Mitt skrivande: första genomläsningen
För en månad sedan blev jag klar med ett helt nytt manus (jag har kallat det D. D. på några ställen).
Och när jag skrev detta manus körde jag fast så många gånger, för jag (mitt pucko) trodde att jag "inte kunde skriva den här typen av böcker".
Mm.
Igår skrev jag ut manuset och idag blev jag klar med första genomläsningen.
Jag har aldrig skrivit ett så bra första utkast någon gång i mitt liv. Ever.
Och det blir ett sånt tydligt kvitto; det är det här jag ska göra. Och jag blir bättre.
Jag hade någonstans tänkt att jag skulle behöva hela sommaren för att redigera om detta manus.
Nu?
Ge mig en månad.
Än så länge planerar jag att stryka en scen, skriva till tre och dra ner tempot en hel del.
Inga karaktärer ska strykas eller läggas till. Ingen plott ska ändras. Inget sidospår behöver korrigeras.
Händer det här på riktigt?
Däremot. Jag har bytt namn på mina huvudkaraktärer tre gånger.
Tror jag hittat rätt nu.
Hoppas jag...
Mitt skrivande: Intervjua?
Det där med att leta fakta i historiaböcker... det är inte riktigt det jag behöver göra när jag ska göra research. Jag skriver om tiden nu. Men däremot vill jag att mina karaktärers känslor ska kännas trovärdiga, starka.
Så för ett år sedan intervjuade jag tre av mina vänner inför ett manusprojekt. Att intervjua var inte bara kul utan det gav mig också helt nya uppslag på händelseförlopp.
Igår var det dags igen.
Denna gång var det en kvinna jag aldrig träffat tidigare.
Och det var ju lite nervöst.
Jag hade förberett mig med att skriva upp frågorna jag ville ställa, bjöd henne på fika och mjukade upp samtalet med att berätta om mitt skrivande och just detta manusprojekt som jag behövde hennes hjälp inför.
Lättare intervjuperson (eller vad man nu kallar det) kunde jag inte fått tag i. Jag ställde en fråga och så pratade hon på alldeles själv; väldigt öppenhjärtligt. Och fler än en gång lyckades hon besvara frågor jag ännu inte ställt. Det flöt bra.
För ett år sedan intervjuade jag hennes bror om samma upplevelse och det var så himla kul att se deras olika respons på samma händelse; både när de var barn, men också hur de upplevde att detta påverkade dem idag som vuxna.
Jag var väldigt nöjd när jag gick därifrån. Och pepp!
Det här med att intervjua är roligt. Berikande.
Det passar mig.
Jag tror det kenpiga framöver kan vara att hitta personerna. Om man inte känner någon som har ett visst yrke/erfarenhet var ska man leta då?
Återkommer med det när det är dags.
Mitt skrivande: Det är bara ljug
Sitter framför TV:n med ljudet av. Har istället musik på.
Försöker redigera.
Trots att jag glömt mina terminalglasögon på jobbet och är sjukt övertrött.
Och så låtsas jag att jag är kung på att redigera.
Tror inte mitt kungadöme ser lika bra ut i morgonljuset...
Mitt skrivande: Att döda darlings och skapa nya
I fredags fick jag lektörutlåtande på mitt manus.
Under helgen gjorde jag en snabb genomläsning av manuset. Noterade lite tankar.
Nu har jag precis blivit klar med en andra genomläsning där jag markerats stycken som ska tas bort, flyttas eller utvecklas. Har några nya scener som ska in också.
Tyvärr så innebär detta en mindre kris.
För jag måste stryka en del scener som jag verkligen älskar. En scen som jag till och med tycker innehåller ett av de colaste moments jag nånsin fått till. Det tar emot. Samtidigt - jag är så nöjd att jag SER att scenen nu är överflödig. Jag hoppas på att kunna flytta på ett par meningar och lägga in dem i någon annan scen.
En chans att få till nya favoritscener.
