Ja, jag vet. 

Mitt bloggande har typ dött.

Jag kände i höstas att jag var tvungen att prioritera lite.

Prioriterade skrivande och läsande och har vara kört på Instgram sedan dess.

 

Men idag skrev jag färdig ett maaaaanus. 

Och det är liksom värt ett blogginlägg.

 

Mitt första vuxenmanus.

65 277 ord blev det.

 

Säg grattis! ;)

Hello bloggen,

long time no see.

 

Jag = sämst på att blogga i dagsläget

 

Vill ni ha mer uppdateringar är jag däremot väldigt aktiv på Instagram under @ordetarditt.

 

För två drygt månader sedan skickade jag in ett ungdomsmanus till förlag.

 

Sedan började jag jobba 50 % och tillät mig själv att inte kasta mig in i ett nytt projekt för att landa i den nya vardagen.

Det var skönt.

Det var bra.

Tankarna fick mala.

 

Och i allt malande började jag sedan fortsätta planera mitt vuxenmanus OCH planera ett ungdomsmanus.

 

Vuxenmanuset handlar om fyra barndomsvänner som ses efter att varit ifrån varandra i 15 år. Det är mycket om hatkärleken till små samhällen, rädslan för att bli som sina föräldrar, kärleken, vänskapen, sorgen, kakor, flyktingar, barn och Spice girls.

 

Ungdomsmanuset handlar om att få ett besked som omkullkastar alla dina livsplaner - och hur omvärlden ser på dig. Här har jag redan börjat göra research (något som är lite nytt för mig). Jag har haft en intervju som gick väldigt bra (trots att jag var supernervös innan) och den intervjun gav mig uppslag till både nya scener och karaktärer. Jag hoppas såååå jag får chans att skriva detta manus snart.

 

Men först på tur är vuxenmanuset.

 

Startdatum är just nu 14:e december. Skulle vilja ge mig själv en deadline när det ska vara klart, men vet inte riktigt hur lång...

 

Sist jag skrev nytt var det under NaNo 2013. Då fick jag ihop 50 000 ord på en månad. Vet inte riktigt om den tidslinjen är trolig när jag har en liten hemma... 

 

Hur tänker ni runt deadlines?

FREDAG

 

I torsdags kväll kom min mamma och i fredags morse begav vi oss mot Götet för att ta hennes bokmässa-oskuld.

 

Tyvärr hade vi gudarna emot oss med både tågstrul och att hon glömde mobilen hemms hos mig. Märkligt att hon i ett svep plötsligt saknade klocka, telefon och kamera. Men vi löste det på det "gamla goa sättet" med att bestämma tider och platser och sedan hoppas på att den andre skulle dyka upp.

 

Så, fredagen för mig blev det mest seminarier.

 

Seminariet med Jonas Hassen Kemihri var otroligt filosofiskt och djupt med mycket humor. Är det kanske egentligen så att det är böckerna som står för den riktiga världen?

 

 

Siri Pettersen har fått en raketkarriär med boken "Odinsbarn" och kändes som en norsk Babben Larsson. Hon sa ett av de finaste citaten jag kommer bära med mig forever (inte hon som myntat det). 

 

 

 

SÖNDAG

 

Söndagen blev perfekt i balans mellan seminarier/äta gott/köpa böcker/socialiasera sig. Till och med tågen gick som de skulle!

 

 

Här gör Sofia Fritzson sin debut på bokmässan i Storytels monter. Hon pratade om sina kortromaner och världen hon byggt upp med änglar och demoner.

 

 

Favvoseminariet som jag sett fram emot sedan katalogen kom hem var "Hur mörkt får det bli" med Lisa Bjärbo, Jessica Schiefauer, Marta Söderberg och Salla Simukka. Och deras budskap var solklart: det kan inte bli för mörkt! Istället uppmuntar de vuxna att använda böcker som ett verktyg när de ska diskuterar jobbiga ämnen.

 

 

Trötta författare...

 

 

Fick springa till tåget där jag fikade...

 

 

...och öppnade upp första boken...

 

 

Helgens skörd:

 

Går på tretimmarsdejt med maken.

