Vaddå, BRUKAR det vara såhär mörkt?

Och kallt?

Jag har inge minne av det från förra året...

Kanske är det annorlunda i Göteborg än Borås...?

 

Åkte hem från jobbet med bultande huvudvärk. Migrän på g?

Lyckades ta mig till Sportlife där jag tänkte fixa träningskort. Så dags.

Och så visade det sig att jag kunde få en prova-på-månad för 100 kr. Ja tack!

 

Sedan släpa jag mig hem.

Och min sambo-särbo-pojkvän hade diskat! Och gått ut med soporna!

 

Jag tänder ljus och plottar lite.

Och planerar veckans träning. Migrän, skingra dig!

 

Vad har ni för er?

Jag läste massa bok.

Jag tog en promenad i solskenet.

Jag lagade god/bra mat.

Jag shoppade.

Jag målade naglarna.

Jag såg massa på tv.

 

Och igårkväll gick det inte längre.

 

Jag bröjade plotta på ett nytt manus.

Och det räckte med att bara skriva ett par rader så släppte rastlösheten och lugnet spred sig.

 

Ibland ska man inte kämpa emot.

 

Ps. Jag ska inte börja skriva på manuset på ett bra tag. Plottar bara. Okej?

 

Ps 2. Börjar bli svårt att hålla isär alla manus när de omarbetas och man inte vill avsjöla titeln...

Av: Jonas Gardell (Nordstedts, 2012)

 

Jag har redan nämn Gardell och hans bok/tv-serie ett antal gånger, men nu är det fokus på boken.

 

"Torka aldrig tårar utan handskar - kärleken" är första delen i triologin som är tänkt att belysa hur livet var under 80-talet, när HIV eller den nya pesten (som man då kallade det) spred sig bland honomsexuella killar i Sverige. Jonas har under många år gått och samlat underlag för att kunna skriva triologin. Han var själv med när unga killar, hans vänner och älskare, inte bara insjuknade och dog, utan också blev förnekade av sina familjer och samhället. Det här är hans berättelse om vad som hände.

 

I första boken får vi möta Benjamin och Rasmus, två killar som båda längtar efter att bli älskade för dem de verkligen är, och deras resa till att hitta varandra. Rasmus är värmlänningen som precis flyttat till Stockholm och som tar all beröring han kan få, från vem som än är villig att ge den till honom. Benjamin är en medlem i Jehovas vittne och i församlingen är han en förebild för de yngre, sin faders stolthet. Båda kommer de möta Paul som påstår att han är jude och beskriver sig som en kärring med lite klass. Han tar dem båda under sina vingar, vill hjälpa dem ur sin vilsenhet. Det är hans förtjänst att de möts på hans julmiddag. Men detta sker först i slutet av boken.

 

Innan dess får vi djupdyka i både Benjamin och Rasmus liv. Berättandet hoppar mellan nuet då de båda är 20-nånting och deras barndom. Då och då bryter Jonas av och berättar om hur det var då. Berättar om var man som homosexuell ung man gick för att hitta sällskap i Stockholm. Eller var man gick för att känna samhörighet. Eller vad politikerna sa om det hela. Rädslan och oförståelsen. Utanförskapet.

 

"Kärleken" är briljant skriven. Jag som läsare har inga problem med att följa med i vem scenen handlar om eller när det hela utspear sig. Det finns så mycket osäkerhet, så mycket kärlek och vänskap mellan boksidorna. Det finns så mycket smärta.

 

I vanliga fall brukar jag sträckläsa böcker jag verkligen tycker om. Men det gick inte med "Kärleken". Jag var tvungen att läsa den sakta, några kapitel i taget. Jag behövde insupa alla orden och låta dem få landa, låta dem få växa.

