M som i Mara

Av: Cannie Möller (2009)

Maria vill inte heta Maria, hon svarar bara på namnet Mara. Och hon befinner sig på ett skrivarläger; ett skrivarläger som hon egentligen inte alls vill vara på. Men hennes mamma ville åka iväg med sin pojkvän en vecka under sommaren, så de var ju tvugna att göra av Mara någonstans.

På skrivarlägret möter Mara Simon; killen som skriver om sin döda mamma. Själv vet Mara inte var hennes mamma befinner sig. Mara blev adopterad då hon var liten. Fick en ny mamma och pappa. Ja, fast sedan bestämde sig hennes nya pappa att han inte ville vara kvar i familjen, så han träffade en ny kvinna och flyttade till Austalien. Där bor han nu tillsammans med sin nya fru och två nya barn. Rikigta barn; hans egna. Han har skrivit till Mara flera gåner, men hon har aldrig svarat. Han lämnade.

Först verkar bara Mara vara en vanlig flicka med ett lite trassligt liv. Sedan börjar det hända konstiga saker. En dag välter ett träd över Mara; Simon hjälter henne ut därifrån. Men där trädet tidigare stod finns nu ett stort hål. Ett hål som Mara senare trillar ner i. Och nere i hålet, under trädet bor en liten gumma (eller ja, två ska det visa sig senare; systrar) som hjälper Mara på vägen för att hon ska finna lycka.

Det som vid första anblicken kan te sig som en vanlig ungdomsroman förvandlas plötsligt till en historia fylld av magi där det mesta är möjligt och mycket kompliceras på vägen. Av någon anledning börjar jag tänka på filmen "Pans labyrint". Magi.

Och nog för att jag inte är jätteförtjust i fantasyböcker över lag, men jag tror ändå att detta är ett koncept som skulle kunna ha funkat... men det gör det inte. Jag skulle vilja skriva att boken var underbar; givande, men kan inte.

När Cannie bara låter det vara en ungdomsroman är hon briljant; Maras tankar och handlingar känns sådär spontana som bara en tonåring kan få dem till (som då Mara plötsligt får för sig att lämna skrivarlägret och åka hem, eller då hon skriver ett brev till sin pappa, lägger det på lådan, ångrar sig och försöker få tag i genom brevlådans öppning). Men då de övernaturliga inslagen kommer in tappar jag greppet helt i historien. Kanske för att det känns lite halvhjärtat. Hade Cannie brett på mer med de magiska inslagen och låtit Mara göra fler misstag på grund av den (med makt följer ansvar) så skulle det kanske ha funkat. Nu känns det bara tillgjort istället, det går lite för lätt.

Och jag glömmer ständigt bort vad som är det viktiga i berättelsen. Kanske också för att det inte är ordentligt uttalat. Det är Maras längtan efter sin riktiga mamma, hennes längtan efter hennes pappa i Austalien, kärleken till Simon och Maras något sviktande relation till hennes mamma. Det finns inte heller någon trygg punkt i Maras liv; ingen som ger henne balans. Istället finns det en liten gumma under ett träd, med långt grått hår som försöker leda henne rätt.

Sedan är jag också lite besviken på slutet; det är lite för bra. Och då två flickor (13 och 15 år) tatuerar sig på slutet i Austalien (med sin pappas medgivande) känns det helt taget ur luften. Jag är inte det minsta övertygad och tror inte alls att detta kommer bli en bok som jag kommer läsa om eller ens bläddra lite i framöver. Det är synd. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Ordet är ditt!

- en blogg om skrivande

RSS 2.0