Min pojkvän har hela tiden dragit sig för att läsa mitt manus. Ungdomsromaner är "inte hans grej", men nu när jag ändå fick lite positiv respons från förlagen blev han plötsligen nyfiken.

Igår läste han klart sista sidan, skrev några kommentarer på baksidan av masnuet och lämnade över det till mig. Jag hade inte förväntat mig att han skulle höja det till skyarna, men blev riktigt fundersam över en del av hans kommentarer.

Någon karaktär var lite för grå, slutet var lite för lamt (läs lite för lyckligt) och en del dialoger behövdes göras om för att bli mer ungdomliga. Men det som verkligen satte mig på pottkanten var hans kommentar:
"Vad är huvudstoryn?"
Och jag kunde inte svara. Jag vet var min huvudtanke var då jag började på manuset för flera år sedan, men sedan dess har det varit flera omarbetningar och upplägget i manuset har helt ändrat skepnad. Det finns nu ett flertal "storys" i manuset... Men då frågan dök upp vilken som var viktigast; vad jag egentligen ville säga, var det bara tomt i mitt huvud.

En vit, tom sida.

Så nu sitter jag här med mitt manus och vet inte alls. Klart jag ska arbeta om det... Men hur? Och när? Och varför?

Jag måste hitta tillbaka till de tankar jag hade när jag först började skriva det. Hitta tillbaka till mitt tonårsjag. Så nu är jag plötsligt väldigt lättad över att förlaget nekade mig att ge ut mitt manus. Det var inte klart. Jag trodde det, men kanske hade jag fel...

Men borde jag nu låta manuset ligga ett tag eller borde jag starta på en gång med att lägga om pusslet; hitta bättre hål för mina bitar? Just nu låter jag hjärnan jobba mer än fingrarna. Kanske ska vara så just nu. Hjärngymnastik.