Dyrt att skriva...
Det där med skrivande är dyrt... har ni också tänkt på det?
Det börjar ju så oskyldigt. Inköp av nya skrivböcker och pennor som känns rätt i handen eller har rätt färg.
En del (jag) införskaffar post-itlappar.
Sedan går det över till att man skriver på dator. Och då också tillkommer toner och skrivarpapper. Kanske något fiffigt progam.
Håller man på riktigt länge kanske det behövs en ny dator eller en ny skrivare...
Och sedan börjar man skicka iväg manuset till lektörer. Alla dessa kostnader för lektörstjänst + manusutskrift + porto.
Och sedan kommer det STORA. Skicka till förlag. Ännu en ny utskrift. Ännu mer porto.
Och så kanske man blir refuserad; måste gå tillbaka till ritbordet och börja om...
DET ÄR DYRT ATT SKRIVA. Och så vet man att OM (läs NÄR) man blir utgiven så kommer pengarna in på kontot ändå inte vara särskilt mycket.
Det är inte min mening att låta gnällig, för jag väljer att skriva för att jag behöver det. Utan orden kan jag inte andas.
Däremot är jag nyfiken; hur löser ni utgifterna? Finns det hemliga knep?
Själv tvingar jag min pojkvän att skriva ut mitt manus på jobbet ibland. Eller "låna" med sig skrivarpapper hem.
Och är jag hemma hos mina föräldrar rotar jag alltid igenom mammas skrivbokslåda. Bra med en mamma som också tycker om att skriva.
Har ni några egna tips?
Det börjar ju så oskyldigt. Inköp av nya skrivböcker och pennor som känns rätt i handen eller har rätt färg.
En del (jag) införskaffar post-itlappar.
Sedan går det över till att man skriver på dator. Och då också tillkommer toner och skrivarpapper. Kanske något fiffigt progam.
Håller man på riktigt länge kanske det behövs en ny dator eller en ny skrivare...
Och sedan börjar man skicka iväg manuset till lektörer. Alla dessa kostnader för lektörstjänst + manusutskrift + porto.
Och sedan kommer det STORA. Skicka till förlag. Ännu en ny utskrift. Ännu mer porto.
Och så kanske man blir refuserad; måste gå tillbaka till ritbordet och börja om...
DET ÄR DYRT ATT SKRIVA. Och så vet man att OM (läs NÄR) man blir utgiven så kommer pengarna in på kontot ändå inte vara särskilt mycket.
Det är inte min mening att låta gnällig, för jag väljer att skriva för att jag behöver det. Utan orden kan jag inte andas.
Däremot är jag nyfiken; hur löser ni utgifterna? Finns det hemliga knep?
Själv tvingar jag min pojkvän att skriva ut mitt manus på jobbet ibland. Eller "låna" med sig skrivarpapper hem.
Och är jag hemma hos mina föräldrar rotar jag alltid igenom mammas skrivbokslåda. Bra med en mamma som också tycker om att skriva.
Har ni några egna tips?
Fråga
Kan man äta böcker?
Inte?
Hmm... Borde kanske köpt mat för pengarna istället...
Debutanter
Men GUUUUD!
Jag har i det senaste läst så himla mycket bra böcker skrivna av debutanter. Och jag blir så kluven.
Å ena sidan blir jag så stolt över bok-Sverige där det finns så mycket skrivande människor som verkligen, verkligen kan underhålla.
Å andra sidan blir jag sjukt avis och tänker att förlagen ALDRIG kommer se åt mitt manus om det är DET DÄR jag måste prestera.
Då brukar jag slå mig själv på kinden och påminna mig om att JAG VISST kommer lyckas ge ut böcker och att förlaget SÄKRT hjälper dem amssor för att skapa dessa böcker.
Men ändå.
Jag har i det senaste läst så himla mycket bra böcker skrivna av debutanter. Och jag blir så kluven.
Å ena sidan blir jag så stolt över bok-Sverige där det finns så mycket skrivande människor som verkligen, verkligen kan underhålla.
Å andra sidan blir jag sjukt avis och tänker att förlagen ALDRIG kommer se åt mitt manus om det är DET DÄR jag måste prestera.
Då brukar jag slå mig själv på kinden och påminna mig om att JAG VISST kommer lyckas ge ut böcker och att förlaget SÄKRT hjälper dem amssor för att skapa dessa böcker.
