Ofta när man diskuterar redigerande får man rådet att läsa texten högt för att se var det stakar sig.

Och ja, det är ett jättebra råd.

 

Men ibland är det svårt att fokusera på att både läsa och lyssna.

Och det är inte alltid omgivningen vill ställa upp på att läsa samma text igen. Och igen. Och igen.

 

Att läsa högt bidrar också med torrhet i halsen.

 

MEN jag fick ett tips av min vän och skrivarkollega Ingreun; använd ett program för att läsa upp texten.

 

Hon tipsade om den HÄR länken.

 

Välj språk. Välj uppläsare. Klistra in din text. Tryck på play.

 

Och vips får du för första gången höra din text som om den vore en ljudbok.

 

Det är lika delar nyttigt som roligt.

Kanske lite mer roligt.

 

;)

Gott folk!

 

Denna redigeringsrunda är klar.

 

*åskådarnas jubel*

 

Det har tagit tid. Sjukskrivning, graviditet, förlossning och bebis har satt krokben för denna redigering, men nu, NU är jag klar.

 

*applåder, pom-poms kastas i luften*

 

Nu ska jag bara läsa igenom två gånger, en gång rakt igenom och en gång Davids kapitel i följd och en gång Gabriels kapitel i följd.

 

*tystnad*

 

Så jag kan fixa det sista och sedan skicka in till förlag.

 

*tystnad*

 

Ja... så jag antar att det är lite jobb kvar.

 

*mummel från åhörarna, de börjar lämna stadion*

 

Men jag kommer bli klar! Alldeles snart! Säkert innan första september, innan jag börjar jobba. Alldeles säkert. 

 

*stadion är tom*

 

Fan.

När jag läste Sofia Nordins "Det händer nu" tyckte jag inte den var trovärdig.

Jag reagerade ganska starkt på vännernas avsaknad till reaktion när karaktärerna Stella och Sigrid blir ihop. Min erfarenhet var att omgivningen nästan ALLTID reagerar när de får veta att deras nära är homosexuella. Så, jag tyckte inte den var trovärdig.

 

Men jag har fått omvärdera den åsikten.

 

Johanna Lindbäck pratade vid ett tillfälle i Läs för livet-podden om att hon kvoterar in personer med olika kulturell bakgrund och sexualitet när hon skriver. Och när jag var på en föreläsning med Simona Ahrnstedt för någon månad sedan pratade hon också om sin möjlighet att påverka den värld hon skapar genom att skapa t ex kvinnliga chefer som män inte har några problem med. Och jag tror det var Erik Tituson på Lilla Piratförlaget som sa att manusen de får in idag nästan alltid har en spridning på karaktärerna när det gäller kön, kulturell bakgrund och sexualitet.

 

Och detta har fått mig att omvärdera Sofia Nordins bok.

Man kan ju ha olika syften med en bok.

Antingen vill man berätta precis som det var (men då kallar vi det ju självbiografi) eller vill man skriva skönlitterärt och då hittar man på. Och så länge man hittar på kan man också få skapa sin egen människosyn.

 

Jag som älskar ångest läser ju gärna om hur en homosexuell blir helt ensam när hen kommer ut. MEN om vi ska ändra på synen på det som sticker ut och skapa en mer öppet samhälle kanske det också är bra att det finns böcker där omgivningen inte reagerar. För om den generationen som växer upp läser Sofia Nordins "Det händer nu", så kanske de inte alls tycker homosexualitet är något konstigt. 

 

Hur tänker ni när ni skriver?
Porträtterar ni världen som den ser ut ELLER som ni skulle önska att den såg ut?

Att skriva två timmar om dagen går förvånansvärt bra. I fredags var det tungt då jag hade sovit alldeles för lite. Men sedan var jag ledig lördag-söndag, så idag var det riktigt roligt att sätta sig igen.

 

Något som jag däremot insett är lite problematiskt är det långa uppehållet jag gjort i mitt redigerande.

