Åkte buss till Götet, skrev 1 000 ord. Tror jag hittade berättarrösten...

 

Åt lunch med skrivarkompis. 

Pratade om livet i stort och skrivande.

Drömde om latte, men restaurangens maskin var sönder.

 

Gick och fickade med annan kompis. 

Drack latte.

Pratade om livet i stort.

 

Sedan bestämdes det att jag skulle vara kvar i stan och "gå ut och ta en öl" med några vänner.

Irrelevant.

 

Så nu sitter jag på ett nytt café i väntan på att utgången ska dra igång. 

Har skrivit ytterligare 600 ord och tycker att historien faktiskt artar sig.

Upptäckte att mitt manus har cliffhangers (!)

Har aldrig jobbat med cliffhangers tidigare.

Well, någon gång ska ju vara den första.

Julledigheten har övergått till ledighet med skrivande.

 

Började inatt med första scenen.

Fick idag besök av en av töserna i min skrivarcirkel.

 

Vi pratade skrivande, drömmar och vardag. Drack te och nallade av Fästmannens julgodis.

 

Och när hon hade åkt hem gick jag på ett spinningpass.

 

Efter middagen skulle jag skriva.

Men jag bara stirrade på dokumentet.

Jag: Jag vill skriva, men har ingen lust.

Fästmannen: Så börja skriv då!

 

Så då gjorde jag det.

Skrev. 1 000 fantastiskt, vackra ord.

 

Bästa starten.

Bästa Fästmannen.

Gick och la mig vid halv ett inatt. Kunde inte somna.

 

Fick en idé till första meningen på mitt nya manus. Och eftersom jag precis läst om första meningens viktighet/oviktighet i Bodil Malmstens Så gör jag - konsten att skriva så kunde jag inte släppa denna mening.

 

Till slut smög jag upp och satte igång datorn. 

I skenet av tre stearinljus skrev jag först scenen. 

621 ord. 

 

Sen läste jag igenom den, insåg att jag bytte tempus flera gånger.

Men förutom det, en riktigt bra första scen.

Inte perfekt.

 

Men inte skitdålig.

Träffade min förstaläsare igår och bollplankade skiten ur mitt nästa manus.

 

Och så satt vi där, i hennes soffa och hon fällde en kommentar om slutet. Låt oss tjuvlyssna:

 

Hon: Men... måste de hålla handen...? Det blir lite väl...klyschigt, blir det inte?

Jag: Äh, det är väl fint.

Hon: Ja, men... Du slutade ju manus nummer ett med att de höll handen också...

Jag: Men då dog ingen på slutet...

Hon: Näe, det är klart.

Jag: När jag tänker efter så slutade manus två med att de höll handen också.

Hon: Va? Gjorde det?

Jag: Ja, när de sitter i väntreummet.

Hon: Ja, just det!

 

 

Just det. 

Istället för att välja öppet eller lyckligt liksom.

Igår eftermiddag låg jag ihopkrupen i sängen. 

Lyssnade på musikhjälpen och såg världen bli mörk utanför fönstret.

Och så tänkte jag.

 

Det här är livet.

 

Några timmar senare hälsade jag på hos min förstaläsare Kajsa. Vi åt lyxfika och pratade livet i stort.

 

Och självklart diskuterade vi mitt nya manus. Finns inget bättre bollplank än henne.

 

Så nu är jag sjukt pepp att fortsätta plottandet.

Igår blev ALLT mycket klarare.

 

Tidigare har jag sagt att jag ska börja skiva på detta manus under julledigheten.

 

Nu känns det som att det verkligen kan ligga inom räckhåll.

Jag har gått hela dagen och kännt mig så SJUKT skrivsugen.

Lite som att... får jag inte skriva idag så kommer jag dö. Lite så.

 

Så jag plockade fram mitt pausprojekt ur en av mina lådor.

