Av: Johanna Thydell (2006)
Natur och Kultur

Petra tycker inte om att heta Petra. Hon hatar sitt namn. Hon tycker bättre om då andra säger "Puck" till henne. Puck hade en gång i tiden världens bästa pappa, sedan försvann han då hon var elva. Och sedan dess har hon bara mamma. Och bästa vännen Emanuel. Puck är rädd för att släppa andra nära, rädd för att bli lämnad. Hon är ständigt osäker, rädd för att vara för töntig. Men Emanuel tar henne för den hon är. Men han har nu fått tag i mailadressen till Pucks pappa. Pappan hon inte pratat med på flera år. Nu är det upp till Puck om hon ska låta honom ta plats i hennes liv igen. Om hon vågar.

Varannat kapitel i boken handlar om Pucks uppväxt då pappan fortfarande var där (skriven i första person) och hur det kom sig att han försvann. Vartannat kapitel handlar om nuet (skrivet i tredje person); då Puck är 16 och livet är plötsligt både för stort och klaustrofobiskt på samma gång.

Jag började läsa lite smått i boken då jag väntade på spårvagnen igårkväll och läste ut den idag så fort jag kom hem från skolan idag. Jag har länge varit svag för den svenska ungdomslitteraturen, men Johanna får mig på fall mer än vanligt. Det språket hon använder då hon skiver är exakt som undomars tankar. Ångesten då Sång-sång-sångaren faktiskt visar intresse för Puck, eller irritationen då Pyttelilla inte kan låta Emanuel vara. Orden får liv.

Jag tycker om variationen i språket och bilderna är alltid väldigt sparsmakade, men träffsäkra. Det enda jag funderar över är varför Johanna valt att variera sig mellan första och tredje person. Kanske är det för at utmärka när Puck är liten respektive stor, men jag tycker inte alls det är svårt att hänga med i vändningarna eftersom det märks tydliga förändringar i språket då Puck är liten och när hon är 16.


Jag ska deffenetivt hålla utkik efter hennes senaste bok "Ursäkta att man vill bli lite älskad" på bokmässan.