M som i Mara

Av: Cannie Möller (2009)

Maria vill inte heta Maria, hon svarar bara på namnet Mara. Och hon befinner sig på ett skrivarläger; ett skrivarläger som hon egentligen inte alls vill vara på. Men hennes mamma ville åka iväg med sin pojkvän en vecka under sommaren, så de var ju tvugna att göra av Mara någonstans.

På skrivarlägret möter Mara Simon; killen som skriver om sin döda mamma. Själv vet Mara inte var hennes mamma befinner sig. Mara blev adopterad då hon var liten. Fick en ny mamma och pappa. Ja, fast sedan bestämde sig hennes nya pappa att han inte ville vara kvar i familjen, så han träffade en ny kvinna och flyttade till Austalien. Där bor han nu tillsammans med sin nya fru och två nya barn. Rikigta barn; hans egna. Han har skrivit till Mara flera gåner, men hon har aldrig svarat. Han lämnade.

Först verkar bara Mara vara en vanlig flicka med ett lite trassligt liv. Sedan börjar det hända konstiga saker. En dag välter ett träd över Mara; Simon hjälter henne ut därifrån. Men där trädet tidigare stod finns nu ett stort hål. Ett hål som Mara senare trillar ner i. Och nere i hålet, under trädet bor en liten gumma (eller ja, två ska det visa sig senare; systrar) som hjälper Mara på vägen för att hon ska finna lycka.

Det som vid första anblicken kan te sig som en vanlig ungdomsroman förvandlas plötsligt till en historia fylld av magi där det mesta är möjligt och mycket kompliceras på vägen. Av någon anledning börjar jag tänka på filmen "Pans labyrint". Magi.

Och nog för att jag inte är jätteförtjust i fantasyböcker över lag, men jag tror ändå att detta är ett koncept som skulle kunna ha funkat... men det gör det inte. Jag skulle vilja skriva att boken var underbar; givande, men kan inte.

När Cannie bara låter det vara en ungdomsroman är hon briljant; Maras tankar och handlingar känns sådär spontana som bara en tonåring kan få dem till (som då Mara plötsligt får för sig att lämna skrivarlägret och åka hem, eller då hon skriver ett brev till sin pappa, lägger det på lådan, ångrar sig och försöker få tag i genom brevlådans öppning). Men då de övernaturliga inslagen kommer in tappar jag greppet helt i historien. Kanske för att det känns lite halvhjärtat. Hade Cannie brett på mer med de magiska inslagen och låtit Mara göra fler misstag på grund av den (med makt följer ansvar) så skulle det kanske ha funkat. Nu känns det bara tillgjort istället, det går lite för lätt.

Och jag glömmer ständigt bort vad som är det viktiga i berättelsen. Kanske också för att det inte är ordentligt uttalat. Det är Maras längtan efter sin riktiga mamma, hennes längtan efter hennes pappa i Austalien, kärleken till Simon och Maras något sviktande relation till hennes mamma. Det finns inte heller någon trygg punkt i Maras liv; ingen som ger henne balans. Istället finns det en liten gumma under ett träd, med långt grått hår som försöker leda henne rätt.

Sedan är jag också lite besviken på slutet; det är lite för bra. Och då två flickor (13 och 15 år) tatuerar sig på slutet i Austalien (med sin pappas medgivande) känns det helt taget ur luften. Jag är inte det minsta övertygad och tror inte alls att detta kommer bli en bok som jag kommer läsa om eller ens bläddra lite i framöver. Det är synd. 

I det här trädet

Av: Katarina Kieri och Per Nilsson (2009)

Katarina Kieri och Per Nilsson träffades på en mässa i Göteborg för några år sedan. Per Nilsson ville visa att han tyckte om Katarinas verk och gjorde detta genom kommentaren:
- Du, ska vi skriva en bok ihop?
Ett år senare träffades de igen och Katarina frågade:
- Per, hur blir det med boken?

De satte sig ner, diskuterade lite och kom fram till följande: De skulle skriva en bok där de författat varannat kapitel. Per skulle skriva om en tjej och Katarina skulle skriva om en kille. De kom överens om titeln (som från början var "Jag finns också i det här trädet") och att de två karaktärerna inte skulle pussas på slutet.

Det var allt. Sedan åkte de hem till sina respektive städer och började. Historien växte fram. Historien om Siri, fågelflickan, och Jakob, Vilsenpojken. Det är en historia om att inte passa in. Om en alkoliserad pappa, en brorsa som bara fiser, en våldtäktspjäs, en flicka som tycker om at dricka te och en annan flicka som gömmer sitt vackra hår under en slöja. En historia om fåglar. Om att hitta rätt träd. Det är en fin historia.