 

Jonas har berört mig många gånger tidigare via sitt författarskap. Inte minst i hans bok "Jenny" (2006). Men detta är något helt annorlunda. Det är något som inte bara berör, det stannar kvar, det gror sig fast. Och även om vi vet mer idag, både om homosexuallitet och HIV, så finns förtrycket fortfarande kvar; rädslan för det som skiljer sig från mängden. Och det är okej att vara rädd, att vara rädd är mänskligt. Men det är inte okej att se ner på människor för att de är annorlunda, att tro att vissa är mindre värda; oberoende av sexuell läggning, klädstil, hudfärg eller fysiskt tillstånd.

 

Det är dags att öppna ögonen. Vi bygger våra barns framtid.

Jag skulle ner på stan och köpa ett par vinterkängor.

 

Kom hem med:

- fyra par strumpor (extra långa, såna som slutar vid knät, värmer bra om vintern)

- deo

- mascara

- underlakan (2 st)

- volymgrej till håret

- två kassar med mat

 

Så att...

Jag ville skriva klart mitt ena manus innan jag fått besked från alla förlagen.

 

Jag skrev klart.

Jag redigerade.

Jag lät en vän läsa.

Jag redigerade om.

Och skickade ut till vänner och lektör.

Och vännerna hörde av sig med massa positiva kommentarer (men alla var överens, skriv om slutet).

 

Så nu väntar jag på förlagen (fick ytterligare en refusering i veckan, två kvar).

Och så väntar jag på lektören.

 

Lever i ett stort vakuum.

 

Ska jag börja skriva nåt nytt? (har tryp tre nya idéer)

Eller omarbeta nåt gammalt (har typ tre manus i "byrolådan")?

Eller är det bättre att jag INTE gör nåt, så jag står redo när kommentarerna kommer?

 

Vakuum...

 

Går mellan bloggen, mailen, andras bloggar, min mail, bloggen, tv:n...

 

Jag GÖR ju ingenting! Kommer inte framåt. 

Hade hoppats på heldag på stan med mysmiddag och bio. Leva lite! Men sambo-särbo-pojkvännen håller på att hosta ut sina lungor. Så det blir inget med det.

 

Vakuum. Väntan.

Långtråkigt. Langweilig. Enda vettiga ordet jag lärde mig på tyskalektionerna...

 

Vakuum.

Jag ska ärligt säga att jag har lite dålig koll när det gäller olika typer av priser man kan vinna som författare. Men ett prsi jag försöker hålla koll på är Augustpriset. När jag ser en bok i bokhyllan som blivit nomenerad till eller framförallt vunnit Augustpriset så tänker jag alltid "Detta måste vara en bra bok".

 

 

Jag blir sällan besviken på böcker som vunnit Augustpriset. Och jag tycker ofta att de bidrar med någonting nytt. Och nu när det är dags igen för ännu en ny gala (26:e november för att vara exakt), så tänkte jag gå igenom några gamla pärlor. Minns ni...

 

Barn- och ungdomsbok: Peter Pohl och Kinna Gieth med "Jag saknar dig, jag saknar dig" (Rabén och Sjögren)

Historien om Tina som blir kvar när hennes tvillingsyste Cilla blir påkörd och dör.

Mitt ex av boken är helt söndrig av alla gånger jag läst den. Och jag läser väldigt sällan om böcker.

 

Barn- och ungdomsbok: Mats Wahl med "Vinterviken" (Bonnier Carlsen)

Kärlekshistorien mellan den fattiga John-John och överklassflickan Elisabeth.

Ska erkänna att jag aldrig läst boken (trots att jag har den), men jag vet inte hur många gånger jag sett filmen. Minns ni scenen när han springer efter bilen där Elisabeth sitter i? Hur hon hoppar ut och springer ifrån hennes pappa, över bron? Tillsammans? Klassiker!

 

Barn- och ungdomsbok: Henning Mankell med "Resan till världens ände" (Rabén och Sjögren)

Fjärde boken om Joel som drömmer om att bli en sjöman och som en natt ser en hund som springer mot en stjärna.

Jag har aldrig klarat av Mankells vuxenböcker. men av någon anledning älskade jag den här serien när jag var yngre. Har alla fyra böckerna stående i min bokhylla.

