Ni vet då man sitter och omarbetar en text. Och så jobbar du med att specefikt stycke. Det är inte jättebra, men det funkar. Och så skriver du in EN ny mening. En mening som blir helt fantastiskt bra! En mening som talar för din profession i skivande! Och du känner dig så stolt, så stolt!


Och så läser du hela stycker... och inser att alla de andra meningarna som står i samma stycke som din nya, fantastiska mening ser ut som vintergråa betonghus i jämförelse.

Suck.
Ett steg framåt, två tillbaka.