Mitt skrivande: Redigerar, redigerar, redigerar
And love doing it!
Mitt skrivande: Arbetslös...
Jag är just nu "mellan projekt".
Jag har ett manus som är färdigskriviet och väntar på omarbetning (får vänta lite till) och har börjat fundera på nästa projekt.
Eller ja, jag har funderat ett tag, men nu börjar det bli liter mer allvar i plottandet.
MEN det är alltid svårt det där när man ska börja på något nytt.
Glädjen över att få bygga från början som kryper i kroppen.
Rädslan för att man väljer "fel" manus håller mig tillbaka.
Det är mycket tid man investerar i ett manus:
Plotta och planera.
Skriva första utkastet.
Låta vila.
Redigera.
Låta andra läsa.
Redigera om.
Redigera om.
Redigera om.
Korrläsning.
Skicka till förlag.
Vänta på förlagsbesked.
Vänta.
Vänta.
Vänta.
Vänta.
Refusering.
Jag har skrivit 3 manus på 1,5 år. Det är rätt mycket när man tänker på det. Jag försöker komma ihåg att klappa mig på axaln lite.
Men samtidigt, inget av manus har blivit antaget än. Trots att två av dem varit inne på förlag. Trots att jag haft förlag som refuserat med meningen "Du kommer bli utgiven, men vi är inte rätt förlag för dig".
Så när jag nu ska påbörja nästa idé blir det viktigt.
Förut skrev jag bara för det var kul; nu är det så mycket mer det handlar om.
Jag vill bli läst.
Men då måste jag först få manuset antaget. Jag måste leverera.
Jag måste välja rätt.
Rätt för vem?
För mig, alltid för mig.
Än så länge i alla fall...
Mitt skrivande: Det där med upp och ner; hur funkar det?
Minns ni manuset jag skrev klart för sisådär två veckor sedan?
Som jag kämpat, kämpat med och typ ville spy på för jag aldrig blev klar.
Ja, nu har jag äntligen satt mig och skrivit in det sista på datorn.
Och faktum är. Jag vill inte alls spy på manuset längre.
Jag vill redigera om det!
Typ NU.
Say what?
Personlighetsklyvning much?
Min första testläsare, finaste Kajsa och jag sågs en sväng igår.
Och hon bara:
- Närfårjagläsanärfårjagläsanärfårjagläsa?
Ehhh... imorgon?
Jag som alltid brukar låta manus vila en månad innan jag petar på dem igen.
Ska jag bryta den dealen med mig själv?
Väntar på lektörsbesked gällande ett annat manus just nu.
Och när jag får de kommentarerna kommer jag säkert vilja jobba om det manuset istället.
Jisses...
Så nu har jag lie funderande att göra.
Som pausmusik ger jag er Dagens lavalampamonsterailien:
Mitt skrivande: Klar... ich.
I fredags "skev jag klart" mitt senast manus (det jag kallar D. D.)
Jag önskar att jag var en som när jag började närma mig slutet låste in mig i två dagar, hamrade på tangenterna tills de glödde och inte lämnade datorn förrän manuset var klart. En sån som sätter punkt klockan tre på natten efter att skivit 7 000 ord på ett bräde och sedan korkar upp flasken med bubbel hen har i kylen.
Jag är inte en sån. Tyvärr...
Gillar ju inte ens bubbel.
När jag börjar närma mig slutet så tappar jag fart helt. Det tog mig fem dagar att skriva de två sista scenerna. FEM!!! Inte okej någonstans...
Men i fredags kallade jag mig för klar och skickade ut glada sms till några vänner.
Sanning med modifikation.
Jag skrev klart. Ja. I mitt block.
Nu ska jag "bara" föra över orden till min dator (oroa er inte, det handlar om typ 4 000 ord, inte hela manuset).
Och jag slår vad om att när det är gjort kommer jag skriva till ytterligare ett par scener för att jag skäms så över att mina första utkast alltid är så korta.