 

På hemsidan står det:

"Lilla Augustpriset instiftades 1994 av Svenska Förläggareföreningen för att öka unga människors intresse för läsning och uppmuntra till eget skrivande. Priset vänder sig till ungdomar mellan 16 och 20 år och har blivit en riktig plantskola för nya författare. Vinnaren får 15 000 kr och prisutdelningen sker vid den årliga stora Augustgalan."

 

Jag ska ärligt säga att jag aldrig läst något av de vinnande bidragen, MEN jag har läst böcker som författas av vinnarna enare i karriären.

 

2004

 

Nu har vinnaren till ICA:s novelltävling korats.

 

Och det blev vår egna Sofia som vann!!!

Läs motiveringen och bidraget på http://www.icakuriren.se/Spela-Tavla/Tavlingar/Novelltavling-2012/

 

Så min plan just nu lyder:

Eftersom Sofia säker kommer få bokkontrakt imorgon, så kan resten av oss i skrivarcirkeln rida på den vågen och OCKSÅ få bokkontrakt för att vi är såna  trevliga människor.

Okej? Okej!

Okej, ska vi prata om det tredje och sista avsnittet i Jonas Gardells tiologi?

 

Jag menar, jag visst ju att det var många som skulle dö. Jag visst ju.

 

Ändå har jag suttit i soffan och inte kunnat sluta gråta.

 

Läser första boken just nu. Ser fram emot de följande två.

 

Tack Jonas för du öppnar våra ögon!

Tack!

Testläsare två hörde av sig igår; hon hade sträckläst och älskade.

 

Idag hörde testläsare tre av sig. Hon älskade också.

 

Fått lite kommentarer på förändringar/förbättringar och känner mig så sjukt tillfreds. Detta kommer gå så bra!

 

Mitt enda riktigt stora problem är slutet. Det svajar. Och jag vet inte riktigt själv hur det ska sluta. Någon röstade för lyckligt, någon annan tyckte att jag tog den enkla vägen. Får tänka lite på saken...

 

Undra vad lektören kommer säga...?

Jag har fått klart ytterligare en redigering. Skickat iväg till lektör och ett par testläsare. Skickade igår. Idag hörde en av läsarna av sig. Hon var skittrött för hon hade varit uppe hela natten och läst manus. Kat-sching!

 

Sedan råkade hon också älska mitt manus. *malligast i världen*

 

Återigen så gick jag ner i tempo när jag var inne på det sista redigerandet. Alla andra verkar vara uppe halva nätterna och skriva så tangentbordet typ börjar brinna när de är inne på upploppet.

 

Inte jag. Jag går ner i tempo... Hittar ursäket. Pillar i någon scen som egentligen är klar. Tycker att det finns fantastiskt mycket serier som jag måste se på tv och bara... ni vet städar, tvättar, diskar. Skriver inte. 

 

Är det separationsångest kanske? 

Hittade denna pärla på Amanda Hellbergs blogg:

 

 

Väldigt underhållande om utseendet av hennes bok Tistelblomman.

Såg ni första avsnittet av Jonas Gardells serie.

 

Om inte följ länken: http://www.svtplay.se/video/340066/del-1-av-3

 

Så bra!

 

Och här  (http://www.svt.se/torka-aldrig-tarar-utan-handskar/las-hela-chatten-med-jonas-gardell) kan man läsa chatten som följde efter att första avsnitett hade visats. Blir alldeles tårögd...

Mumsig frukost, två timmars skrivprat och fyra donnor som vet vad de vill; ge ut böcker.

 

Igår hade vi träff nummer fyra och en ny medlem travade glatt in i gänget. (Medlem nummer fem kunde inte närvara och var SAKNAD)

 

Vi hade planerat i förväg att vi skulle fokusera lite mer på gestaltining. Och jag menar verkligen "lite" för som vanligt hoppar vi mellan ämnerna; olika förlag, refuseringsbrev, känslan man vill förmedla, barnsnack (inte jag) osv osv.

