Idag kunde man pitcha sitt manus för Kabusa mellan 10-11. Grejen var att man var tvungen att hämta en nummerlapp i deras monter mellan 9-10. Så jag och Annelie var vid bokmässan redan strax efter åtta och hängde på låset.

 

Vi var först där och fick våra tider. Sedan åt vi frukost, övade en sista gång och jag gick dit och gjorde min pitch. Jag hade fem minuter på mig; pratade om mitt manus i kanske två, svarade på ett par följdfrågor, berättade vad jag jobbar med idag och om jag gått skrivarkurser. Sen var tiden slut. Utanför väntade en av Kabusas anställda som frågade hur det gick, peppade och proppade mina fickor fulla med tablettaskar. Ett väldigt fint förlag måste jag säga.

 

Därefter var jag på "Striden fortsätter i Engelsfors" med Sara Bergman Elfgren och Mats Strandberg. De har släppt de två första delarna i Cirkeln-triologin och jobbar nu på bok nummer tre. De två första böckerna har fått stor uppmärkamhet i media och blivit översatta till 20 (!) språk. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig så bra på själva seminariet eftersom Cecilia Nilsson var moderator. All jag kunde tänka var på att min framtid som författare kanske ligger i hennes händer...

 

Efter seminariet så kunde jag inte låta bli, utan gick fram till Cecilia och prestenterade mig. Och trots att hon var på språng och hade bråttom stannad hon upp och hälsade. Hon visste vem jag var (dog lite just då) och sa att mitt manus ligger i en hög de ska börja läsa på måndag. Jag kommer få besked om typ två veckor. Sedan sprang hon iväg.

 

Jag tror mina händer skakade i en timme...

 

Efter att ätit lunch var det väldigt frigörande att gå på seminariet "Begravda elefanter" med Al Pitcher. Skrattade konstant i 20 minuter. Al är från Nya Zeeland, men är bosatt i Sverige sedan några år tillbaka. Han är komiker och har nu skrivit en bok (med samma titel som seminariet) där han tagit bilder på det Sverige vi känner till och sedan påpekat lustigheterna i det. Helt galen! Får ni en chans att se honom, DO IT!

 

Därefter skyndade jag vidare till Skrivarskolan på världskulturmuséet. Och jag blev så besviken. 

 

Först var jag på "Publicera dig!" med Susanne Holmgren. Jag älskade Susannes bok "Dina ord, dina berättelser" och hade höga förhoppningar på seminariet. Men Susanne verkade förvirrad. Hon försvann ofta bort i tanken och stod och bläddrade i en av sina böcker. Tyvärr.

 

På seminariet "Fortsät skriv" berättade Linda Belanner och Fredrik Persson om hur de hittat varandra på en skrivkurs och sedan skrivit en bok ihop. Jag vet inte riktigt vad det var tänkt att vi skulle få ut av seminariet. Visst berättade de lite om sitt samarbete och läste upp delar av mailkonversation mellan dem och förlaget när manuset blev antaget. Men de berättade ingenting om boken de skrivit (Du kanske inte vet det, men döden spelar inte handboll) och kändes lite...hemlighetsfulla. Så jag vet inte...

 

Sista seminariet kändes betydligt bättre. "Hur ska man inte ska göra som författare?" var en diskussion mellan Sören Bondesson, Anna Fredriksson och Pelle Andersson. Genom hela seminariet hade de en nära kontakt med publiken och frågorna haglade tätt. Några av de saker de tryckte på:

 

- Börja historian på rätt ställe

- Skapa intressanata karaktärer som har både positiva och negativa sidor

- Gestalta; beskriv känslan utan att säga ordet

- Våga vila i texten, skynda inte 

- Dialoger; jobba med undertexter

 

Precis när jag hade klätt på mig jackan och skulle gå hem blev jag stoppad av en tjej.

- Är inte du Nina?

- Ehhh... Jo..?

Det visade sig vara Boktjuven! (http://vadvilljagtjuva.blogspot.se/)

Alltid stört att träffa bloggpolare IRL. Stört på ett kul sätt.

 

Känns konstigt att jag ska till mitt vanliga jobb imorgon. 

Känns bra att få sova strax.

Natt på er!

Igår skulle jag och min sambo-särbo-pojkvän åka från Borås till Göteborg. Klockan var typ... tio (?) på kvällen. Så vi hoppar på en överfull buss vid Knalleland för att ta oss till rececentrum. Bussen är full av hormonstinna, fulla gymnasieungdomar som tycker det är en förträffligt bra idé att ropa "HORA!" och slå i bussens väggar/tak samtidigt. Jag och min SSP står längst fram vid chaffören och skakar på huvudet åt det hela. Ungdomar, liksom...