Kollar på ankor hos annan Herrljunga-mamma.

Babysimmar i tio minuter innan bebisen ballar ur.

Vinner bouleturnering med VD:n i mitt lag.

 

Till exempel.

 

Ibland får jag för mig att jag inte är en speciellt politisk person.

Ibland skrattar jag åt den tanken.

 

När jag var liten var jag mobbad.

Just då tyckte jag det var skitjobbigt (som man gör) och kände att jag inte hittat platsen i världen som var min.

 

Nu, såhär som vuxen, kan jag se varför andra var taskiga mot mig.

 

Jag höll inte käft om något var fel.

 

Jag tycker fortfarande inte att mobbing är okej, det säger jag inte.

Men jag fattar också varför jag blev ett sånt lätt byte.

 

Jag höll inte tyst.

 

Oavsett om det handlade om elever som fuskade på prov, satte ihop en virkad bläckfisk i fel ordning eller klankade ner på någon annan.

Jag var TVUNGEN att öppna munnen och säga ifrån.

 

Självklart ångrade jag mig alltid efteråt och fick äta upp mina ord igen och igen och igen.

Jag var inte så bra att argumentera när jag vara liten - kände bara i ryggraden att fel är fel och fel måste upp till ytan.

 

Nu, som vuxen, har jag lärt mig när jag ska hålla käft.

 

Men jag har också lärt mig att säga ifrån är en styrka - det är många som inte vågar.

 

När det snackas om kvinnor som sämre.

Eller när någon pratar nedsättande om homosexuella.

Eller när hudfärgen anses vara något som spelar roll.

 

Då ger jag efter, då håller jag inte tillbaka.

Idag är jag stolt över det.

 

Och jag tror att det är precis det som gör att jag skriver.

 

Jag är en svensk, välutbildad, vit kvinna från ett litet samhälle där jag över lag varit väldigt skyddad.

Ändå vill jag skriva om de utsatta, om de som ibland saknar egen röst.

Mitt liv är ju inte så jäkla spännande...

 

Så, jag tänker ibland att jag är väldigt politisk.

När det gäller allas lika värde - att vi är personer.

Det enda som ska få definera oss är vår personlighet, allt annat är irrelevant.

 

Jag skriver för att beröra - sprida medmänskligheten över världen.

Jag kan inte göra annat; kan inte hålla tyst.

 

Så avslutar Martin Widmark (författare till LasseMajas detektivbyrå) senaste läs för livet-podden där han är gäst hos Johanna Lindbäck.

 

De talar om vikten om att läsa för barnen.

 

Gå in och lyssna!

 

 

 

 

ps. Kommer sakna Johanna i podden. Någon som vill vara med och starta namninsamling för att hon ska fortsätta att ha podd. Älskar hennes röst. Och hennes tankar. Eller kan vi få henne att läsa in ljudböcker...?

Det finns ett citat som går något i stil med:

"Skapa ett liv du inte vill ta semester ifrån"

 

Där är jag.

 

Jag jobbar sedan två veckor tillbaka, 50 %. 50 % är jag föräldraledig.

Jag älskar mitt jobb och sätter mig i bilen om mornarna med kroppen fylld av förväntan.

Jag älskar att vara föräldraledig där tiden delas mellan bus, matkrig, babysim, barnvagnspromenader och tupplurar på soffan.

 

I lördags hade vi barnvakt för första gången. I tre timmar fick jag och min man äta mat som vi själva sluppit laga, prata ostört utan avbrott och hålla handen. Vad vi skrattade. Gud vad jag älskar oss!

 

Och jag älskar skrivandet, denna passion som liksom fyller igen alla hålen mellan alla andra bitar i mitt liv, får mig att djupandas och yla mot månen samtidigt. Mitt lim.

 

Ibland säger folk att man inte kan få allt man vill ha.

Är ni säkra?

Är ni?

 

För jag kan nog bevisa er fel.

Jag blir alltid ställd inför frågan.

Hur menar du?

 

Vad är början? Är det när man får den första idén? För den kan ju komma flera år innan man faktiskt börjar skriva. Eller är det när man skriver första raden? Första kapitlet?