 

Mitt pausprojekt är ett manus som jag skriver mest för min egen skull. I mitt fall är det till och med lite... terapeftiskt. Jag skriver det utan synposis (vilket jag egentligen inte kan, men vi ignorerar det faktumet idag). Och jag skriver scenerna inte det minsta i ordning, tidsaxeln får vi fixa sen.

 

Och jag har skrivit tre korta scener/kapitel idag. 

Manuset går lite mer mot prosalyrik och är av den anledningen rätt udda..

 

Men jag har skrivit!

Och knarkat musik från "Så mycket bättre".

 

Och jag är så glad att jag måste dela med mig lite av det jag skrivit.

Here we go:

 

Gud va långsamt det går framåt med mitt skrivande just nu.

 

Jag är så jäkla sugen på att skriva nytt. Har inte skrivit nytt sedan i somras!

 

Problemet: Jag är inte ett dugg sugen på att plotta.

Och jag är en sån som behöver plotta först.

Och plottningen är inte klar.

 

Jag har försökt med allt;

- skriva på papper

- skriva i fin skrivbok

- färgglada post-it:s

 

Men jag kör fast. Ständigt.

 

Börjar undra om den här historien inte är mogen än.

Jag är inte van att köra fast på det här viset.

 

Ska försöka träffa min förstaläsare nästa helg.

Hon är mitt bästa bollplank.

 

Förhoppningsvis kan hon lossa min kreativitet.

 

Jag skulle verkligen vilja börja skriva på det nya till jul. Snälla..?

Av: Nene Omres (2012)

 

Det är festival i Malmö och Udda har börjat drömma igen. Denna gången handlar det om lotsen Imona som är på flykt och kastar sig ner i en brunn. För att kunna hjälpa henne måste Udda återigen ta kontakt med Hemming. Men att återvända till världen med sära visar sig vara svårare än vad Udda tänkt sig.

 

Jag har tidigare läst det första boken om Udda (http://ordetarditt.blogg.se/2011/may/udda-verklighet.html) och var lite kluven till den; dåligt språk men spännande handling.

 

När det gäller "Särskild" så tycker jag språket är MYCKET bättre. Finns fortfarande lite klichéer och miljöbeskrivningar som inte känns trovärdiga, men det är bättrebättre. Däremot känner jag att handlingen saknar något.

 

Trots att läsaren får dyka djupare ner i de säras värld så känner jag inte samma driv som i första boken. Det finns flera tillfällen där jag känner att Nene kunde stannat upp och låtit Udda känna/reflektera lite över situationen. 

 

Istället försvinner Udda in i nya drömmar, där hon ständigt är någon annan. Så även om jag får veta mer om de sära, känns det inte som jag kommer Udda närmre.

Tyvärr.

I morse skickade jag ut ett nödmail till min skrivargrupp; jag har kört fast med mitt plottande!

 

Jag förklarade problemet och frågade om de hade några idéer. Och sen fick jag massor av svar (och uppmuntran).

 

När jag kom hem lagade jag mat och diskade och fortsatte plotta i huvudet (multitasking for the win). Massor av nya idéer fick jag!

 

Tack skrivargänget!

 

Annars, ser ni på TV3 dokumentär? Om transexualitet?

Det hoppas jag ni gör. Mycket spännande!

 

Ciao!

När jag skriver så känner jag ett behov av att utamana mig själv.

 

Det finns en del författare som skriver böcker som påminner väldigt mycket om varandra i stämning och karaktärsbyggnad. Dessa författare är inte dåligta på något sätt, de har bara hittat vilken typ av böcker de vill skriva och håller fast vid det; inte konstigt med tanke på att vi människor tycker om att läsa böcker där vi vet vad vi kan förvänta oss. Känner vi för att läsa om en passionerad kärlekshistoria, skulle vi nog bli rätt förnärmade om det visade sig vara ett actionäventyr.

 

Så, med detta sagt, jag vill inte bli en sån författare. Jag vet att man lätt kan bygga upp läsekretsar genom att skriva liknande böcker, men skrivandet är så mycket för min egen skull; jag behöver ständigt nya utmaningar.