Jag redigerade 1/4 innan förlossningen och lyckades under förra veckan redigera ytterligare 1/4. Men jag är inte i nuläget säker på om jag lyckas med berättarröst eftersom jag inte läst igenom den första 1/4. Såhär i efterhand hade det nog varit en bra idé... 

 

Idag kom jag nämligen på att jag skrivit en helt ny scen innan förlossningen där den ena huvudkaraktärens föräldrar presenteras. Och i den scenen satte jag tonen för hur de är som föräldrar, hur de lever och hur huvudkaraktären ser på sina föräldrar. Och när jag idag skulle skriva om dessa föräldrar igen var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om den scenen; annars hade karaktärerna helt bytt personlighetsdrag.

 

När man skriver/redigerar tycker jag det är viktigt att undvika långa uppehåll. För mig funkar det inte alls i vanliga fall (kankse inte i detta fall heller, men det är lite svårt att be sitt barn vänta med att födas...) och jag inser vikten av det nu när jag sitter och skriver.

 

Precis som när jag läser en  bok - håller jag upp för länge (ibland kan det räcka med dagar) så har jag glömt historien och tappar då intresset när jag sätter mig igen. När man redigerar kan det dessutom vara exra viktigt att vara observant på upprepningar och sitter man sällan med manuset kan dessa lätt slinka igenom.

 

Så - det går framåt. Det är roligt. Det är jobbigt. Jag skrattar ena stunden för att slita mitt hår i nästa. Och jag tror det blir bättre... men jag kan nog inte svara helt 100 innan jag redigerat klart och läst igenom igen. Förhoppningsvis blir jag så pass klar att nästa runda (förhoppningsvis den sista) inte blir mer än småpill.

 

Men det är ju lätt att hoppas...

När jag var yngre hatade jag så fort någon sa att det skulle vara med mer miljö när jag skrev.

Hatade.

För mig var långa miljöbeskrivningar det tråkigaste som fanns och jag tyckte inte det tillförde något till historien. För mig har det alltid varit karaktärerna som spelat roll.

 

När jag skriver råmanus gör jag det fort och utan krusiduller; ofta blir det mycket dialog och jag har fokus på konflikten istället för helheten. Så när jag redigerar har jag alltid fått lägga till. Och lägga till. Och lägga till.

 

Miljö.

 

Men om man läser i handböcker om skrivande eller går på kurser så får man veta att det handlar inte alls om att ge långa miljöbeskrivningar där man radar upp alla möbler som finns i ett rum, hur stort det har, alla färgerna på textilierna osv. Miljön handlar om att peka ut de rätta detaljerna som bidrar till att skapa en stämning. 

 

Så därför tänker jag göra något jag inte brukar göra i vanliga fall; jag tänker lägga ut ett stycke av det manus jag håller på med just nu. Mina karaktärer befinner sig på en pizzeria och tidigare visste man bara det pga de satt och åt pizza. Nu har jag lagt till detaljer för att få en känsla av vilken typ av pizzeria.

Jag har markerat det som faktiskt är miljö med kursivt.

Enjoy!

 

- Kan du inte ha lite bordsskick?

Amanda ser på med äcklad min när Max försöker tvinga in en pizzaslice i munnen utan att bita av.

Hon lutar armbågen mot den rödrutiga vaxduken och lägger huvudet i handen.

- Och nej, prata inte med mat i munnen, säger hon när han försöker avbryta. Titta på David istället, HAN vet hur man äter.

- Vad då? Jag?

David tittar ner på sina händer som håller i både gaffel och kniv.

- Ja, du är uppenbarligen inte uppfostrad av grottfolk.

- Jag tror det är vargar du menar, mumlar Max. Grottfolk kunde nog fortfarande ha någon simpel kniv av någon flintabit eller nåt.

- Spelar roll, du äter som en gris.