Men ändå.
What to do...?
I lördags upptäckte jag plötsligt att min pojkvän tycker om violgodis...
Betyder det att jag måste byta ut honom mot en ny?
Eller kan jag skylla på tillfällig sinnesförvirring?
Yes? No?
Betyder det att jag måste byta ut honom mot en ny?
Eller kan jag skylla på tillfällig sinnesförvirring?
Yes? No?
Skärpning!
Jag har kommit på att jag fyller år snart. Eller ja... min pojkvän påminde mig om det... Och eftersom han alltid har lite svårt att komma på vad han ska köpa mig i present kom jag på en superbra idé (tyckte jag själv i alla fall).
Igår var vi nere på stan och jag föreslog att vi kunde gå in i SF-bokhandeln en sväng. Jag skulle kunna gå runt och peka på böcker jag ville ha, så han hade lite mer koll på vad han skulle kunna köpa till mig.
Han var på!
But wait, tänker ni. DU läser ju inte fantasy! Nope, not much. Men det finns mycket annat pännande på SF:s hyllor. Anyhow.
Vi gick in i affären och jag pekade på diverse böcker jag redan tidigare kollat in. Så kom jag på. Undra om de har Christin Ljungqvists debut "Kaninhjärta". Har ännu inte läst den, men longing.
Jag hittade inte boken och gick därför till kassan och frågade om den. Samtalet gick som följer:
Jag: Ursäkta men har ni "Kaninahjärta"?
Expediten (en karl): Kaninhjärta?
Jag: Ja, den är ganska ny, så ni kanske inte fått in den än. Författaren heter Christin Ljung...
Han: Du. Det här en specialsorterad butik för böcker som vänder sig mer mot övernaturliga inslag...
Jag: Öhhh... Ja... Boken handlar om ett tvillingpar som är mediala och så är det med lite spöken (Sorry för den grova sammanfattningen av boken Christin. Men i korthet är det lite så jag uppfattat den. Och jag behövde tala klarspråk med den här kanaljen).
Han: Jaha!
Och DÅ knappar han in namnet och titeln på sin dator bara för att konstatera att de inte beställt än.
Jag: Kan ju vara värt att kolla upp. Hon bor i Göteborg dessutom. Var har du Amanda Hellberg?
Så blev han VÄLDIGT hjälpsam kan jag säga.
Blir ändå lite sur över det hela. Självklart kan de inte hålla koll på alla böcker som ges ut. Men borde de inte vara LITE trevlig mot sina kunder? Och lite NYFIKNA på böcker de inte hört talas om?
I´m just saying...
Vi måste prata om Hungerspelen!
Om typ en månad kommer jag befinna mig på skrivarkurs i Stockholm som leds av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo (http://attskrivaintenu.blogspot.com/p/var-skrivarkurs.html). Inför kursen har vi medverkande fått i uppdrag att läsa "Hungerspelen" av Suzanne Collins. Och jag är glad att jag började läsa boken INNAN jag insåg vilket ståhej det är runt boken/filmen. Har svårt för hypade böcker. Läser dem helst flera år efter att de blivit populära...
Johanna Lindbäck pratade om boken på radio för lite sen (se länk nedan) då Hungerspelen jämfördes både med Twilight och Battle Royal.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4283&artikel=5011112
Så okej, hela världen verkar bara äääääälska den här boken. Och Johanna uttrycker själv att hon skulle vilja sno de två första kapiteln i boken för de var så bra.
Och nu kommer det:
Ursäkta? Vaddå sno? Jag höll på att somna!
Okej, konflikten är rätt spännande (men det tar ett tag innan själva "spelet" kommer igång). Okej, jag gillar huvudkaraktären. Tycker möjligen att det är kul att kärlekshistorien inte är så självklar. Men där är det stopp. (Okej, jag är lite förtjust i Cinna också...)
Jag tycker inte om språket (varierar mellan fina, unika liknelser till rena klichéer), blir förvirrad över denna värld som är är vår och ändå inte (utspelar sig tydligen i Nordamerika, men allt är annorlunda ifrån hur världen ser ut idag... och läsaren får aldrig veta NÄR historien utspelar sig), har svårt för alla konstiga tidshopp där jag inte vet om det gått en timme, en dag eller en vecka. Jag VET att huvudkaraktären Katniss är tonåring, men hon beter sig som en vuxen och hon verkar heller aldrig göra fel.