 

Vad är slutet? Första utkastet? När man redigerat och skickat in till förlag? När man får bokkontrakt? När boken ges ut?

 

Jamen ni fattar, frågan kan ju tolkas på många sätt. 

 

Så, detta är historien om hur lång tid det tagit att skriva mitt senaste manus, so far.

 

Sommaren 2013 gick jag och planerade ett manus jag skulle skriva; om en kille på högstadiet som förlorade sin pappa och vad sorgen gjorde med honom. Men det gick trögt. Supertrögt. Jag hade några scener i huvudet, men hur mycket jag än tänkte på idén kom det aldrig längre - bara några scener.

 

Och ur intet fick jag en bild i huvudet - två killar som sprang i regnet över en parkeringsplats, tjutande medan de försökte knuffa varandra i vattenpölarna. De kastade sig in i baksätet i en bil och skrattet försvann, det blev några sekunders allvar innan de kysste varandra.

 

Jag försökte putta bort dessa grabbar, jag skulle ju inte skriva om dem, jag hade ju en PLAN. Men icke, de pockade på min uppmärksamhet.

 

Så, till slut gav jag upp med idén jag försökte skriva på, jag kapitulerade. Och släppte in Gabriel och David i mitt liv.

 

Först planderade jag deras historia på post-itlappar på ihoptejpade A4 och den gick jag grundligt igenom med min förstaläsare Kajsa. Planen var att jag skulle skriva manuset under NaNoWriMo i november. Veckan innan kunde jag inte hålla mig utan skrev första kapitlet. Lyrisk. Davids berättarröst kom till mig så naturligt.

 

Sedan börjde november och jag skrev. Minst 1667  ord om dagen, 50 000 ord skulle det bli. Och jag lyckades. När november var slut hade jag ett utkast. På en månad hade jag "skrivit en bok".

 

Sedan fick manuset vila. Länge.

Jag skulle redigerat det sommaren 2014. Men den sommaren låg jag på soffan och tittade på matlagningsprogram på TV och drömde om när mat skulle börja smaka gott igen. Jag var gravid. 

 

Det var först när sommaren var över och illamåendet gått tillbaka jag kunde börja redigera.

 

Jag gjorde en redigering och skickade sedan manuset till Lisa Bjärbo som lektörsläste och Sofia Fritzson. De kom båda med samma typ av kommentarer - vissa saker var fantastiskt bra, andra behövde göras om. Lisa föreslog dessutom att jag skulle ta bort en jättegrej som hände i slutet. Lugnt, sa jag och strök.

 

Under hösten var jag på en bolagsstyrelsekurs där jag träffade en kvinna som jobbar på förlag. Vi klickade så himla bra och har haft kontakten sedan dess. Jag berättade om mitt skrivande och hon ville gärna läsa. Och efter jag redigerat om efter Lisa och Sofias kommentarer skickade jag mitt manus till henne. Under julledigheten fick jag ett mail med kommentarer. Och vilka kommentarer - hon hade verkligen tagit sig tid att gå igenom hela manuset och kommentarerna gick från stort till smått.

 

Så... jag satte igång med redigeringen igen.

Men det tog emot. 

Min kropp var stor, jag hade fruktansvärda sammandragningar. Kunde bara fokusera i sådär fem-tio minuter i taget.

 

Jag hade tänkt skicka in manuset till förlag innan förlossingen, men till slut fick jag se mig besegrad. Jag hade redigerat 1/4 och det fick vara bra så.

 

Jag gick och la mig på soffan igen.

 

Förlossningen kom och gick. Vi flyttade och min man bytte jobb. Mycket hände som gjorde att skrivandet fick stå tillbaka, av förklarliga skäl.

 

Sedan började vi landa. Bebisen skötte sig ypperligt och jag inredde mitt alldeles egna skrivrum i vårt nya boende.

 

När mannen kom hem på semester klargjorde jag att jag ville ha två timmar skrivtid om förmiddagran. Sagt och gjort, mellan 9-11 fick jag inte vara i vardagsrummet (där han och bebisen hängde).