 

I det första manuset som jag skickade in till förlag berättade jag en kärlekshistoria som var långt ifrån enkel , men med mycket humoristiska inslag.

 

I manus nummer två fick läsaren möta Cecilia, flickan som ingen verkar se för den hon verkligen är och som i jakten på lycka gör fel vägval. Mycket mörk historia.

 

Och nu är det dags för manus nummer tre*. Jag har varit lite sugen på vuxenmanus (de två första är ungdom), men kommit fram till "inte än". Istället blir manus nummer tre också för ungdomar. Så utmaningen i det hela då? Jag ska vända lite upp och ner på den värld jag känner till. Jag vill egentligen inte skriva "övernaturliga inslag" för då får folk för sig att det handlar om fantasy och det gör det inte. Kanske kan förklara det mer som att man (jag) måste ha ett mer öppet sinne.

 

Men att glänta på något som inte är helt realistiskt, att hitta nya förklaringar på sånt vi redan känner till... Det har jag ALDRIG gjort förut. Inte ens försökt det minsta. Så det här kan gå precis lite hur som helst.

 

Berättade idén för min förstaläsare för ett tag sedan och hon blev alldeles till sig. Och när jag mumlade att jag kanske inte kommer klara det svarade hon:
"Tänk att du skriver en ungdomsroman, då fixar du det lätt!"

 

Planen: Plotta nu och börja skriva på rikigt vid jul. Typ.

 

 

 

*Jag har skrivit en hel drös med manus som ligger gömda hemma i bokhyllan. Om de någonsin kommer bli mer än bokhyllsfyllning har jag ingen aning om.

 

 

Jag är en sjukt tråkig bloggerska just nu, jag har insett det.

 

Jag läser igenom mina senaste inlägg och är förvånad över att någon ens ansträngt sig för att kommentera.

 

Jag skyller på novembermörkret. Att det där lilla extra inte är så mycket extra just nu.

 

MEN redigerandet går framåt!

Skrev igår ut manuset och ska nu göra sista korrläsningen. Har flyttat/skrivit till några scener, så jag vill dubbelkolla att de hamnade rätt.

 

Sen så, skicka in!

I helgen senast!

För snart ett år sedan läste Lisa Bjärbo ett av mina manus som hade mottagits rätt positivt från ett förlag; de ville att jag återkom efter en omarbetning. Då fick jag ett bra omdöme av Lisa med tydliga riktlinjer på vad som funkade och inte funkade.

 

Nu har jag omarbetat det manuset (totalt!) och skickat till Lisa på nytt. Igår fick jag hennes utlåtande.

 

Lite random kommentarer:

 

 

 

 

 

"HURRA för jag-form istället för du-form!"

 

Ja... storhetsvansinne någon?

 

Lisa hade några förslag på saker jag skulle kunna lägga till för att bygga på bikonflikter, men på det stora hela verkar hon väldigt förtjust.

 

Och så avslutar hon med:

 

"Och på tal om antagen – jag tror verkligen du har chans att få den här berättelsen utgiven. Finputsa lite till på den, och skicka den sedan igen."

 

Yey!
Har redan börjat läsa igenom manuset igen. Sist kom jag typ två sidor innan det tog stopp. I morse hann jag 30. Käns så himla bra! Okej Lisa, jag gör det!

 

(Redan förvarnat förlaget om de kommer få manuset innan november är slut. Nu håller vi alla tummar och tår!)

Jag läste massa bok.

Jag tog en promenad i solskenet.

Jag lagade god/bra mat.

Jag shoppade.

Jag målade naglarna.

Jag såg massa på tv.

 

Och igårkväll gick det inte längre.

 

Jag bröjade plotta på ett nytt manus.

Och det räckte med att bara skriva ett par rader så släppte rastlösheten och lugnet spred sig.

 

Ibland ska man inte kämpa emot.