Så jag vet inte... Eftersom detta är första delen i en triologi så kommer jag läsa de andra två. Men jag förstår inte vad hypen handlar om. Alls.
MEN jag kommer att se den på bio i påskhelgen. Jag har lättare för hyper när det gäller filmer än böcker...
Är inte DET konstigt?
Johanna Lindbäck pratade om boken på radio för lite sen (se länk nedan) då Hungerspelen jämfördes både med Twilight och Battle Royal.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4283&artikel=5011112
Så okej, hela världen verkar bara äääääälska den här boken. Och Johanna uttrycker själv att hon skulle vilja sno de två första kapiteln i boken för de var så bra.
Och nu kommer det:
Ursäkta? Vaddå sno? Jag höll på att somna!
Okej, konflikten är rätt spännande (men det tar ett tag innan själva "spelet" kommer igång). Okej, jag gillar huvudkaraktären. Tycker möjligen att det är kul att kärlekshistorien inte är så självklar. Men där är det stopp. (Okej, jag är lite förtjust i Cinna också...)
Jag tycker inte om språket (varierar mellan fina, unika liknelser till rena klichéer), blir förvirrad över denna värld som är är vår och ändå inte (utspelar sig tydligen i Nordamerika, men allt är annorlunda ifrån hur världen ser ut idag... och läsaren får aldrig veta NÄR historien utspelar sig), har svårt för alla konstiga tidshopp där jag inte vet om det gått en timme, en dag eller en vecka. Jag VET att huvudkaraktären Katniss är tonåring, men hon beter sig som en vuxen och hon verkar heller aldrig göra fel.
Så jag vet inte... Eftersom detta är första delen i en triologi så kommer jag läsa de andra två. Men jag förstår inte vad hypen handlar om. Alls.
MEN jag kommer att se den på bio i påskhelgen. Jag har lättare för hyper när det gäller filmer än böcker...
Är inte DET konstigt?
What's the grej with noveller?
Kan någon förklara det där med noveller för mig?
Jag tycker om att läsa noveller, hey, att skriva kort är ju skitsvårt! Och jag tycker ofta att författare idag borde uppmuntras till att skriva kort, för då hamnar det mer fokos på det som verkligen är relevant i historien.
Men jag känner inte det minsta lilla sug efter att skriva noveller.
Jag kan läsa om en novelltävlig och verkligen tänka "gud vilket kul ämne! De kommer få in så mycket spännande bidrag!". Men jag känner aldrig för att skriva något själv. Får inga egna idéer alls.
Och jag har ingen aning om varför. Har hur många idéer till romaner som helst, men det finns inga historier som poppar upp i mitt huvude då någon ger en plats/tema/fråga som är kopplad till novellskrivning.
så, ni som skriver noveller, vad är det som är så kul?
Jag tycker om att läsa noveller, hey, att skriva kort är ju skitsvårt! Och jag tycker ofta att författare idag borde uppmuntras till att skriva kort, för då hamnar det mer fokos på det som verkligen är relevant i historien.
Men jag känner inte det minsta lilla sug efter att skriva noveller.
Jag kan läsa om en novelltävlig och verkligen tänka "gud vilket kul ämne! De kommer få in så mycket spännande bidrag!". Men jag känner aldrig för att skriva något själv. Får inga egna idéer alls.
Och jag har ingen aning om varför. Har hur många idéer till romaner som helst, men det finns inga historier som poppar upp i mitt huvude då någon ger en plats/tema/fråga som är kopplad till novellskrivning.
så, ni som skriver noveller, vad är det som är så kul?
Efterlysning!
För ett tag läste jagom ett program där det är lätt att ordna upp en synopsis och hålla koll på katitel. Läste om det på någon blogg, minns inte vilken... Har för mig att man kunde ladda ner någon provversion gratis...
Någon som vet vilket program jag pratar om?
Har du ett författarnamn?
Jag vet inte om det bara är jag, men jag funderar en hel del över det där med om mitt namn skulle passa som författarnamn.
Är det bara konstigt, eller är det fler som gör det?
På X-Publisching debuterade Ester Roxberg nu i höstas. Och jag kan inte låta bli att tänka: "Wow! Vilket namn! Bara namnet skriker intressant person."