 

Sen kliver ett gäng av dem av och vi får möjlighet att ställa oss lite längre bak i bussen, ni vet platsen som är avsedd för barnvagnar.

 

Och när vi står där så börjar några av dessa killar (typ sju?) ropa:

 

"VIT MAKT, NEGERSLAKT!"

 

Och först tänker jag "Men Guuuud, väx upp!". 

Sen inser jag att de egentligen står och skrikar om min SSP, Anders. Han är mulatt. Och det hela blir så surrialistiskt. Sju småkillar är så dumma att de skriker att han borde slaktas, men så pass smarta att de fattar att de inte ska försöka slå ner honom (de håller sig på bra avståd). Man bråkar inte med en bredaxlad kille på 1,93 i onödan.

 

När vi sen ska kliva av inser en av killarna i detta högljudda gäng att vi ska av samtidigt; "negern" och "negerhatarna". Och jag tror han blir rädd. För ni är på väg ut genom bussdörren så vänder han sig plötsligt till min SSP och bara:

- Hej, hej!

 

Smart kille där. För om man hälsar på "negern" minskar man nog chanserna att bli nedslagen.

 

Suck.

 

Jag har varit tillsammans med Anders i snart två år och aldrig riktigt uppmärksammat problematiken runt hans hudfärg förut. Jag vet att vi pratade lite om det då Anders åkte fast i säkerhetskontrollen när vi skulle flyga till Stockholm en gång. Förklaringen: "Hans bok i resväskan såg konstgt ut". Yea right...

 

När andra ropar negativa saker om mörkhyade (typ negerjävel eller nåt annat klyftigt) så brukar jag inte reflektera över det; jag är inte medveten om att det är min SSP de pratar om. För mig är hans hudfärg inte relevant, alltså ser jag den inte. Eller ja, jag älskar den, men jag ser inte problemet med den.

 

Vad vill jag egentligen säga med allt det här?

 

Att jag tycker det är tråkigt. Jag tycker det är tråkigt att vi lever i ett samhälle där tonåringar kan skrika ut ordet "negerslakt" utan att reflketera över vad de egentligen säger. 

 

Jag tycker också det är svårt att veta hur JAG ska reagera. Jag menar, orden gäller ju inte mig personligen, men det gäller en av de viktigaste personerna i mitt liv (så då gäller det typ indirekt mig).

 

Vad ska/borde jag göra?

 

I detta fall gjorde jag inte så mycket. Höll Anders i handen, ignorerade killarna så gott jag kunde och ja... jag kan ha himlat med ögonen någon gång.

 

 

Borde jag ställt mig och ropat:

Svart makt, rasseslakt!

Bara för att?

 

Tror inte det hade hjälpt.

Jag kan bara hoppas att när mina egna barn växer upp så behöver de inte genomleva samma sak som min SSP. Men OM de gör det, vad ska jag säga till dem?

 

Shit va långt detta blev, men som sagt, situationen var så surrealistisk.

Vaddå, SÄGER människor verkligen såhär?

 

Tydligen...

Ja, då var den äntligen här. Bokmässan.

 

Denna gång kunde jag inte delta på trosdag och fredag (vilket var högst beklagligt eftersom det är de två dagar jag brukar hitta mest intressanta föredrag) pga jag var på kurs i Stockholm (kursen var förvisso skitkul, så jag känner kanske inte att ajg borde klaga...).

 

Ja, konstigt att vara i Stockholm när författareliten befinner sig i Götet.

 

Anyhow, idag var jag där! Och kikade in på några seminarier:

 

Jag började med "Jag och min mamma" som också är titeln på en ny bok skriven av Liria Ortiz. Liria är psykolog och har byggt boken på de svar hon fick via en anons med tre frågor gällande relationen med ens mamma. 200 personer deltog och boken blev resultatet. Som tack för att vi kom FICK vi boken. Himla fin gest.

 

Därefter var jag på "Tillbaka till henne" som också är titlen på Sara Lövestams nya bok. Jag upptäckte Sara för två år sedan när hon debuterade på Piratförleget "Udda" (som jag älskade). Förra året kom hennes andra bok ut och i år hennes tredje. Förutom att Sara är sjukt produktiv (tillbaka till henne är en riktigt tegelsten) så tycker jag att hon alltid överraskar; man vet aldrig vad nästa bok kommer handla om. Tillbaka till henne handlar om två kvinnors livsöden; Hanna som lever i nutid och Signe som blir engagerad i kvinnornas rösträtt runt 1906. Förra året var Sara ganska virrig när hon pratade om sin andra bok och jag gick därifrån något besviken. I år känns det som jag får mer valuta för pengarna; Sara känns trygg i rollen som författare och jag kommer på mig själv att sitta trollbunden i stolen när hon berättar om "Tillbaka till henne". Självklart köpte jag boken och snodde åt mig en signatur!