 

Ps. Jag ska inte börja skriva på manuset på ett bra tag. Plottar bara. Okej?

 

Ps 2. Börjar bli svårt att hålla isär alla manus när de omarbetas och man inte vill avsjöla titeln...

Jag ville skriva klart mitt ena manus innan jag fått besked från alla förlagen.

 

Jag skrev klart.

Jag redigerade.

Jag lät en vän läsa.

Jag redigerade om.

Och skickade ut till vänner och lektör.

Och vännerna hörde av sig med massa positiva kommentarer (men alla var överens, skriv om slutet).

 

Så nu väntar jag på förlagen (fick ytterligare en refusering i veckan, två kvar).

Och så väntar jag på lektören.

 

Lever i ett stort vakuum.

 

Ska jag börja skriva nåt nytt? (har tryp tre nya idéer)

Eller omarbeta nåt gammalt (har typ tre manus i "byrolådan")?

Eller är det bättre att jag INTE gör nåt, så jag står redo när kommentarerna kommer?

 

Vakuum...

 

Går mellan bloggen, mailen, andras bloggar, min mail, bloggen, tv:n...

 

Jag GÖR ju ingenting! Kommer inte framåt. 

Hade hoppats på heldag på stan med mysmiddag och bio. Leva lite! Men sambo-särbo-pojkvännen håller på att hosta ut sina lungor. Så det blir inget med det.

 

Vakuum. Väntan.

Långtråkigt. Langweilig. Enda vettiga ordet jag lärde mig på tyskalektionerna...

 

Vakuum.

Testläsare två hörde av sig igår; hon hade sträckläst och älskade.

 

Idag hörde testläsare tre av sig. Hon älskade också.

 

Fått lite kommentarer på förändringar/förbättringar och känner mig så sjukt tillfreds. Detta kommer gå så bra!

 

Mitt enda riktigt stora problem är slutet. Det svajar. Och jag vet inte riktigt själv hur det ska sluta. Någon röstade för lyckligt, någon annan tyckte att jag tog den enkla vägen. Får tänka lite på saken...

 

Undra vad lektören kommer säga...?

Jag har fått klart ytterligare en redigering. Skickat iväg till lektör och ett par testläsare. Skickade igår. Idag hörde en av läsarna av sig. Hon var skittrött för hon hade varit uppe hela natten och läst manus. Kat-sching!

 

Sedan råkade hon också älska mitt manus. *malligast i världen*

 

Återigen så gick jag ner i tempo när jag var inne på det sista redigerandet. Alla andra verkar vara uppe halva nätterna och skriva så tangentbordet typ börjar brinna när de är inne på upploppet.

 

Inte jag. Jag går ner i tempo... Hittar ursäket. Pillar i någon scen som egentligen är klar. Tycker att det finns fantastiskt mycket serier som jag måste se på tv och bara... ni vet städar, tvättar, diskar. Skriver inte. 

 

Är det separationsångest kanske? 

tidigare i min skrivarkarriär (om man nu får kalla det "karriär" när man inte publicerat något skönlitterärt) så har den där väntan på besked från förlag varit fruktansvärd.

 

Jag skickar in manuset och två dagar senare håller jag på att klättra på väggarna. Men VARFÖR hör de inte av sig?! Varje gång har jag försökt hålla på med andra skrivprojekt under tiden, men det har gått trögt. Jag känner mig alltid kvar i historien jag skickat iväg och kan inte fokusera på en ny.

 

Tills i somras.

 

Jag skrev klart ett manus, redigerade och skickade iväg. Och kände på riktigt: Det här är det bästa jag någonsin skrivit!

 

Sedan började jag med nästa projekt. Och det gick skitlätt! Manuset, karaktärerna, tonen... allt kändes självklart från första meningen och så tuffade det på. Jag skrev, skrev, skrev. Tänkte inte alls på det manuset som fanns inne på förlag. Det skulle ju ändå dröja eftersom jag skickade in precis innan sommaren.