- Jag föredrar fortfarande varg.

Max tar upp grillbesticken vars trähandtag har bleknat av alla miljoner gånger i diskmaskinen och börjar skära i pizzan.

- Mycket bättre, säger Amanda och klappar honom på huvudet.

I bakgrunden börjar en telefon plinga som en hel dansorkester innan någon svarar:

- Dannys pizzeria.

David har aldrig tänkt på det förut, att Amanda faktiskt är rolig. Kanske för att hon brukar vara upptagen med att hångla med Max, ingen av dem brukar annars prata speciellt mycket när han umgås med dem.

- Var det inte konstigt, säger Max och tar en tugga av sin pizza och lutar sig mot väggen.

Hans huvud slår nästan i kanten på pizzakonsten som hänger ovanför.

- Det Rebecka sa idag? fortsätter han.

- Din oskuld är en GÅVA, säger David.

- Den ska VÅRDAS eftersom den är given av Gud, fortsätter Max.

- Du ska ge den till någon S-P-E-C-I-E-L-L.

- Mm. Som om vi skulle spara den tills vi gifter oss liksom.

- Jag ska det.

Tystnad.

David och Max tittar på Amanda.

Telefonen ringer i bakgrunden på nytt, fritösen fräser till när en batch pommes åker i.

Max är den som lyckats säga något först:

- Va?

- Ja. Jag tänker inte ha sex förrän jag gifter mig.

Hon rycker på axlarna som det är no biggie.

Max blir likblek.

- Så du menar...

Max sneglar på David, kanske tycker han det är lite jobbigt att han är där.

- Du menar allvar?

Max ler stelt.

Amanda nickar.

- Klart jag gör. Jag tänker inte ha sex förrän jag gifter mig.

Max sjunker ihop.

- Inte ens lite?

David som lyft burken med cola till munnen frustar till och sätter i halsen, kolsyran bränner upp i näsan.

Max ger honom en mörk blick.

- Och vad flinar DU åt?

- Inget, säger David med hes röst, hörde ett sånt roligt skämt tidigare idag.

- Eller hur.

Amanda tuggar på sin pizza.

Ser inte road ut, inte ens obekväm.

Saker som jag tänkt skryta om/tipsa om länge, men bara inte tagit tag i.

 

Simona Ahrnstedts nya trilogi ska översättas till engelska och lanseras i USA. GRATTIS!

 

Sofia Fritzson har kommit ut med sin första ljudbok och släpper tre kortromaner på förlaget Telegram i höst. De senaste veckorna har hon varit med i tidningarna Frida och SOLO. GRATTIS!

 

Till alla er som tänkt bli författare; det är tufft. Läs det här inlägget. Så viktigt!

 

Till alla er som tänkt bli författare; det är inspirerande; lyssna på Simona hos Clara Zimmergren (välj utan musik, 6 minuter in). Så klockrent!

 

Och till alla som är intresserade av läsande; lyssna på Läs för livet-podden av Johanna Lindbäck. Så bra!

 

Nu ska jag gå och gosa med bebis!

Eftersom min man var tvungen att åka och lämna in bilen fick jag starta en halvtimme senare än planerat idag.

MEN, efter nästan 1,5 timme framför datorn; 20 sidor har gåtts igenom, 6 kapitel har redigerats och 241 nya ord har lagts till. Det är en start.

 

Skrivarlyan funkar fin-fint.

 

Och jävlar i min låda vad jag älskar det här manuset!

 

...är nu redo. 

 

Gott folk, jag har goda nyheter.

Från och med imorgon kommer jag ha schemalagd skrivtid mellan 10-12.

Ingen mobil, inget internet, ingen bebis; bara jag och manuset.

 

Jag har en önskan att kunna skicka in manuset på förlag innan jag går tillbaka till jobbet första september. 

Vet inte om det är realistiskt, men jag jobbar alltid bättre mot en deadline.

Imorgon kör vi!