sägs att ett barn från en annan värld som kommer utan skor ska rädda dem. Minna. Men hur ska hon lyckas, hon är ju varken modig eller stor? Slottet av is var lättläst, skarpsint och hade en trovärdig ton hela vägen igenom. Jag förstår varför andra som läst boken säger att det märks att hon är inspererad av Astrid Lindgren. Och hur Janina porträtterar den ilska pappan och kärleksrelationen till lillasystern är helt sagolika.

 

Därefter läste jag Cinder (2012) av Marissa Meyer (okej, den är väl kanske lite mer science fiction, men fortfarande inte en typ an genre jag brukar läsa). Och jag gillade själva idén redan innan jag började läsa boken; sagan om Askungen (Cinderella) som är omskriven på ett nytt sätt. Och vilken historia sen då! Vi befinner oss på jorden, men långt fram i tiden; där mekanikern Cinder försöker stå ut med sin fostermor och acceptera att hon är annorlunda; en zyborg. Alla sagoelementen finns kvar; prinsen, balen, styvsystrarna, hjälpredorena (mössen är ersatta av en liten robot) och den tappade glasskon (i detta fall en mekanisk fot som inte riktigt passar Cinders kropp). Sedan finns det hela andra moment som inte alls finns mer i sagan; det hotar krig om inte prinsen gifter sig med drottningen av månen, det finns en pest som härjar i landet och som ingen vet hur de ska bota, och det finns en kärlekshistoria som bröjar långt innan någon bal. Boken är fantastisk och slutet är inte slutet. Bok två heter Scarlet och handlar om rödluvan, utspelar sig i samma värld. Ska läsa den så fort den kommit till bibblan.

 

Och bok tre, som var den största överraskningen; Besvärjelser och beskydd (2013) av Maria Fridner (som bloggar på http://debutantbloggen.wordpress.com/). Den skulle kunna hamna under både fantasy och chick-lit. Och chick-lit är också en sån där genre som jag inte är så förtjust i. Trodde jag, ja...

Huvudkaraktären Cecilia är självcentrerad och tycker om att fördriva tiden med att dricka vitt vin och ta sex med vem som råkar komma förbi. Den enda som faktiskt spelar roll i hennes värld är hennes mormor... som en dag plötsligt har försvunnit. Det tar ett tag innan Cecilia inser att hennes mormor blivit kidnappad, och inte av vem som helst av några vättar (!) Och en av dem berättar att Cecilias mormor är en fe. Och där någonstans måste Cecilia sluta med allt det där drickandet och ligga-runt-andet för hon har ju en mormor som behöver henne. Men det går sådär... 

 

Det som jag verkligen gillade med den här boken är hur de magiska inslagen kopplas samman med vår värld. T ex så finns det ett Fairy net på internet som fungerar som ett forum för feer. Där finns också ett Fairywiki som är ett wikipedia för feer. Eller att en av de onda vättarna lämnar ett facebookmeddelande till Cecilia. Jag som inte ens har Facebook tycker detta är fruktansvärt roligt.

 

Så... jag kanske får omvärdera det där med fantasy... 

Någon som har något annat bra tips på liknande böcker jag borde läsa?

En veckas semester.

 

Och jag har undersökt vad man kan göra i ett soffhörn:

- se på tv

- äta

- sova

- se på film

- redigera

- måla naglarna

- se på serier

- pussa på fästman

- hitta på tusen anledningar till varför det är bättre att sitta i ett soffhörn än att städa

 

Jag har också städat. Storstädat. Det var jobbigt.

Trodde inte det kunde bli så rent här.

 

Det där med att redigera har gått trögt.

Och jag fattar inte varför.

Jag har ett manus som jag gillar.

Med vissa brister som jag vet om.

Och jag vet hur jag ska lösa det hela.

 

Ändå blir jag så rastlös så fort jag sätter mig med manuset. 

Börjar undra om jag tycker det är FÖR lätt...?

 

Jag hörde någon säga att "om det är svårt att skriva, då gör du rätt".

 

 

Ligger det något i det...?

Idag började mina fyra veckor med ledighet.

 

De ska jag spendera genom att:

 

- redigera minst ett manus

- äta massa gott

- ha på mig klänning varje chans jag får

- måla naglarna i glada färger

- träna mellan 3-5 gånger i veckan

- gå på Astrid Lindgrens värld med min familj (jag har en systerdotter på 2,5 år, så det är okej)

- sy om en bröllopsklänning (inte min. I wish...)

- besöka vänner

- få besök av vänner

- hänga på biblioteket

- upptäckta Borås (tips emottages tacksamt)

 

Och om, OM, solen kommer fram, ska jag bada i den.