Jag önskar jag var sån som satt uppe hela nätterna och skrev för att bli klar.
Jag jobbar inte så... tydligen.
Mitt skrivande: Ingen ljuger så bra som en författare
Jag har hållit på och skrivit länge, länge.
Men jag ser det som för 1,5 år sedan då jag verkligen började hitta rätt i skivandet; rättare sagt hösten 2011.
Sedan dess har jag färdigställt två manus som jag skickat in till förlag.
Nu håller jag på med manus tre.
Och det är så kämpigt. Vissa dagar vill jag bara spy för att jag inte få något flyt.
Och så tänker jag:
"När jag skrev manus ett DÅ skrev jag det på typ en månad!"
eller
"När jag skrev manus ett DÅ skrev jag typ 3000 ord om dagen!"
eller
"När jag skrev manus två DÅ hade jag flyt exakt hela tiden"
eller
"När jag skrev manus två DÅ hittade jag het fantastiska formuleringar direkt".
Så fort man (läs jag) glömmer...
Sedan några år tillbaka för jag skrivardagbok. Jag skriver inte i den varje dag jag skriver på något av mina manus, men jag skriver däri med jämna mellanrum; när det går extra bra eller extra dåligt.
Och jag kan nu konstatera att jag går runt och ljuger för mig själv.
Jag skrev inte alls manus ett på en månad. Jag började i september och var klar i novemer = tre månader. Och skulle jag skrivit 3000 ord varje dag skulle det manuset slutat på typ 90 000 ord. Och eftersom manuset efter alla omredigeringar slutade på 47 000 ord inser jag att det inte heller stämmer.
Och när det gäller manus två skrev jag första hälften under två veckors tid. Och då hade jag verkligen flyt. Sedan fick jag semester, min första betalda semester! Och det blev italienresa, hälsa på föräldrarna i Småland, hänga med vännerna... Att komma igång igen med skrivandet när jag väl hade börjat ha semester på riktigt kändes omöjligt.
Och att jag sedan redigerade om mina manus sådär sex gånger innan de åkte in till förlag OCH att jag haft flera skrivvänner som läst versionerna emellan, det verkar jag också förträngt...
Är det inte konstigt som man glömmer?
Är det inte fantastiskt hur bra det blir trots att ma siter där och svär och tycker man suger?
(efter alla de där omarbetningarna)
Så nu när jag sitter där och vill riva ut scenen jag precis har skrivit eller jag inte ens lyckas skriva ett enda ord tänker jag; jag har varit här förut.
Och jag har klarat mig ur det.
Och det blev ett manus.
Det är bara uppförsbacke just nu.
Håller jag ut kommer jag ramla över krönet.
... hoppas jag.
Mitt skrivande: Jag försöker
Men ibland gör jag allt för att hitta ursäkter.
Idag: Jag har mensvärk och det är väldigt, VÄLDIGT synd om mig.
Trots det: skrivit in 700 ord från handskrivet till dator. Bättre än inget...?
Idag: Jag har mensvärk och det är väldigt, VÄLDIGT synd om mig.
Trots det: skrivit in 700 ord från handskrivet till dator. Bättre än inget...?
Mitt skrivande: Och där gick startskottet! Typ.
Ikväll har jag skrivit. Inget nytt dock; fört över scener från block till dator.
Men ändå, ÄNDÅ, jag har jobbat med manuset.
Känns... blandat.
Mitt skrivande: *pausa*
Jag står helt still.
Håller på att hjälpa en vän med hennes manus. Tycker det är himla kul; att läsa en annans manus och fundera över vad som är bra och vad som skulle kunna göras bättre är för mig väldigt utvecklande.
Så, just nu skriver jag inget själv. Men jag ska sätta igång nästa vecka igen.
Tänkte försöka komma in i skrivrutinerna ordentligt. Har ju ett manus som jag pausat mitt i. Inte okej!
Sedan har jag ett nytt projekt som jag verkligen tror skulle skriva sig själv.