 

Jag redigerade i skrivrummet, på altanen, på cafeer. Jag redigerade klart manuset. Läste igenom. Gjorde en lista på 17 punkter som behövde åtgärdas och började bocka av dem. Den sista av punkterna var att jobba med den ena karaktärens berättarröst. Jag lyssnade igenom alla hans kapitel högt och listade för varje kapitel vad som behövde förstärkas/åtgärdas. Jag redigerade igenom bara hans kapitel innan jag lät manuset vila en vecka.

 

Sedan läste jag igenom en sista gång för att dubbelkolla stavfel. Jag andades ut. Klar.

 

Jag gjorde dokumentet prydligt och skickad det med ett följebrev till förlag. Åtta stycken.

Det var den 30:e augusti.

 

Så, från första idé till förlag har detta manus tagit två år.

Däremellan har jag dessutom redigerat två andra manus, skickat de till förlag, blivit refuserad på båda två och gått en skrivarkurs. Och fått barn och flyttat till hus.

 

Två år.

Inte så illa pinkat ändå.

 

;)

 

 

Det härliga med att precis skickat in mitt manus till förlag är att alla vägar ligger öppna - allt kan ske.

I mina drömmar så kommer detta bli FABULÖST!

 

Så länge inte refuseringsbreven dimper ner kan jag låtsas att allt går bättre än bra.

 

Igår lade ett av förlagen som jag skickat mitt manus ut en kommentar på sociala medier om att de var en tredjedel in i ett manus de gillade. Direkt tänkte jag: En tredjedel... Då läser de det här och det här. Åh, snart kommer de läsa om det där. Iiii!

 

Sanningen är ju säkert att mitt manus ligger längst ner i en hög och det kommer dröja länge innan de hittar dit ner. Men ändå, man måste få drömma.

 

Men det är just det - nu kan allt fortfarande hända.

 

En förlagsperson kan ringa i eftermiddag och berätta att hen stäckläst manuset och ÄLSKAR'T. Vill ge ut bums.

Och imorgon bitti kommer nästa förlag ringa.

 

Och så blir det budgivning och jag får åka runt mellan olika förlag för att känna in "var vill JAG vara?"

 

Just nu är allt möjligt.

Innan refuseringsbreven börjart dimpa ner.

 

Just nu är jag en riktig stjärna.

Igår skickade jag iväg mitt manus till åtta förlag.

 

Nu börjar väntan...

I början av sommaren bestämde jag mig för att redigera klart mitt manus och skicka in det till förlag innan första september då jag ska börja jobba.

 

Så, under sommaren har jag gjort detta:

 

 

Ofta när man diskuterar redigerande får man rådet att läsa texten högt för att se var det stakar sig.

Och ja, det är ett jättebra råd.

 

Men ibland är det svårt att fokusera på att både läsa och lyssna.

Och det är inte alltid omgivningen vill ställa upp på att läsa samma text igen. Och igen. Och igen.

 

Att läsa högt bidrar också med torrhet i halsen.

 

MEN jag fick ett tips av min vän och skrivarkollega Ingreun; använd ett program för att läsa upp texten.

 

Hon tipsade om den HÄR länken.

 

Välj språk. Välj uppläsare. Klistra in din text. Tryck på play.

 

Och vips får du för första gången höra din text som om den vore en ljudbok.

 

Det är lika delar nyttigt som roligt.

Kanske lite mer roligt.

 

;)

Gott folk!

 

Denna redigeringsrunda är klar.

 

*åskådarnas jubel*

 

Det har tagit tid. Sjukskrivning, graviditet, förlossning och bebis har satt krokben för denna redigering, men nu, NU är jag klar.

 

*applåder, pom-poms kastas i luften*

 

Nu ska jag bara läsa igenom två gånger, en gång rakt igenom och en gång Davids kapitel i följd och en gång Gabriels kapitel i följd.

 

*tystnad*

 

Så jag kan fixa det sista och sedan skicka in till förlag.

 

*tystnad*

 

Ja... så jag antar att det är lite jobb kvar.

 

*mummel från åhörarna, de börjar lämna stadion*

 

Men jag kommer bli klar! Alldeles snart! Säkert innan första september, innan jag börjar jobba. Alldeles säkert. 

