Guillou

Jag har haft svårt att motivera mig själv till läsning det senaste, ingen aning om varför.
Ord-trött kanske?
 
Men i fredags kväll bestämde fästmannen att vi skulle gå och lägga oss tidigare för att ligga i sängen och läsa.
 
Sagt och gjort, jag läste första sidan på typ fyra-fem böcker innan jag faktiskt hittade en som fångade mitt intresse. Och jag blev själv rätt förvånad; "Ordets makt och vanmakt - Mitt skrivande liv" av Jan Guillou (Piratförlaget, 2010).
 
Jag är rätt kluven till Guillou; gillade "Ondskan", men tvingade mig igenom första Arn-boken (och då älskar jag annars medeltid) och läste därför aldrig de andra delarna. Ska erkänna att jag aldrig läst mer än så av honom. Däremot har jag läst artiklar som dykt upp om hans författarskap och de gångerna har jag uppfattat honom som en riktigt rolig gubbe.
 
Och det var just det som fångade mitt intresse när jag jag försökte hitta en bok att läsa; humorn.
 
Det finns två sätt att roa en läsare (anser jag), Antingen skriver du saker som gör att läsaren garvar. Eller så skriver du en historia med en en humoristisk underton som får läsaren att småle.
 
Jag är väldigt förtjust i den senare typen av böcker; där humorn inte är där för att vinna gapskratt utan för att driva historien framåt. Det är en av anledningarna till att jag är så förtjust i klassiker; den humoristiska/ironiska tonen förekommer oftare där. Personliga favoriter där är Jane Austins "Stolthet och fördom" och Fjodor Dostojevskijs "Brott och straff". Helt olika typer av böcker, men det finns en humor i språket som lockar mig; en ton som talar direkt till mig som läsare.
 
Samma typ av humor finns det i "Ordets makt och vanmakt". Jan Guillou berättar om hur han som "valp" trillade in i jornalistvärlden. Han pratar om sig själv som "han", eftersom han vill distansera sig själv från den unga mannen han var; naiviteten och självgodheten. Han stannar också upp i berättandet då och då när han blir osäker på vissa detaljer, minnet sviker honom. Var det en vårdag han fick beskedet? Eller var det mitt i sommaren?
 
Historien känns väldigt nära och långt bort samtidigt. Som jag sitter bredvid Guillou när han berättar om sitt liv som ung. Ett liv som han kanske skäms lite över, men som också tagit honom dit han är idag.
 
Men det ger mig också hopp.
 
Guillou trodde han skulle skriva svåra böcker som skulle bli publicerade i små upplagor, skriva finlitteratur. Det tog ett tag innan han hittade sitt fack.
 
Och det är väl det härliga med att vi alla har en ungdom; att vi får vara övermodiga och göra fel, att vi får chansen att hitta rätt.
 
Det ger mig hopp.
 
Han hade drömmen om att bli författare.
Och han blev det, på omvägar måhända, men det är nog oftast så det går till.
De där omvägarna behövs nog för att vi ska kunna växa.
 
Varje gång jag blivit refuserad och läst igenom mitt manus har jag tänkt "Vad bra att de refuserade, jag är inte redo än".
 
Med åldern växer erfarenheterna; i livet och i skrivandet.
Och det gör oss bättre.
 
Om jag läst klart "Ordets makt och vanmakt"?
Inte än, men det tar sig.
Man kan inte småle för mycket här i livet.


Kommentarer
Fia Filur

Omvägarna finns nog där av en anledning, alltid lär man sig nåt på vägen.

Svar: Mm. Brukar ofta bli så.
Nina

2013-09-15 @ 22:04:03
URL: http://www.sofiafritzson.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Ordet är ditt!

- en blogg om skrivande

RSS 2.0