Å ena sidan tänker jag att författaren gör namnet. Men å andra sidan vet jag inte om mitt författarjag är mitt efternamn. Jag har alltid tänkt att jag ska byta efternamn då jag gifter mig... men hur gör jag om jag blir publiserad innan?
Psedonym känns lite småfånigt om det inte är så att jag vill vara anonym och det vill jag inte. Hell, jag kommer nog snarare trycka "författare" i min panna när det väl blir aktuellt.
Känns lite som "dagens i-landsproblem", men ändå. Det känns viktigt. och svårt. Mest svårt.
Är det bara konstigt, eller är det fler som gör det?
På X-Publisching debuterade Ester Roxberg nu i höstas. Och jag kan inte låta bli att tänka: "Wow! Vilket namn! Bara namnet skriker intressant person."
Å ena sidan tänker jag att författaren gör namnet. Men å andra sidan vet jag inte om mitt författarjag är mitt efternamn. Jag har alltid tänkt att jag ska byta efternamn då jag gifter mig... men hur gör jag om jag blir publiserad innan?
Psedonym känns lite småfånigt om det inte är så att jag vill vara anonym och det vill jag inte. Hell, jag kommer nog snarare trycka "författare" i min panna när det väl blir aktuellt.
Känns lite som "dagens i-landsproblem", men ändå. Det känns viktigt. och svårt. Mest svårt.
Nu ska vi prata sex!
*paus för att alla ska få fnissa lite*
I mitt nya manus är det en hel drös med sexscener (om med en drös menar jag typ fem), men jag har aldrig skirvit sexsener tidigare, så det är lite nytt för mig.
Lite nytt och kul.
Och nödvändigt, i detta manus är det såååå nödvändigt.
På bokmässan diskuterade Katarina von Bredow och Johanna Lindbäck ungdomsböcker och båda var överens om att det är svårt att skriva fina sexscener. Att skriva att det inte riktigt funkade/gick bra och om den där tjocka besvikelsen som liksom kväver en efteråt när det gick åt pipan är inte svårt. Det är svårt att skriva om fint sex.
Det blir liksom så Harlequin aktigt (ber om ursäkt för stavningen, ska alldeles strax gå och lägga mig och orkar inte googla) och smörigt och inte alls fint. Fimliskt, men inte trovärdigt. Inte som det verkligen är när det är fint. Och ofta blir det så mycket...kropp. Och det behöver inte vara så mycket kropp när det skrivs om sex. Det är det som är det coola!
När vi ser filmer med sexscener så kan alla egentligen fejka hur mycket som helst och vi har ingen aning.
Men i en bok så kan vi som författare ta oss in i en karaktärs medvetande och skriva om en annan del som ofta inte kommer fram annars (men jag ber er hålla er undan från "han hade den största lem hon någonsin sett och hon undrade hur han någonsin skulle få plats i henne" Uäck!).
Nej, jag menar den psykiska delen av hur en karaktär uppfattar sexet. Detta kan ju vara fruktansvärt brutalt att få kika i hur någon upplever något så intimt, eller så kan det vara fint. Jättejättefint.
Tror vi skulle behöva mer sex i vår litteratur. Eller jag skulle gärna vilja ha det. Tror många hoppar över det för att det är svårt att få till på ett bra sätt. Antingen blir det som en snusknovell eller "och så låg de med varandra". Och jag tycker att det finns fler alternativ och att vi inte ska ducka för dem.
Hur tänker ni? Mer sex i böcker?
Yes? No? Might?
Att skriva långa vs. korta scener
Jag gjorde en upptäckt nu i veckan och jag skulle gärna vilja ha eran input.
Jag skriver mycket i scener och försöker att inte avsluta dagens skrivande mitt i en scen. Mellan två scener funkar perfekt, men mellan... då är det som att det kliar i mig tills jag får sätta mig vid datorn nästa gång.
MEN förra helgen gjorde jag en upptäckt och nu har jag funderat över det hela och konstaterat att det ÄR så.
Jag skriver längre scener när jag har längre tid på mig (ledig typ 3-4 tinmmar och sitter på tåg/buss och inte kan göra så mycket annat än skriva) än då jag bara skriver en halvtimme innan jag ska gå och lägga mig.
Det är väl inte ett konstigt koncept kanske,men det som stör mig är att jag nu kanske skrivit ett gäng scener som hade blivit mycket längre om jag hade haft mer tid på mig då jag skrev dem.
