Och som det gick undan:

 

Så gör jag - konsten att skriva av Bodil Malmsten

 

Jag har aldrig läst något av Bodil tidigare, men insåg ganska snabbt att jag måste göra något åt det. Det känns inte som jag sitter och läser en bok, det känns som jag lyssnar till någon som berättar. Kapitlen är korta, underfundiga och lärorika. Och emellanåt dyker det upp några sidor med bara bilder (vilket är bra, det är då jag passat på att lägga boken ifrån mig för att kunna sova). Boken känns väldigt genomtänkt, samtidigt som Bodil ständigt ifrågasätter sig själv, vilket gör att jag samtidigt undrar... är hon färdig än? Jag tycker om Så gör jag väldigt, väldigt mycket. Men jag tänker också; detta är en bok för den vane skribenten. En nybörjare skulle nog ha svårt att förstå Bodils kast i texten; hur hon sätter upp regler för att bryta emot dem i nästa. Vilket också bara understryker det hon hela tiden säger; det är DIN text.

 

 

 

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (klassiker!!!)

 

Jag har länge varit en stor beundrare av herr Söderberg, enda sedan jag läste Doktor glas. Men det är först nu jag gett mig på att läsa något av hans andra verk. Boken handlar om kärleken mellan Lydia och Arvid; den är förbjuden och de kan inte få varandra. Lydia gifter sig med en annan man och Arvid hittar också, efter en viss tid, en egen fru. Men några år senare återförenas Lydia och Arvid av en slump och de kan inte låta bli att inleda ett förhållande.

 

I slutet av boken berättas det om att när Hjalmar skrev Den allvarsamma leken så kom han bara sig för att skriva första scenen. Reseten av boken skrevs långt senare. Och detta tycker jag märks. Jag blir förvirrad av berättarperspektivet och vet först inte vem som egentligen berättar historien. Jag känner inte heller att historien fångar mig på det sättet som Doktor glas gör. Hindrena finns där, men jag upplever inte att jag får KÄNNA när jag läser boken. Får nog läsa Dokotor glas ett varv till för att uppleva lite himmel.

 

 

 

Konsten att skriva en bästsäljare av Katarina Lagerwall och Lina Wennersten

 

Enda sedan jag avr på ett seminarie som Katarina och Lina höll på bokmässan för 1,5 år sedan har jag velat läsa boken. Och i mellandagarna klickade jag hem den från Tidningen Skriva. 

 

Författarna i boken har tittat över den svenska bokmarknaden och försökt utröna varför vissa böcker säljer mer än andra och vad de har gemensamt. Jag ska säga att jag var något tveksam när jag började läsa; det blir ibland mycket fokus på deckare och deckare är inte riktigt det jag läser... Men ju längre jag kom in i boken, desto mer uppskattade jag den. Visst domineras den av våra deckar krungar/drottningar, men det är för att deckare är det svenska vill läsa om just nu. Vad säger att det kommer vara detsamma om tio år? Om tjugo? Konsten att skriva en bästsäljare är uppbyggd av rent statistiska undersökningar och intervjuer och tips från bästsäljarförfattare. Det finns många citat jag skrattar högt åt (inte minst Guillou och Leif GW Persson, och då har jag inte ens läst deras böcker). Och så är det skönt att se att även "de bästa" har dåliga dagar och kämpar mot skrivkramp. Konsten att skriva en bästsäljare är en underhållande bok även om jag inte uppever att jag lär mig något nytt med den. Men det kanske man inte alltid måste...?

 

 

 

Elin under havet av Sofia Malmberg

 

Sofia Malmberg var nominerad till Augustpriset med Elin under havet. Kort sagt är det en grafisk roman för ungdomar (+11 år) som berättar om en flicka som blir utsatt för övergrepp och hur hon gömmer sig "under havet".

 

Det som verkligen slår mig när jag läser är dels hur Sofia har utnyttjat mörker och ljus i bilderna för att fånga Elins känslor, men allra mest hur mycket tystnad det är i boken. Det SÄGS inte så mycket karaktärerna emellan, men kanske är det inte heller det som är viktigt. Bilderna i boken är komplexa, till den grad att jag ibland kan ha svårt att förstå vad de betyder. Men jag tror inte det är detaljerna som är viktiga, utan känslan de förmedlar. 

 

Jag tror att boken i sig kan vara ett bra hjälpmedel för att få barn/ungdomar att prata om något så jobbigt som övergrepp. Däremot saknar jag att Elin på slutet berättar för någon vad som hänt. Hon säger ifrån till sin mamma, vilket inte är något hon brukar, men jag skulle vilja att någon SÅG henne. Kan hända hade det hela blivit för övertydligt, men när det gäller något så hemskt som övergrepp; vågar man chansa?