 

*stadion är tom*

 

Fan.

När jag läste Sofia Nordins "Det händer nu" tyckte jag inte den var trovärdig.

Jag reagerade ganska starkt på vännernas avsaknad till reaktion när karaktärerna Stella och Sigrid blir ihop. Min erfarenhet var att omgivningen nästan ALLTID reagerar när de får veta att deras nära är homosexuella. Så, jag tyckte inte den var trovärdig.

 

Men jag har fått omvärdera den åsikten.

 

Johanna Lindbäck pratade vid ett tillfälle i Läs för livet-podden om att hon kvoterar in personer med olika kulturell bakgrund och sexualitet när hon skriver. Och när jag var på en föreläsning med Simona Ahrnstedt för någon månad sedan pratade hon också om sin möjlighet att påverka den värld hon skapar genom att skapa t ex kvinnliga chefer som män inte har några problem med. Och jag tror det var Erik Tituson på Lilla Piratförlaget som sa att manusen de får in idag nästan alltid har en spridning på karaktärerna när det gäller kön, kulturell bakgrund och sexualitet.

 

Och detta har fått mig att omvärdera Sofia Nordins bok.

Man kan ju ha olika syften med en bok.

Antingen vill man berätta precis som det var (men då kallar vi det ju självbiografi) eller vill man skriva skönlitterärt och då hittar man på. Och så länge man hittar på kan man också få skapa sin egen människosyn.

 

Jag som älskar ångest läser ju gärna om hur en homosexuell blir helt ensam när hen kommer ut. MEN om vi ska ändra på synen på det som sticker ut och skapa en mer öppet samhälle kanske det också är bra att det finns böcker där omgivningen inte reagerar. För om den generationen som växer upp läser Sofia Nordins "Det händer nu", så kanske de inte alls tycker homosexualitet är något konstigt. 

 

Hur tänker ni när ni skriver?
Porträtterar ni världen som den ser ut ELLER som ni skulle önska att den såg ut?

Att skriva två timmar om dagen går förvånansvärt bra. I fredags var det tungt då jag hade sovit alldeles för lite. Men sedan var jag ledig lördag-söndag, så idag var det riktigt roligt att sätta sig igen.

 

Något som jag däremot insett är lite problematiskt är det långa uppehållet jag gjort i mitt redigerande.

Jag redigerade 1/4 innan förlossningen och lyckades under förra veckan redigera ytterligare 1/4. Men jag är inte i nuläget säker på om jag lyckas med berättarröst eftersom jag inte läst igenom den första 1/4. Såhär i efterhand hade det nog varit en bra idé... 

 

Idag kom jag nämligen på att jag skrivit en helt ny scen innan förlossningen där den ena huvudkaraktärens föräldrar presenteras. Och i den scenen satte jag tonen för hur de är som föräldrar, hur de lever och hur huvudkaraktären ser på sina föräldrar. Och när jag idag skulle skriva om dessa föräldrar igen var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om den scenen; annars hade karaktärerna helt bytt personlighetsdrag.

 

När man skriver/redigerar tycker jag det är viktigt att undvika långa uppehåll. För mig funkar det inte alls i vanliga fall (kankse inte i detta fall heller, men det är lite svårt att be sitt barn vänta med att födas...) och jag inser vikten av det nu när jag sitter och skriver.

 

Precis som när jag läser en  bok - håller jag upp för länge (ibland kan det räcka med dagar) så har jag glömt historien och tappar då intresset när jag sätter mig igen. När man redigerar kan det dessutom vara exra viktigt att vara observant på upprepningar och sitter man sällan med manuset kan dessa lätt slinka igenom.

 

Så - det går framåt. Det är roligt. Det är jobbigt. Jag skrattar ena stunden för att slita mitt hår i nästa. Och jag tror det blir bättre... men jag kan nog inte svara helt 100 innan jag redigerat klart och läst igenom igen. Förhoppningsvis blir jag så pass klar att nästa runda (förhoppningsvis den sista) inte blir mer än småpill.

 

Men det är ju lätt att hoppas...