Jag har svårt att skriva långt och mina manus blir aldrig så långa som jag hoppats från början. Och efter första utkastet får jag lägga till, lägga till, lägga till. Men kan det vara så att problemet egentliegn inte ligger i att jag skriver för korta manus, utan att jag skriver för korta scener? Jag skyndar lite för mycket?
Kommentarer?
Jag skriver mycket i scener och försöker att inte avsluta dagens skrivande mitt i en scen. Mellan två scener funkar perfekt, men mellan... då är det som att det kliar i mig tills jag får sätta mig vid datorn nästa gång.
MEN förra helgen gjorde jag en upptäckt och nu har jag funderat över det hela och konstaterat att det ÄR så.
Jag skriver längre scener när jag har längre tid på mig (ledig typ 3-4 tinmmar och sitter på tåg/buss och inte kan göra så mycket annat än skriva) än då jag bara skriver en halvtimme innan jag ska gå och lägga mig.
Det är väl inte ett konstigt koncept kanske,men det som stör mig är att jag nu kanske skrivit ett gäng scener som hade blivit mycket längre om jag hade haft mer tid på mig då jag skrev dem.
Jag har svårt att skriva långt och mina manus blir aldrig så långa som jag hoppats från början. Och efter första utkastet får jag lägga till, lägga till, lägga till. Men kan det vara så att problemet egentliegn inte ligger i att jag skriver för korta manus, utan att jag skriver för korta scener? Jag skyndar lite för mycket?
Kommentarer?
Fundering: Vilket yrke är rätt om man vill bli författare?
Jag har fastnat lite i bloggvärden där person efter peson kämpar efter att skriva klart manus och få de publicerade som riktiga böcker.
Och för ett par dagar sedan slog det mig... De flesta som har planer på att blir författare har valt sitt första jobb lite taktiskt. Alla (ty alla) vet att man inte bara sätter sig ner och skriver böcker och blir utgiven på en gång och blir multimiljonär.
Och då har de flesta valt att jobba som lärare, krönikörer, journalister, illustratörer och skribeneter av olika slag. De hankar sig fram och säger med ett leende på läpparna att "jag gör ju ändå det jag älskar!".
Och här sitter jag själv... som kemist.
Hmm. Var det ett dåligt drag? Om jag verkligen vill lyckas, borde jag valt annorlunda?
Jag måste säga nej eftersom jag älskade min utbildning och numera också älskar det jobb jag har. Jag intalar mig att jag behöver båda bitarna; naturvetenskapen OCH skrivandet. De kompliterar varandra. Och ju mer jag har att göra på skolan/jobbet, desto mer skriver jag.
Är det fel också att säga att jag älskar att ha en vettig lön som trillar in på kontot varje månad? För det känns som man ska "kämpa så mycket" om man tänker bli författare, typ knappt kunna betela hyran och leva på skorpor. Klart jag kämpar med skrivandet, men mer dramatisk än så är det inte.
Jobbar dagtid, skriver kvällstid.
Kan jag få vara med i alla fall?
Och för ett par dagar sedan slog det mig... De flesta som har planer på att blir författare har valt sitt första jobb lite taktiskt. Alla (ty alla) vet att man inte bara sätter sig ner och skriver böcker och blir utgiven på en gång och blir multimiljonär.
Och då har de flesta valt att jobba som lärare, krönikörer, journalister, illustratörer och skribeneter av olika slag. De hankar sig fram och säger med ett leende på läpparna att "jag gör ju ändå det jag älskar!".
Och här sitter jag själv... som kemist.
Hmm. Var det ett dåligt drag? Om jag verkligen vill lyckas, borde jag valt annorlunda?
Jag måste säga nej eftersom jag älskade min utbildning och numera också älskar det jobb jag har. Jag intalar mig att jag behöver båda bitarna; naturvetenskapen OCH skrivandet. De kompliterar varandra. Och ju mer jag har att göra på skolan/jobbet, desto mer skriver jag.
Är det fel också att säga att jag älskar att ha en vettig lön som trillar in på kontot varje månad? För det känns som man ska "kämpa så mycket" om man tänker bli författare, typ knappt kunna betela hyran och leva på skorpor. Klart jag kämpar med skrivandet, men mer dramatisk än så är det inte.
Jobbar dagtid, skriver kvällstid.
Kan jag få vara med i alla fall?