Gräv där du står.
Då behöver man inte tänka så mycket.
Tihi!
Mitt skrivande: Att skriva för hand och räkna ord
Avrapportering:
Att skriva D.D. går framåt.
Idag har jag skrivit på bussen till jobbet, på bussen från jobbet och ytterligare lite till här hemma. Det känns plötsligt som projektet fått upp farten.
Jag = glad.
Och det här med att skriva för hand verkar funka för det här manuset. Jag tycker inte jag stannar upp lika mycket som jag gjorde när jag försökte skriva det på dator.
En av de bästa sakerna med att skriva för hand: jag kan inte räkna ord.
En av de sämsta sakerna med att skriva för hand: jag kan inte räkna ord.
Annars är jag räknaord-fanatiker. Att räkna ord är för mig som att känna in dagsformen och hur projektet tar sig. Om jag skriver för långsamt (för få ord i förhållande till tid) så finns de något som jag ifrågasätter med manuset. Då kan jag stanna upp och reda ut det.
Men att räkna ord gör också att jag ibland kan känna mig stressad. Att jag har svårt för att låta en scen ta tid att skriva.
Och när man skriver för hand tappar man (läs: jag) helt kollen på hur mycket jag producerar. Jag kan möjligen räkna sidor, men inte så mycket mer. Jag får en känsla av att det går fort framåt, frågan är bara om den är en illusion.
I mitt manus på datorn har jag 15 000 ord. De skrev jag innan jag körde fast.
Nu har jag skrivit en del för hand och tycker själv att "men jo, är det inte typ 15 000 ord jag skrivit för hand...?". Hur mina tankar överensstämmer med verkligheten har jag ingen aning om.
Jag sitter kanske här och tror 15 000 när det kanske lika gärna är 5 000.
Numera har jag alltid en målsättning på att komma upp i 50 000 ord när jag skriver manus. Än så länge har jag aldrig lyckats; jag hamnar närmare 45 000 ord. Ibland tänker jag att jag kanske borde sänka min övre gräns till 40 000 bara för att känna att jag når målet + kanske lite till. Men skulle jag göra det skulle jag säkert bara komma upp till 30 000 ord...
Mitt skrivande: Jag vet att det inte syns, men shit vad det händer grejer
Jag tror jag gått de senaste månaderna och varit lite för lycklig...
Jag vet, låter rätt knäppt, man kan väl inte vara FÖR lycklig?
Nej, egentligen inte.
Och jo, det kan man visst!
När jag var yngre (tänk tonåren) var skrivande ett sätt för mig att överleva. Jag skrev dagbok varje dag och massor, massor av dikter. Då tyckte jag världen var ett hål jag blivit begravd i.
Som tur var tog jag mig upp. Och efter följde ett par år där jag var lite rädd för att skriva; tänk om jag inte kunde när jag mådde bättre. Men jag övade och lärde mig skriva med utgångspunkt från andra känslor; glädje, lust och kärlek. Jag började skriva manus på allvar.
Men de senaste månaderna har det varit så himla tufft. (Har skrivit X antal inlägg om hur jag provat olika metoder, men tyvärr har ingen fungerat speciellt långvarigt). Så jag var på väg att lägga ner det projektet (låt oss kalla det D.D.) jag jobbade med helt. Ta en paus. Det GICK ju bara inte.
Sen hände förra veckan (aka massa tråkiga besked) och plötsligt fick jag helt nya idéer. Fantastiska idéer!!! Formen till en ny bok tog form; och vilken bok sedan. En "gräva där du står" där jag också får chansen att visa på kulturkrockar och samtidigt döda en av karaktärerna.
Och när jag i några dagar hade klottrat ner massa idéer; karaktärsbeskrivningar, konflikter, små instick, namn, händelser.
DÅ började jag skriva på mitt D.D. -manus igen. Jag vet fortfarande inte hur det gick till.