 

Sedan var det tänkt att jag skulle gå och lyssna på Jonas Gardell prata om sin nya bok "Torka aldrig tårarna utan handskar", men... jag stötte ihop med en vän som vill veta hur jag trivdes i Borås och hur det gått med katterna och... Sedan frågade hon hur det gick med mitt skrivande... Och ja, då var jag fast, lämnade Jonas med tanken och pratade på. Frågar du om mitt skrivande kommer jag inte kunna vara tyst...

 

Efter lite påfyllning av lunch gick jag vidare till "Nordiska oknytt de nya vampyrerna?" med Amanda Hellberg. Moderator Mats (?) skötte sitt jobb ypperligt och det blev ett väldigt roligt seminarie där Mats efterfrågade historien om mylingen som spökar bakom 7eleven och Amanda gick igång rejält på att skriva en historia om hustomten som förför bondmoran. Efteråt var jag tvungen att hänga kvar lite och tacka Amanda för hennes fina blogg. Guds gåva till oss skribenter?

 

I seminariet "Det välkända och det okända" berättade Nene Omres och Karin Waller om den nya genern Urban Fantasy som på senare år exploderat på hyllorna i SF-bokhandeln. Jag tycker sedan tidigare att Nene är frutktansvärt rolig att lyssan på och hon har en röst (och en skånska) som är sjukt behaglig för öronen. Jag hade hoppats att Nene skulle haft med sin sin nya bok "Särskild" och stått vid signeringsbordet ett tag, men icke. Jag gick ner till Styxx och köpte den där istället.

 

Det var tänkt att jag skulle gått på fler seminarier, men Annelie (en av skrivarcirkelmedlemmarna) dök upp och vi rumlade runt på mässgolvet istället. Också kul.

 

Gjorde av med massa penga på böcker. Ups!

 

Imorgon blir det fler seminarier och världskulturmuséet.

 

Hejdå!

Jag går kurs i Stockholm den här veckan. Jobbet betalar resa, kurs och hotell. Känns så lyx. Åka iväg, träffa massa kul folk och lära sig massa nya saker.

 

Och så inse att världen är liten...

 

Ena föreläsaren kommer från Kalmar, har haft samma handledare som min sambo (på GU i Göteborg) och gift sig i kyrkan i min hemby (Småland igen). Prästen som vigde honom och hans fru är min gamla konfirmationspräst. Weird...

 

MEN jag hinner med att skriva lite också.

Precis innan jag lämnade jobbet i måndags fick jag mail från Kajsa, min förstaläsare.

 

Hon har läst mitt manus och hade lite kommentarer. 

Tidigare har jag haft problem med:

- För många konflikter som gör att läsaren tappar den röda tråden och har svårt att veta vad som är huvudhistorien

- Ojämnt språk som växlar mellan ungdomligt och vuxet

 

Kajsas kommentarer: Språket flyter och konflikterna är tydliga. YEY!

 

Sedan hade hon hittat lite andra smågrejer som behövde arbetas om (en karaktär som var lite för mesig, slutet gick lite för fort, en person som borde reagerat lite starkare på en viss sak). Smådetaljer!

 

Detta kommer gå SÅ BRA!!!

Om du inte känner mig och plötsligt får för dig att ringa mig...

 

Ring INTE på vanlig jobbtid. Och lämna INTE ett meddelande på min mobilsvarare.

 

En person som precis passerat tre månader med ett manus inne på förlag och väntar på besked får hjärtattack av sånt.

 

Ring gärna, men på kvällstid eller helger.

 

Tack!

 

 

 

Söndag, okej?

... kan jag fortfarande säga att jag är rätt stolt.

 

Hade några scener i mitten som hamnat i fel ordning och där jag behöver stanna kvar i de djupare känslorna lite, men annars.

 

Jisses vad lite som behöver ändras i detta manuset.

 

Har jag tur kommer första redigeringen vara klar redan till helgen.

Jag hade tänkt börja träna den här veckan, men pga förkylning får det vara. Och vad kan vara bättre att fylla kvällarna med än lite redigerande?

 

Ta-ta!

I morse gick startskottet för första genomläsningen av mitt omarbetade manus.

 

På väg till jobbet hann jag läsa 40 sidor. Och jisses!

Är det okej att bli alldeles kär i sitt eget skrivande? Att skratta högt åt sina egna skämt? Att älska karaktärerna trots att jag skapat dem?

 

Har gått runt på moln hela förmiddag och bara längtar tills jag får åka hem och fortsätta läsa, läsa, läsa.

 

Jag vet, jag VET, jag låter sjukt skrytig. Men jag tänker bara på att när detta manus var inne på förlag senast så saknades det bitar för att det skulle bli antaget; jag behövde rensa bland konflikterna och skapa ett mer genuint och trovärdigt språk.