Jag har läst mycket av Per Nilsson och tänkte att han och Katarinas kapitel borde skilja sig mycket åt. Men det var inte så. Per var möjligen lite grovare i valet av ord på vissa ställen (Första meniongen i boken lyder "Klitoris. Allihopa på en gång. Säg klitoris!"), men annars flyter språket väldigt bra. Jag tänkte inte på att det är två författare och två histoerier; det är istället en bok. Det är också kul att se hur de snott från varandra, som korpar, och att de ändå får det hela att gå ihop. Och jag är väldigt förtjust i det sista kapitlet som Per skrivit. Det blir inget pussande, men däremot rivande av ett tak. Det är ju nästan samma sak...

Svårläst

Av: Åsa Ericsdotter (2010)

Det första som står skrivit i boken är ett citat av Tristan Tzara: "Jag är emot handling".

Hela boken igenom får vi sedan följa en kvinna som fått sitt hjärta krossat så många gånger att hon nu inte har några egentliga känslor kvar. Det är för en gångs skull hon som går, inte männen. Hon vill inte förstöra det fina som är innan. Innan löften om fina morgondgen som ändå bara förstörs. Hon vill stanna upp, njuta och sedan lämna. Innan.

Texten är någon form av prosalyrik där man ibland blir förvirrad om det är författaren Åsa som talar till en eller om det är en historia man faktiskt ska följa från början till slut. Språket är vasst; Åsa är smart. Hon skriver om början på historien tre gånger innan huvudkaraktären hamnar rätt. Historien hoppar, orden spretar och man vet inte alltid vem det är som är "han" i just detta kapitel. Mig gör det inget. Jag är helt såld på prosalyrik. Jag har aldrig läst något liknande. (Möjligen att "Boktjuven" av Markus Zusak tuchade lite på kategorin, men inte alls på det här sättet).

Åsa skriver öppet, utan bortförklaringar, utan utelämningar och hon är en inspiration! Vill du ha en historia som tar dig från punkt A till punkt B är hon dock värdelös. Då är hon inget för dig. Hennes bok handlar egentligen inte om en historia. Den handlar inte om handling. Den handlar om att stå still. Vill du däremot bli utmanad i ditt läsande och se ett helt nytt perspektiv då är detta helt rätt! Udda och underbart!

Olästa böcker

Som ni säkert förstår har jag köpt mycket böcker på bokmässan. Därför kunde jag inte låta bli att göra en inventering (då jag köpt mycket böcker senaste året) och räkna igenom de böcker som jag har hemma och ännu inte läst. De var 78 stycken! Här är dem:



Poesi: 4 stycken
Historiskt: 4 stycken
Tänkvärt: 13 stycken
Klassiker eller jättegammalt: 20 stycken
Ungdomsböcker: 12 stycken
Skönlitterärt (dvs vanliga böcker): 35 stycken

Bara börja läsa!

det fattas en tärning

Av: Johanna Thydell (2006)
Natur och Kultur

Petra tycker inte om att heta Petra. Hon hatar sitt namn. Hon tycker bättre om då andra säger "Puck" till henne. Puck hade en gång i tiden världens bästa pappa, sedan försvann han då hon var elva. Och sedan dess har hon bara mamma. Och bästa vännen Emanuel. Puck är rädd för att släppa andra nära, rädd för att bli lämnad. Hon är ständigt osäker, rädd för att vara för töntig. Men Emanuel tar henne för den hon är. Men han har nu fått tag i mailadressen till Pucks pappa. Pappan hon inte pratat med på flera år. Nu är det upp till Puck om hon ska låta honom ta plats i hennes liv igen. Om hon vågar.

Varannat kapitel i boken handlar om Pucks uppväxt då pappan fortfarande var där (skriven i första person) och hur det kom sig att han försvann. Vartannat kapitel handlar om nuet (skrivet i tredje person); då Puck är 16 och livet är plötsligt både för stort och klaustrofobiskt på samma gång.

Jag började läsa lite smått i boken då jag väntade på spårvagnen igårkväll och läste ut den idag så fort jag kom hem från skolan idag. Jag har länge varit svag för den svenska ungdomslitteraturen, men Johanna får mig på fall mer än vanligt. Det språket hon använder då hon skiver är exakt som undomars tankar. Ångesten då Sång-sång-sångaren faktiskt visar intresse för Puck, eller irritationen då Pyttelilla inte kan låta Emanuel vara. Orden får liv.

Jag tycker om variationen i språket och bilderna är alltid väldigt sparsmakade, men träffsäkra. Det enda jag funderar över är varför Johanna valt att variera sig mellan första och tredje person. Kanske är det för at utmärka när Puck är liten respektive stor, men jag tycker inte alls det är svårt att hänga med i vändningarna eftersom det märks tydliga förändringar i språket då Puck är liten och när hon är 16.