 

Men "lite" gestalning pratade vi. Vi hade även med brottsstycken vi läste upp av egna/andras texter för att ha som diskussionsunderlag. Och nåt som jag tänkte på när jag gick därifrån; det här med gestaltning är inte lätt. eller snarare, att SE det är inte lätt.

 

När man går på skrivarkurser och lärarna pratar om gestaltning finns det klassisika exemplet:

 

Skriv inte: "Hon var arg".

Skriv: - Jag hatar dig! sa hon och slänge igen dörren.

 

MEN det finns ju så många olika sätt att gestalta på. Det ovanför är att gestalta en persons känsla, i detta fall utifrån. Sedan kan man gestalta en persons känsla inifrån när det gäller första-person. Men gestaltande är inte bara känslor (vilket tycks glömmas bort med jämna mellanrum).

 

Gestaltande finns i så många olika former. Ta en karaktärs personlighet t ex. Man kan gestalta genom att beskriva hur hans/hennes rum ser ut, eller hur de pratar i den dialog (både vad de säger och hur de säger det och ännu mer; vad de inte säger) och genom personens tankar. Gestaltande är att förmedla rätt information till läsaren för att få en stämning i boken, göra texten levenade. Själv har jag precis upptäckt undertexter! Att kunna skriva att ens karaktär betraktar något/pratar om något och få läsaren att förstå att tankarna/dialogerna egentligen gäller något helt annat. Åh, guld!

 

På vår skrivarfrukost läste Boktjuven högt ur en artikel som talar FÖR gestalting utifrån hur våra hjärnor fungerar (http://www.nytimes.com/2012/03/18/opinion/sunday/the-neuroscience-of-your-brain-on-fiction.html?pagewanted=1&_r=2)

 

Mer gestaltande åt folket!

 

Har ni sett det HÄR?!

 

 

Ge inte upp, det blir fantastikt!

tidigare i min skrivarkarriär (om man nu får kalla det "karriär" när man inte publicerat något skönlitterärt) så har den där väntan på besked från förlag varit fruktansvärd.

 

Jag skickar in manuset och två dagar senare håller jag på att klättra på väggarna. Men VARFÖR hör de inte av sig?! Varje gång har jag försökt hålla på med andra skrivprojekt under tiden, men det har gått trögt. Jag känner mig alltid kvar i historien jag skickat iväg och kan inte fokusera på en ny.

 

Tills i somras.

 

Jag skrev klart ett manus, redigerade och skickade iväg. Och kände på riktigt: Det här är det bästa jag någonsin skrivit!

 

Sedan började jag med nästa projekt. Och det gick skitlätt! Manuset, karaktärerna, tonen... allt kändes självklart från första meningen och så tuffade det på. Jag skrev, skrev, skrev. Tänkte inte alls på det manuset som fanns inne på förlag. Det skulle ju ändå dröja eftersom jag skickade in precis innan sommaren.

 

Jag skrev klart, pustade ut lite, började redigera. Och kände fortfarande ingen panik över att jag inte fått besked från förlagen (två hörde av sig och tackade nej, men det är okej). Jag passerade 3-månadersgränsen, men var fortfarande coollugn. Ingen läser manus nu, de fokuserar på bokmässan. Tänkte; jag kanske hinner redigera färdigt mitt nya manus innan förlagen hör av sig!

 

Men... så blev det sista helgen i september, bokmässa.

Och nu är jag skitskraj.

 

De närmsta veckorna finns det liksom inga ursäkter längre. Nu KOMMER de läsa mitt manus. De kommer höra av sig och hissa eller dissa.

 

Och plötsligt kan jag inte skriva alls. Sitter och tittar på dokumentet. Petar i något felstavat ord.

 

Men HALLÅ jag behöver ju skriva om slutet, det går ju för snabbt! Ja, ja... snart. Lovar. Sen. Ska bara kolla lite på TV:n först. Så mycket roliga serier som börjar nu (?) och det finns så mycket annat att tänka på.

 

Igårkväll spenderade jag hela kvällen med att bygga ihop två lampor från IKEA. Och dammsuga. Och storhandla.

 

Skrev? Ehh... *host, host* Nej...?