 

Och tada!

 

Jag vet, 40 sidor är inte hela historien, men den är faan så mycket bättre än den någonsin varit tidigare.

 

Okej?

Okej!

Igår blev jag refuserad. Via mail.

 

Ändå en fin sådan. Förlaget tyckte jag hade utcklats mycket i mitt skrivande sedan de läste sist (yey!), men valde att tacka nej för att de tyckte att manuset kändes för ungt i sitt tilltal.

 

Och det kändes helt okej. För just nu är det ett annat förlag jag helst vill in på. De har fortfarande inte svarat, men om ett annat förlag tycker att jag utvecklas kanske drömförlaget kan se detsamma. Hoppas.

 

Det jag skulle komma till med det här var i alla fall förlagens indelning. Jag hade nämligen skickat mitt manus till ett crossover-förlag.

 

Och jag är lite...fundersam. Vilken ålderskategori tillhör crossover?

 

Jag har alltid tänkt att det handlar om att ligga i gränslandet mellan ungdom och vuxen typ 15-25 år (med betoning på typ 18-20 år).

 

Men igår fick jag veta att det här förlaget, som är crossover, vänder sig till läsare 20-30 år. 30? Är inte det lite... gammalt?

 

Vad tänker ni? Vad har ni för erfarenhet/uppfattning av crossover?

Jag läste en krönika i Metro och tänkte "Shit, det här var roligt!".

 

Berättar för min pojkvän att jag läst en bra krönika (obs! Jag berättade inte VILKEN krönika jag läst). '

Han svarar:

- Jag vet, den läste jag också.

 

Samma krönika.

Har vi varit ihop för länge?

 

Enjoy!

 

I våras insåg jag att jag inte längre kunde ha kvar mina katter; min allergiska sambo mådde inte så bra.

 

Under sommaren har jag pratat med alla jag känner, men inge napp.

Jag har satt upp lappar på jobbet, ingen ringde.

La ut annons på blocket och ja... hade två par som hörde av sig, men magkänslan var inte rätt och ingen av dem dök upp för att titta på katterna.

 

Istället ringde jag katthemmet hemma i småland som hittat en pensionerad dam som är i behov av katt.

Jag har pratat med henne i telefon och ja, BRA magkänsla.

 

Idag pratade jag med henne igen. Och hon bara:

 

Min ekonomiska rådgivare kommer från samma samhälle som dina föräldrar. Och hon känner dem! Så behöver du veta mer om vem jag är det bara att dina föräldrar frågar henne.

 

Mm. Just det.

*ler snett*

Ni vet hur det är.

 

Man packar ihop hela sitt bohag i lådor. Flyttar alla dessa lådor + diverse möbler. Sedan börjar man packa upp.

 

Och först känns det lite jobbigt för man kommer ingenstans i lägenheten. Sedan släpper det plötsligt och man börjar kunna skymta fönstrena. Så går man och lägger sig.

 

Sover, och vaknar med träningsvärk i var enda muskel som man glömt bort att man hade. Sedan packar man upp lite till. Här någonstans börjar man bli riktigt nöjd. Det ser nästan ut som någon faktiskt bor här.

 

Och därefter går man och köper "lite grejer". Kommer hem och sitter i några timmar och svär över den där jäkla skostället som verkar omöjligt att montera ihop och den där taklampan som tog evigheter att få upp, bara för att man sen ska inse att kontakten åkt och den måste monteras ner för att trycka dit igen. Nu börjar det också bli stökigt igen; kartonger från nya grejer som man ännu inte vet vart man ska kasta någonstans.

 

Katterna tycker jag är skittråkig och jag är irriterad över att jag inte vet vilket förråd som är mitt (dvs kan inte få bort kartonger som jag vet att jag inte ska pcka upp just nu).

 

Visst är det härligt att flytta?

 

Ps. Jag älskar min nya lägenhet. Perfekt storlek och nära till allt. Idag GICK jag och pojkvännen och köpte en ny tv (46 tum) och GICK sedan hem med den. Detsamma med grejerna jag köpte på Claes Olsson, Chilli och Ica. Imorgon blir det sovmorgon. Yey!

Jag befinner mig i en paus på skrivarfronten just nu.

 

Jag skrev klart första utkastet för mitt senaste manus för drygt två veckor sedan och låter nu manuset vila.

 

Och det är bra. För själv har jag just nu fullt upp med flyttpackande.

Kanske är det bra att datorn kraschat och jag råkade avbeställa internet en vecka innan jag faktiskt flyttade.

 

Då blir packandet mer effektivt.

 

Sedan hade jag tänkt låta manuset vila tills bokmässan... men det finns en chans att jag kommer kika på det innan dess.

 

När väl flyttkaoset är över.