 

Jag skrev klart, pustade ut lite, började redigera. Och kände fortfarande ingen panik över att jag inte fått besked från förlagen (två hörde av sig och tackade nej, men det är okej). Jag passerade 3-månadersgränsen, men var fortfarande coollugn. Ingen läser manus nu, de fokuserar på bokmässan. Tänkte; jag kanske hinner redigera färdigt mitt nya manus innan förlagen hör av sig!

 

Men... så blev det sista helgen i september, bokmässa.

Och nu är jag skitskraj.

 

De närmsta veckorna finns det liksom inga ursäkter längre. Nu KOMMER de läsa mitt manus. De kommer höra av sig och hissa eller dissa.

 

Och plötsligt kan jag inte skriva alls. Sitter och tittar på dokumentet. Petar i något felstavat ord.

 

Men HALLÅ jag behöver ju skriva om slutet, det går ju för snabbt! Ja, ja... snart. Lovar. Sen. Ska bara kolla lite på TV:n först. Så mycket roliga serier som börjar nu (?) och det finns så mycket annat att tänka på.

 

Igårkväll spenderade jag hela kvällen med att bygga ihop två lampor från IKEA. Och dammsuga. Och storhandla.

 

Skrev? Ehh... *host, host* Nej...?

Jag går kurs i Stockholm den här veckan. Jobbet betalar resa, kurs och hotell. Känns så lyx. Åka iväg, träffa massa kul folk och lära sig massa nya saker.

 

Och så inse att världen är liten...

 

Ena föreläsaren kommer från Kalmar, har haft samma handledare som min sambo (på GU i Göteborg) och gift sig i kyrkan i min hemby (Småland igen). Prästen som vigde honom och hans fru är min gamla konfirmationspräst. Weird...

 

MEN jag hinner med att skriva lite också.

Precis innan jag lämnade jobbet i måndags fick jag mail från Kajsa, min förstaläsare.

 

Hon har läst mitt manus och hade lite kommentarer. 

Tidigare har jag haft problem med:

- För många konflikter som gör att läsaren tappar den röda tråden och har svårt att veta vad som är huvudhistorien

- Ojämnt språk som växlar mellan ungdomligt och vuxet

 

Kajsas kommentarer: Språket flyter och konflikterna är tydliga. YEY!

 

Sedan hade hon hittat lite andra smågrejer som behövde arbetas om (en karaktär som var lite för mesig, slutet gick lite för fort, en person som borde reagerat lite starkare på en viss sak). Smådetaljer!

 

Detta kommer gå SÅ BRA!!!

... kan jag fortfarande säga att jag är rätt stolt.

 

Hade några scener i mitten som hamnat i fel ordning och där jag behöver stanna kvar i de djupare känslorna lite, men annars.

 

Jisses vad lite som behöver ändras i detta manuset.

 

Har jag tur kommer första redigeringen vara klar redan till helgen.

Jag hade tänkt börja träna den här veckan, men pga förkylning får det vara. Och vad kan vara bättre att fylla kvällarna med än lite redigerande?

 

Ta-ta!

I morse gick startskottet för första genomläsningen av mitt omarbetade manus.

 

På väg till jobbet hann jag läsa 40 sidor. Och jisses!

Är det okej att bli alldeles kär i sitt eget skrivande? Att skratta högt åt sina egna skämt? Att älska karaktärerna trots att jag skapat dem?

 

Har gått runt på moln hela förmiddag och bara längtar tills jag får åka hem och fortsätta läsa, läsa, läsa.

 

Jag vet, jag VET, jag låter sjukt skrytig. Men jag tänker bara på att när detta manus var inne på förlag senast så saknades det bitar för att det skulle bli antaget; jag behövde rensa bland konflikterna och skapa ett mer genuint och trovärdigt språk.

 

Och tada!

 

Jag vet, 40 sidor är inte hela historien, men den är faan så mycket bättre än den någonsin varit tidigare.

 

Okej?

Okej!