Det går fortfarande långsamt. Och vem vet, det kanske bara håller i några dagar till.
Men i helgen hade jag flow. TVÅ gånger.
Det säger något.
Mer klister i baken så jag blir klar någon gång.
har ju ett nytt projekt som väntar...
Mitt skrivande: Eller?
Händer det er också att ni blir sittande framför er text och tänker:
Antingen är det här riktigt bra.
ELLER
så är det bara massa darlings staplade på varandra och ingen annan kommer uppskatta slutresultatet.
Ibland är det svårt att veta skillnaden...
Mitt skrivande: Se där!
Ni vet, när man håller på med ett skrivprojekt som är lite motigt.
Och man av en tillfällighet går tillbaka för att läsa ett kapitel.
Och sen ett till.
Och sen ett till.
Och inser att man skrivit FYRA kapitel i rad som inte är dåliga.
Som faktiskt är riktigt bra. Och spännande.
Lycka!
Mitt skrivande: Jag ska skriva lite...
Säger jag till Fästmannen och sätter mig vid datorn.
Skriver 200 ord. Får inte fram en bokstav till.
Så jag kollar mailen. Kollar bloggen. Kollar andras bloggar.
Shit, va segt det här projektet är vissa dagar.
Fast, 200 ord kanske är bra idag?
Ps. Tack för pepp! It helps!
Ps2. Det blev mackor. Med kokt ägg och kaviar. Men det var länge sedan sist, så det var nästan lite festligt. Och Fästmannen är på bättre humör, och det smittar. Han är bra på det viset.
Mitt skrivande: Och och och och
Det har varit lite tyst om mitt skirvande på bloggen den här veckan.
Varför?
Jag har inte skirvit.
Förra veckan gick det skitbra. Jag bara rassel-rassel-rassel. I lördags nådde jag 10 000 ord. Kände mig stolt.
På söndagen skrev jag typ 200 ord. På måndagen inget.
Och så har det varit resten av veckan: inget.
Och jag kan inte ens säga att det var skrivandet i sig det var fel på. Jag hade ångan uppe!
Nej, jag har haft fullt upp med att komma tillbaka i jobbrutinerna på dagarna och ha mensvärk och ligga på soffan och tycka synd om mig själv om kvällarna (lite många och där...).
Och så har jag och fästmannen varit extremt duktiga med att laga rolig och varierad middag varje kväll OCH städa lägenheten (i etapper, men ändå, den är ren nu).
Ni märker hur duktig jag är på undanflykter va...?
Jag tycker inte om när jag kommer av mig i skrivprojekt. Det är ibland så svårt att komma igång igen.
Men nu ikväll satte jag mig på nytt. Började med att skriva två korta scener och då kändes det som det gick väldigt fort framåt. Sedan en lång scen. Var tvungen att gå tillbaka och dubbelkolla en grej tidigare i dokumentet och hittade en konversation mellan min hjältinna och hennes... hjälte(?).
Och den var SÅ bra. Och jag hade fått till en del klockrena detaljer.
Så blev jag lyrisk och stolt och skrev lite till.
Så nu är jag igång igen. Och glad och nöjd.
Och på söndag ska jag träffa tjejerna i skrivar-cirkeln.
Som jag har längtat!!!
Mitt skrivande: Första bra dagen
Jag tycker det ofta det kan vara klutrigt när man börjar på et nytt manus; å ena sidan är man spänd och exalterad å andra sidan hittar man inte alltid tonen från start vilket kan ställa till med problem.
Ikväll skulle jag skriva till klockan nio. Det var trögt i morse, så jag tänkte tvinga mig till kockan nio. Och plötsligt var klockan kvart över nio. Och jag satt i soffan; kissnödig som attan och knattrade med tangenterna.
Åh, där var den, tonen.
Jag har hittat den nu.
Mitt skrivande: Trots överkörd av en buss...
... landade räkneverket på 1500 ord idag.
Tycker det är okej.
Ska snart dö i sängen.
