Mitt skrivande: Och nu då...?
Det är bra.
Det är jättejättejättejättejättejättejättebra!
Men inget känns som jag trodde. Trodde jag skulle sjunga/dansa/skrika/hoppa och prata i 150 hela tiden. Vänta, stryk det där med att prata, jag pratar alltid i 150. Men ni fattar.
Och jag känner mest lite... Jaha.
Jag vet inte om jag fortfarande är chockad/inte har fattat än... Eller kanske är jag så inne i mitt nya manus jag känner en distas till det "gamla" manust. ELLER om jag tyckte "det var väl för sjutton på tiden!".
Kan ju vara så att jag haft lite mycket att tänka på då jag flyttat i helgen, men ändå.
Hur borde jag känna?
Jag kan förstå det tror jag. Det är ju inte ett klart och tydligt JA, right? Mycket jobb till återstår, kanske. Lite osäkerhet över det hela. Kan det vara det som gör det? Och att du har annat manus igång nu och annat som en flytt (!) gör säkert sitt till. Jag tror att det är precis så det kan kännas: "Jaha".
Finns inget rätt eller fel, som jag sa igår :) Du är bäst. Glöm inte det!! Du måste lyssna på dig själv och känna efter hur du vill göra (ja, du vet vad jag menar). Och sen tror jag att du borde fika med mig snart :P krampådig.
Är där också. Dubbelt upp. Och känns också delvis jobbigt. Eller mest. Knäppt va? Lycka till.
Först och främst: Vad kul! Ett steg närmare!
Så här tror jag om det andra: Ju närmare du kommer desto mer inser du hur långt det faktiskt är till mål. Och hur mycket jobb det är att nå dit. Antingen klarar man det eller så klarar man det inte och det kan ju faktiskt vara lite småjobbigt, kul och ångestladdat att ta reda på vilket :)
Hur som helst: Lycka till med skrivandet (hur du än väljer att göra)!
ÅÅ nu är det nära syster snart står vi där på röda mattan och går på bio premiärer(som du lovat mig!) Så att jag slipper trycka in silikon för att bli rik och berömd. Det räcker gott och väl med att ha en författare i släkten =)
My: Jag har lovat dig och kommer hålla det löftet, oroa dig inte!