Jag ska deffenetivt hålla utkik efter hennes senaste bok "Ursäkta att man vill bli lite älskad" på bokmässan.

Boktjuven

Av: Markus Zusak (2008)
(http://www.bokus.com/b/9789132154119.html?gclid=CO-Xjq_ln6MCFUiU3wodDmJNrg)

När man var yngre frågade ofta andra vad man hade för favoritsaker; favoritmat, favoritfilm, favoritmusik. När det kom till favoritbok har valen alltid varit lite svårare. Och inte har det blivit lättare i vuxen ålder... tills jag läste "Boktjuven".

"Boktjuven" handlar om Liesel Memingers, en tioårig flicka som lever under andra världskriget. Hon blir satt i fosterfamilj men finner sig snabbt hos nya pappa dragspelaren och sura mamman som alltid lagar ärtsoppa. Hon blir snart förtjust i det skrivna ordet, trots att hon inte kan läsa och innan hon vet ordet av har hon börjat stjäla!

Det är döden som berättar Liesels historia; en historia som växer genom ensamheten, den oväntade vänskapen och orden. Framförallt orden.

Markus Zusak har ett fantastiskt skriftspråk som ibland snuddar mot poesi. Jag vill bara läsa hela boken högt för alla jag träffar, så att de får höra hur hans meningar flätar sig in i varandra. Det känns så tryggt!

Det är också väldigt härligt (?) att läsa en bok om andra världskriget där man inte får se en enda gaskammare eller höra gråtan från arbetslägrena. Visserligen blir Liesel god vän med en jude senare, vilket ger hela boken ett helt annat djup. Har litteraturen någonsin skådat en sådan vänskap tidigare? Har två främligar tidigare kunnat knyta så starka band med ordens hjälp?

Oavsett längtar jag redan tills jag ska läsa igenom boken nästa gång. Något säger mig att det blir snart!

Som jag vill vara

Av: Katarina von Bredow
Raben & Sjogren
2007

Jag har vid ett flertal tillfallen blivit rekomenderad att lasa Katarinas bocker da hon anses vara en av "de stora" forfattarna bland svensk ungdomslittertur idag. Jag valde att borja med "Som jag vill vara". Handlingen ar enkel: Jessica ar 15 ar och forsta gangen hon har sex med Arvid (den stora karleken) blir hon gravid. Trots allas protester bestammer Jessica sig for att behalla barnet och bli ung mamma.

Att bli mamma som 15-aring kan ses valdigt omoget... Men som lasare forstar jag snabbt att detta val inte har med omognad att gora. Det handlar inte om att trotsa sin mamma (i detta fallet Siv som vill kasta ut Jessica om hon foder barnet) utan om vem man vill vara. Och da ar Jessicas val enkelt. Da hon ser tillbaka pa sitt liv till hon absolut inte vara kvinnan som hade ihjal sitt eget barn. Barnet ma vara oonskat, men inte ovalkommet.

Det ar inte latt att vara 15. Annu svarare att vara 15 och verkligen sticka ut. Men Jessica kan inte lata bli. Jag avundas hennes mod och det ar till och med sa att jag hejar pa henne da hon star fast vid sitt beslut. For jag forstar varfor. Tack vare Katarina forstar jag varfor.

Det ar inte sista gangen jag haller en av hennes bocker i min hand. Deffenitivt inte!

Herr Arnes penningar

Av: Selma Lagerlöf (1904)

En natt blir Herr Arne och alla på hans gård dödade; alla utom lilla Elsalill. Förövarna tar med sig Herr Arnes stora kista fylld av guldpengar och tror att de kommer undan med det hela. Vad de inte har ränkat med är Elsalills överlevnad och hennes starka band till en av de jungruarna som mördades på gården.

Elsalill träffar sir Archie; en man påväg hem till Skottland som lovar henne ett bättre liv om hon följer med honom och blir hans fru. Samtidigt leder den döda jungfruns vålnad Elsalill sakta, sakta mot mördarna...

Att Lagerlöf är en fantastisk berättare visste jag sedan tidigare. Ända sedan jag läste "En herrgårdssägen" (som jag fortfarande tycker är hennes bästa) är jag fast! Jag tycker dock inte att denna novell är alls lika lysande. Det är endast en scen som jag upplever som riktigt magisk; då Elsalill försöker få sir Archie att fly från vakterna som kommer för att gripa honom för mordet på Herr Arne. Då riktigt lyser Lagerlöf med sin skicklighet. Fantastiskt!

Ordet är ditt!

- en blogg om skrivande

RSS 2.0